Hela boken...

Välj 2011 till höger så kommer kapitelhänvisningarna upp.

Läs gärna men...
Här gäller min upphovsrätt.

Kopiering, spridning och vidare publicering förbjudet!
Missbruk beivras!

Sanningen om Gömda, förord

Förord

Att söka sanningen.

När lögnen uppdagas måste man göra det. Även när det gäller älskade berättelser som man helst inte vill höra sanningen om. 

Som Gömda och Asyl, två påstått sanna faktaböcker om Mia Eriksson liv, kvinnan som tvingades fly Sverige på grund av sin libanesiske exman som i sin tur skyddades av svenska staten.

Två böcker som enligt författaren Liza Marklund har sålt nästan lika bra som Vilhelm Mobergs Utvandrarna. En miljon exemplar minst. Näst mest någonsin i Sverige.

Jag var en av de utvalda som först blev blåst. En handfull reportrar skulle föra ut lögnen till svenska folket och jag var en av dem. Vi fick träffa huvudpersonen Mia på förlaget i en skickligt iscensatt teaterföreställning. Där stod hon livs levande för att ingen skulle tvivla på hennes berättelse. Det gjorde vi inte heller. När det gällde marknadsföringen fanns verkligen ingenting att klaga på.

Vi grundlurades att föra lögnen vidare. Jag för min del till flera hundra tusen läsare av Hemmets Veckotidning (1995) och Allas Veckotidning (2006). Utsänd att göra mitt jobb blev jag en bricka i ett simpelt spel som gick ut på att lura människor. Syftet var förstås att tjäna pengar. Mycket pengar. Och miljonerna rullade in. De rullar än såvitt jag förstår.

När lögnen uppdagades och det visade sig att människor offrats i jakten på sensation och pengar var jag tvungen att söka sanningen. Det har med civilkurage att göra. Och omsorg om de drabbade. Vad hade egentligen hänt?

Det blev ett väldigt rabalder när boken kom ut den 12 december 2008. Närmare tusen tidningsartiklar skrevs de första månaderna och boken blev snabbt årets mest debatterade. Liza Marklund och Piratförlaget gjorde en halvpudel och kom med en lika halvhjärtad ursäkt.

- Om någon har känt sig lurad är jag ledsen, sa Liza Marklund.

Men halvpudeln var ingenting värd. Piratförlaget försäkrar än i dag på omslagen att böckerna är sanna. De fortsätter med andra ord att bedra sina läsare.

Bibliotekstjänst slog fast att lögnaktiga historier inte kan kallas sanna och uppmanade därför landets alla bibliotek i ett riksomfattande upprop att flytta Gömda-böckerna från faktahyllan till hyllan för fiktion. Tack för det. Den bekräftelsen räcker gott för mig.

Då gick plötsligt Mia Eriksson ut i media i ett välregisserat fältslag signerat Liza Marklunds PR-agent. På två löpsedlar, 16 helsidor, web-tv, och chatt med läsarna under två dagar tilläts hon ljuga ohejdat i Aftonbladet genom att påstå att hennes historia ändå är sann. Jag gavs inte adekvat möjlighet att gå i svaromål. Mia presenterade 26 dokument som bevis. Aftonbladet såg sin chans att tjäna en hacka och sålde icke-bevisen till läsarna för 19 kronor bunten. Reportaget backades lika välregisserat upp av artiklar i de flesta andra stora tidningar. Ingen brydde sig om att kolla fakta. Det var bara att gratulera. Bra jobbat, PR-agenten!

Inget av Mias papper är något bevis. Det behövdes emellertid inte heller. De flesta blev lurade bara av att läsa om dem på Aftonbladets löpsedlar. Vem hade trott att en av Sveriges största kvällstidningar skulle kunna föra ut en lögnaktig historia så stort bara för att skydda Liza Marklunds varumärke. Inte jag i alla fall. Numera vet jag bättre.

Det är bara tack vare total uppbackning av vissa media som författarna klarar sig undan med det. Hade Reefat-El-Sayed haft hälften så god uppbackning så hade han haft kvar sin doktorshatt än i dag.

Att det står "Detta är en sann historia" på omslaget betyder väl ingenting, menar förlagschefen Ann-Marie Skarp. Historier har väl alltid bara varit sagor.

- Det borde ha stått "baserad på en sann historia", menar Liza Marklund.

Så långt kan hon sträcka sig i något som liknar ett erkännande. Men så långt som till att ändra texten på bokomslagen sträcker hon sig alltså inte till.

Den enda som envist vidhåller att Gömda-böckerna är sanna är romanfiguren Mia själv - trots att hon i en intervju med mig 2007 kallade dem skönlitteratur. Hon vill ju så gärna fortsätta spela sin dramatiska roll.

I samband med PR-kuppen ändrades etiketten på Gömda och Asyl. Nu heter det att de är Mia Erikssons sanning och Liza Marklunds romaner och att de aldrig varit annat. Det är en fantastisk formulering. Särskilt som den är sann - förutsatt att man accepterar att Mias sanning inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Efter 14 år har Gömda äntligen fått rätt etikett. Och än är sista ordet inte sagt.

"Mia – Sanningen om Gömda" har granskats under lupp det senaste halvåret. Ingen har lyckats slå hål på faktainnehållet. Det går nämligen inte. Den som möjligen tvivlar kan själv med ledning av boken kontrollera hela materialet.

I mån av tid hjälper jag gärna till. 

Trevlig läsning! 

Monica Antonsson

Vallentuna den 22 juli 2009

Sanningen om Gömda, register

            Förord …………………………………………………………………….. 9

Del 1

1          1995. Första mötet med Mia ……………………………………………  15

2          Första intervjun ………………………………………………………..       21

3          Första artikeln om Gömda …………………………………………….     31

4          Kvällsöppet med Mia ………………………………………………….      40

5          Mia träffar Ulla Hoffman (v) i riksdagshuset ……………………….         47

6          Mia träffar Inger Segelström (s) …………………………………….         52

7          Lunch med Mia på restaurang Orientexpressen ………………….         57

8          Sista upplagan i TV3 med Mia ………………………………………..     62

9          Tiggarbreven …………………………………………………………..      69

10        Gömda ges ut på Piratförlaget. Paradiset blir film ………………….      73

11        Aftonbladet träffar Mia i USA …………………………………………      76

12        2004. Mia ringer …………………………………………………………. 80

13        Mia planerar bok utan Liza Marklund …………………………………     83

14        2006. Intervju med Mia i Stockholm …………………………………..     87

15        Levi Hjortsberg ringer ………………………………………………….. 104

16        Hur sanna är böckerna om Mia ……………………………………….     111

17        Grillfesten. Ska jag avslöja vad jag vet? ……………………………        117

18        Första besöket i Oxelösund ………………………………………….       121

19        Mötet med Marie-Louise, Levi och Michael Hjortsberg ……………       127

20        Osama Awad. "Mannen med de svarta ögonen" ……………………     131

21        Lena Larsén, Mias ungdomsvän ………………………………………    134

22        Hemma hos Osama …………………………………………………….   142

            Del 2

Här har du ditt liv, Mia …………………………………………………………..    149

23        Margareta E. Vem är hon? ……………………………………………..   150

24        Mia träffar Levi. Michael kommer till världen …………………………     154

25        Marie-Louise och Levi träffas. Mia är svartsjuk ……………………….   158

26        Osama Awads bakgrund i Libanon …………………………………….  162

27        Flyktingförläggningen i Ramdalen ……………………………………...   168

28        Kjell Wiklund, präst i Oxelösund om att gömma flyktingar …………..     174

29        Josef från Iran berättar …………………………………………………    179

30        Osama och Mia blir ett par …………………………………………….    181

31        Misshandeln av Mia, tre fall ……………………………………………     186

32        Fjärde misshandeln. Osama får en månads fängelse ………………     190

33        Kriminalinspektör Thorsten Carlsson skötte förhören ……………….     196

34        Luis Sarmiento och Mia träffas ………………………………….……..   198

35        Osama träffar Caroline. Osamas brott …………………………………  204

36        Påstådda misshandeln nyåret 1988-89………………………………..   209

37        Svartsjuka. Osama får besöksförbud …………………………………    212

38        Mias urkundsförfalskning ………………………………………………    218

39        Midsommar på Vivesta 1989. Osama smugglar mat ……………….     221

40        Osamas personundersökning …………………………………………    224

41        Sara på dagis ……………………………………………………………  230

42        Luis barnuppfostran, Mia anmäler Levi och Osama för hot ………..      233

43        Den Stora Skrällen i Oxelösund ……………………………………….    237

44        Luis kör på Osama ………………………………………………………  240

45        Luis häktas för mordförsök på Osama ………………………………..    245

46        Luis misshandlas i fängelset ……………………………………………  249

47        Mias och Luis flykt genom Sverige …………………………………….   255

48        Sävernäsgården i Kloten, Britt Lindberg berättar …………………….   258

49        Björsjö Skogshem, Berit Theelke ………………………………………  263

50        Vårdnadstvisten kring Michael …………………………………………   270

51        Björsjö Skogshem, Märta Hammarbäck ………………………………   277

52        Lindesnäs, Nyfors, Solliden i Falun, Brotorp …………………………     280

53        Kommunpolitikern Göte Eriksson (s) beviljade bidrag ………………    284

54        Socialsekreterare Eva Hedlund ……………………………………….    289

55        P-O Frisk, Gunilla Ek, Lilly Erlandsson och Göran Råström ……….      294

56        Första vårdnadstvisten om Sara ……………………………………….   300

57        Osama träffar Noha och får en dotter med Caroline …………………    304

58        Uppbrottet från Caroline ………………………………………………..    307

59        Smedjebacken, mot Chile ………………………………………………  310

60        Mia återvänder till Sverige, Bortrövade barns förening ………………   314

61        Elisabeth Hermon, Stiftelsen Trossen …………………………………   320

62        Andra vårdnadstvisten om Sara ………………………………………..   325

63        Liza Marklund och Mia krossar stiftelsen Trossen …………………..     328

64        Susanne om sammansvärjningen mot Trossen ………………………   336

65        Sol Kvarzell, Bortrövade Barns Förening ……………………………      340

66        Mia skriver Gömda, Familjen åker till Paris ………………………….     341

67        Liza skriver Gömda, Risk för utvidgad suicid ………………………..     347

68        Kammarrättens dom ……………………………………………………    352

69        Mia till Sverige igen ……………………………………………………..   355

70        Victor Cifuentes om Luis ……………………………………………….    358

71        Mia i Chile, Flytten till Amerika ………………………………………… 363

72        Asyl i USA ………………………………………………………………..   367

73        Michael får kontakt med sin mamma ………………………………….    370

74        Michael besöker sin mamma i USA …………………………………..    375

75        Mias systrar, intervju med Mia 2007 …………………………………..    379

76        Caroline läser Gömda. Osama och Noha, Nyamko Saboni ………..     385    

77        Mötet med Blue Publishing och Elisabeth Hermon …………………..    391

78        Medierna i P1 om Stiftelsen Trossen …………………………………..  397

79        Mias bidrag ………………………………………………………………. 402

80        Emma, Mias dotter. Mia säger att hon har cancer ……………………   406

81        Osama om Gömda och om sin längtan efter Sara …………………      409

            Referenser ………………………………………………………………    419

Sanningen om Gömda, kapitel 1

Kapitel 1

Det var med tämligen lätta steg jag sprang Sveavägen fram fredagen den 15 september 1995 till min intervju med författaren Maria Eriksson. Ett lätt sommarregn löste upp trycksvärtan från pressmeddelandet jag samtidigt försökte läsa. Jag var ovanligt dåligt förberedd eller rättare sagt inte förberedd alls. Reportagechefen Mats Johansson på Hemmets Veckotidning hade ringt så sent som kvällen innan.

– Kan du rycka ut på ett jobb i morgon? Jag vet att det är kort varsel men reportern som egentligen hade uppdraget fick förhinder. Vi har en intervjutid bokad med författaren klockan ett. Jag faxar över pressmaterialet. Boken har vi här i Malmö, så den hinner du inte få. Fråga efter Carina Söderman i receptionen. Hon hjälper dig vidare. Och du, jag behöver manus tidigt på måndag morgon. Kan du fixa det?

– Självklart!

Som frilans ställer man upp i alla väder. Annars går jobben fortsättningsvis till någon annan. Men det är okej för mig. Jag har valt det här livet. Det är dessutom ofta en utmaning.

– När får jag faxen?

– I morgon bitti. Så fort jag kommer till redaktionen.

– Bra! Jag fixar fotograf. Någon av grabbarna borde ha tid att ställa upp.

Jag jobbade redan då med Tre Fotografer, en liten firma med fotograferna Kurt Pettersson, Per Arvidsson och Anders Jahrner. De hade varit arbetskamrater på Saxon & Lindströms förlag och startat eget när tidningsimperiet gick i graven.

Kurt och Pelle visade sig vara upptagna på annat håll. Anders fanns emellertid i närheten och lovade sticka emellan med Maria Eriksson. Skönt! Han gjorde alltid bra ifrån sig.

Det sladdriga pressmeddelandet hängde i faxen nästa morgon. Jag rev av och tryckte ner det i kameraväskan tillsammans med kamera, film, intervjubandare och några extra kassettband. Världen var ännu inte digitaliserad. En stund senare tog jag Roslagsbanan norrut till Kårsta för en intervju med sångerskan Nadja Eriksson som då höll på att bli rikskänd och just hade släppt en ny platta.

Reportaget om Nadja skulle in i Lokaltidningen. Det innebar att jag fick fotografera själv. Tidningen hade inte råd med fotografer på den tiden. Efter en snabbfika i sångerskans vardagsrum och några bilder i trädgården bland rönnbärsbuskarna, tog jag mig tillbaka till järnvägsstationen och klev på tåget in till stan. Tanken var att jag skulle läsa pressmaterialet om den för mig då okända Maria Eriksson på tåget. En av mina uppdragsgivare ringde emellertid på mobilen. Vi pratade jobb hela vägen in till stan så det blev inte av. Därav den något hetsiga språngmarschen längs Sveavägen. Jag kunde bara hoppas på författarens förståelse och att hon var typen som gillade att själv prata om sina böcker.

Väl framme på Bonnier Albas förlag på Sveavägen 56 tryckte jag på hissknappen, samtidigt som jag med stigande förvåning ögnade igenom pressmeddelandet. Här och där markerade jag med överstrykningspennan jag hade haft i fickan.

"Maria är en ung svensk kvinna som bor i en mellansvensk stad. Hon har en egen trevlig trerumslägenhet, föräldrar och syskon i närheten och ett bra arbete på bank. På orten finns en flyktingförläggning och Maria, som sedan länge ingår i ett riksomfattande nätverk som gömmer undan flyktingar, träffar och umgås med utlänningar mest varje dag.

På en fest strax före jul 1984, hon är då 23 år, möter hon första gången mannen med de svarta ögonen. Han är statslös flykting från Libanon, född i Syrien. De möts igen och mannen börjar uppvakta Maria intensivt. Hon blir förälskad och dras mer och mer in i hans krets av muslimska vänner och hon får allt mindre tid över för sina egna. Förhållandet etableras, de förlovar sig och han träffar hennes föräldrar och syskon. Hon väljer att inte se hans för henne totalt främmande kvinnosyn som mer och mer kommer till uttryck. Han bor mestadels hos henne, de lever på hennes inkomster.

Så blir hon med barn och så småningom går det upp för henne vad hon har gett sig in på. Men då är det för sent. Hon föder dottern Emma och så inleds en period av ständig misshandel, mordhot, perioder hos kvinnojouren på flykt undan hans vänner. Han försöker kidnappa dottern trots att han vägrar erkänna faderskapet. Maria försöker återgå till arbetet och får dagisplats för Emma. Efter några dagar måste hon ta henne därifrån – mannen och hans vänner har brutit sig in och mordhotat personalen. Och detta upprepas. Men Maria vägrar polisanmäla honom för dotterns skull. Hon skaffar hemligt telefonnummer, men han är henne ständigt på spåren. När han flera gånger har brutit sig in hos henne ber hon äntligen om polishjälp. Han sitter fängslad några veckor för bland annat stöld, och under tiden fortsätter hans vänner att hota henne och hennes föräldrar och de utsätts för mordförsök.

Så träffar Maria en ny man, Anders. De gifter sig och får en liten son och tror att terrorn nu äntligen ska vara över. Det blir värre. Nu drabbas hela familjen. Slutligen hjälper de sociala myndigheterna dem så att de kan gå under jorden och under ett år flyttar de runt mellan olika platser i Mellansverige, helt isolerade, utan kontakt med några anhöriga. Maria åser hur dottern Emma blir mer och mer apatisk. Hon slutar tala, blir självdestruktiv och de får gömma alla knivar, hon försöker strypa sin lillebror, hon börjar kissa på sig, hon slutar äta och dricka. I sista ögonblicket kommer hon under läkarvård och efter några kritiska dygn med näringstillförsel vaknar hon upp. Men hon talar fortfarande inte. Det är då som Maria och Anders inser att situationen är ohållbar.

I dag har familjen ny identitet och har fått hjälp att flytta till ett nytt land för att börja om och försöka leva ett normalt liv. Barnen går i skolan och Emma får professionell hjälp att komma över sina traumatiska upplevelser. Inte ens Marias föräldrar vet var hon finns på grund av risken att de ska utsättas för hot och fler mordförsök. För mannen och hans vänner bor kvar i Marias hemstad.

Gömda är Maria Erikssons egen berättelse om sin blinda förälskelse i en krigsskadad och kriminell man och de fruktansvärda konsekvenser detta medförde för henne själv och hela hennes familj. Hela historien finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter. Vissa namn och detaljer i boken är ändrade för att skydda människornas identiteter. Liza Marklund, som är medförfattare, är journalist."

Jösses!

Hade detta verkligen hänt?

I Sverige?!

Förlaget kallade boken en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten och påstod att den var sann. Men historien kändes fullkomligt otrolig. Först var hon en stark och handlingskraftig tjej som ingick i ett rikstäckande nätverk som gömde flyktingar. Sedan lät hon en karl slå sig sönder och samman. Märkligt.

Och om det var sant, vad var i så fall den där karln för en galning? Var det meningen att vi skulle tro att ett libanesiskt rövarband höll en hel mellansvensk stad i sitt kriminella grepp? Om rättssäkerheten så totalt var satt ur spel, varför hade i så fall inte Aktuellt och Rapport rapporterat om det? Kunde det verkligen vara sant att en svensk kvinna tvingats gå i landsflykt med sin familj, medan svenska myndigheter skyddade hennes före detta man, en libanesisk kvinnomisshandlare? Det lät helt befängt.

Med bultande hjärta och svettpärlor i pannan efter språngmarschen insåg jag, att Gömda minsann inte var någon vanlig dussinroman om hjärta och smärta och ett påhittat mord i förorten. Det var olyckligt. Jag hade verkligen behövt läsa alla de 509 sidorna i boken inför intervjun. Särskilt som intervjutiden var begränsad. Anders och jag var bara ett av flera reportageteam på Bonnier Alba den dagen.

Anders stod och väntade i receptionen när jag kom. Därifrån togs vi vidare till ett rum, där vi ombads vänta.

– Vad är det här för ett jobb, undrade Anders och grymtade lite över den något torftiga miljön. Ingen fotograf gillar att ta bilder på tråkiga kontor.

– Det tycks vara en otrolig historia, sa jag och fick samtidigt syn på Aftonbladet som låg uppslagen på ett bord. Halva sidan 21 täcktes av en bild på en ung kvinna bakom galler. "Han kommer att jaga mig hela livet", ljöd rubriken. "Maria tvingades fly från Sverige. Mannen får stanna."

– Det är hon, sa jag. Det är den här tjejen vi ska träffa.

I samma stund kom Carina Söderman in genom dörren och bad oss följa med till ett konferensrum med fönster ut mot Sveavägen. På andra sidan gatan låg Adolf Fredriks gula kyrka i den lummiga grönskan under den nu uppklarnande himlen. Hösten hade ännu inte börjat måla världen i gult och rött.

– Vi har bestämt att Maria ska ge sina intervjuer i det här rummet, förklarade Carina Söderman. Här har vi nämligen skottsäkra fönster. Vi lät installera dem i samband med att vi gav ut Salman Rushdies Satansverserna och Betty Mahmoodys Inte utan min dotter. De kan komma bra till pass nu också.

Anders och jag tittade förvånat på varandra. Fanns det alltså en risk för att krypskyttar i detta nu riktade sina vapen mot oss från den grönskande kyrkogården?

– Man vet aldrig, sa Carina Söderman underfundigt. Maria är väldigt rädd och vi tar inga risker.

Maria Eriksson, en kvinna med mjuka drag och ett kraftigt underbett, gjorde entré. Hon bar brun lockperuk och var klädd i vit blus och mörk kjol med väst. Runt halsen hade hon en scarf i rött, vitt och blått. Hon gav ett mycket nervöst intryck och visade sig ha ett något sluddrande tal. Självförtroendet var uppenbarligen inte på topp. Hon är som en liten grå mus, tänkte jag. Det var nog ingen match för en elak karl att bryta ner henne.

Jag sträckte fram handen för att hälsa.

– Åh! En karl, utbrast hon med ett ljudligt stön och förde ena handen mot strupen. Hon vacklade till och tog stöd med andra handen mot kanten av konferensbordet. Med uppspärrade ögon stirrade hon på Anders som just plockade fram sin kamerautrustning i andra änden av rummet.

– Jag klarar inte av att vistas i samma rum som män, utbrast kvinnan. Nog borde väl Hemmets Veckotidning ha tillgång till åtminstone en kvinnlig fotograf.

Förvånad drog jag tillbaka min hand och måste ha sett ut som en fågelholk, där jag stod och gapade. I ögonvrån såg jag hur Anders förskräckt hade hejdat sig mitt i en rörelse.

– Det fanns inga andra fotografer lediga i dag, sa jag fånigt. För övrigt är de män allihop. Men jag kan gå i god för Anders. Vi har känt varandra länge. Han har aldrig gjort en fluga förnär. Han brukar mest fotografera kungafamiljen. Om sanningen ska fram, så är han en av drottningens favoritfotografer. Han har bara gjort ett undantag för dig och ställt upp här i dag.

Den kommentaren gjorde susen. Maria Eriksson slappnade av. I samma stund kom Carina Söderman till undsättning med ett glas vatten. Den förklädda författarinnan sjönk utmattad ned på en stol som för att samla sig en stund, innan intervjun kunde börja.

– Men det blir inga bilder framifrån, sa hon bestämt och med en lång blick på Anders som åter plockade med kamera, stativ och reflexskärmar.

– Se bara vad Aftonbladet gjorde! Jag sa åt fotografen att inte ta några bilder framifrån. Och så gjorde han det ändå!

Hon höll upp tidningen. Jag kunde inte låta bli att undra, om det hade varit samma dramatik när den fotografen dök upp. Han var nämligen också man. Men jag var mån om att få en bra intervju, så jag sa ingenting.

– Varför står du bakom galler på bilden?

– Det är gallergrinden till hissen här utanför, sa Maria Eriksson och log. Aftonbladet tyckte att det var en god bildidé. För mig är det svårt det här. Jag får absolut inte bli igenkänd. Hela min familj riskerar att bli mördad.

Jag kände vreden välla upp inom mig. Hur kunde någon behandla denna svaga och lite lantliga kvinna så illa? Hon var uppenbarligen i totalt underläge. Det var åtminstone det intryck hon gav. Mitt hjärta blödde för Maria Eriksson. Vad hon måste ha lidit på grund av mannen med de svarta ögonen. Hon var ju helt förstörd, stackarn.

Det ringde faktiskt en liten varningsklocka. Men den var liten, som sagt. Jag kunde inte låta bli att undra, varför kvinnan framför mig var så dramatisk? Hade hon inte haft ett stort bokförlag bakom sig, ett förlag som gömde henne bakom skottsäkert glas, så hade jag trott att hon spelade teater.

– Jag heter något annat, sa hon och rättade till kjolen. Men du kan kalla mig Mia. Det blir enklast så.

Sanningen om Gömda, kapitel 2

Kapitel 2

Mia berättade att hon och familjen just hade kommit till Sverige. De var väldigt trötta efter en dygnslång flygresa. Hon, som hade levt gömd så länge, var dessutom ovan vid att stå i händelsernas centrum.

Artikeln i Aftonbladet hade skrämt upp henne rejält. Tänk om folk i hennes hemstad hade känt igen henne nu. Om mannen med de svarta ögonen fick veta att hon hade skrivit en bok om honom, så hängde många människors liv på en skör tråd. Författarinnan var skräckslagen och orolig. Hur skulle det gå med hennes familj som levde kvar i staden och som hon inte vågade kontakta ens per telefon?

– Vi är här i Sverige bara för att boken ska komma ut. Annars hade vi varit kvar i vårt nya land på andra sidan jordklotet. Men bokförlaget kallade och jag förstår att det är viktigt för marknadsföringen. Om jag inte hade kommit så hade folk kanske inte trott att det finns en livs levande människa bakom den här historien. Jag vill väcka debatt. Det kan inte vara rätt att misshandlade kvinnor ska behöva gömma sig. För mig är det för sent. Men det finns många andra kvinnor som har farit illa i sina hem och lämnat sina män men som inte får vara i fred.

Mia berättade att hon var 34 år. Om någon månad skulle barnen Emma och Robin fylla nio, respektive sju. Medan hon gav intervjuer väntade de och maken Anders i en lånad stuga utanför stan. När allt det här var överstökat och boken hade kommit ut skulle de återvända till sitt liv i exil. För övrigt hade hon inga ärenden i Sverige. Släkt och vänner vågade hon inte hälsa på. Det vore detsamma som att utsätta dem för livsfara.

– Har du läst boken, frågade hon.

Jag skakade på huvudet.

– Tyvärr inte. Jag fick hoppa in för en kollega så sent som i går kväll. Hon har manuset som förlaget skickade ut.

Mia sträckte sig efter ett exemplar av Gömda, en ganska tjock bok med omslag i grönt. Hon öppnade den, skrev något på försättsbladet och räckte över den.

– Du kan läsa den när du kommer hem, sa hon. Vi kan börja.

– För det här samtalet har jag bara pressmeddelandet att gå på, påpekade jag.

Hon nickade och log.

– Det är okej.

Mia lutade sig tillbaka i stolen medan jag knäppte på bandspelaren.

– Det började med att du engagerade dig för flyktingar?

– Jag har alltid ömmat för dem som har det svårt.

– Men när du träffade den här mannen, förstod du inte då att det fanns risk för kulturkrockar? Han var trots allt muslim och du är kristen. Tänkte du inte på att det kunde bli problem?

– Nej, det gjorde jag faktiskt inte, sa Mia. Jag tänkte att han skulle anpassa sig till det svenska samhället. Det trodde jag då i alla fall. I dag vet jag bättre.

Mia visade sig ha en hel del åsikter om såväl araber som muslimer och svensk invandringspolitik. Flera av hennes väninnor hade råkat illa ut tillsammans med män från flyktingförläggningen i hennes hemstad.

– Vi vet inte vad vi tar in för folk i landet, dundrade hon plötsligt och ställde sig upp.

– Vi blundar för verkligheten och sopar problemen under mattan. Man ska akta sig för andra religioner och främmande kulturer! Det borde vi prata med våra barn om redan i skolan. Det kan bli väldiga krockar. I Sverige går vi faktiskt klädda i baddräkt på stränderna. Det får de här männen acceptera! Det som har hänt mig får aldrig hända igen. Vi måste vakna, innan det är för sent. Vi måste kontrollera varenda en som kommer. Och de som inte kan kontrolleras måste genomgå en rättspsykiatrisk undersökning! Det är skönt att Gömda äntligen kommer ut, så att frågan kan bli seriöst uppmärksammad.

Mia satte sig ner, tog en klunk vatten och började berätta om mannen med de svarta ögonen som hon hade träffat elva år tidigare.

– Han slog mig varje dag. Men det var inte alltid jag fick blåa ögon. Han kunde lika gärna vrida om mina armar. Det är därför jag bär handske med stålskena nu. Handleden måste få vila. Jag tappar saker och har ingen kraft i armen.

Mia höll upp sin arm för att visa hur svag den var. Handsken med stålskenan hade hon tillfälligt tagit av. Den var inte så vacker, som hon sa.

– Han förföljde dig, säger du?

– Han fortsatte hota mig sedan vi gjort slut. Och när Emma började på dagis blev han som tokig. Han ringde och terroriserade mig. Jag bytte telefonnummer över 20 gånger innan jag gav upp. En av hans kompisar hade en tjej som jobbade på Telia.

– Varför anmälde du honom inte?

– Min syster anmälde honom till sist och han fick en månads fängelse. Själv var jag så nedtryckt att jag ville ta tillbaka anmälan. Hans vänner trakasserade mig hela tiden. De hotade både mig, min dotter och mina föräldrar.

När han hade besöksförbud satt han i sin bil utanför min bostad. Jag ringde polisen. De åkte förbi och körde bort honom. Fem minuter senare var han där igen. De kunde inte göra så mycket åt det. Vi kan ju inte ständigt stå här och vakta, sa de. Så du ser, det hjälper inte att anmäla.

Mia skakade på huvudet.

– Den här mannen är sjuk! Han anser att vi är hans ägodelar och att även Robin är hans barn. Anders har stått ut tack vare barnen och sitt lugna, norrländska temperament. Han och barnen har lidit så fruktansvärt mycket för min skull. Jag hade så svåra skuldkänslor för det att jag försökte ta livet av mig. Jag tänkte att om jag bara försvinner så slipper de ha det så här. Sedan bestämde vi oss för att klara situationen. Det måste ju finnas en framtid även för oss!

– Du säger att han är krigsskadad?

– Jag är helt säker på att han har varit med om massmord. Han skulle inte ha kunnat berätta om massakern i Sabra och Shatila med sådan inlevelse annars. Jag kände honom så väl. Jag såg direkt när han ljög och när han talade sanning. Och den natten, när han…

Mia tystnade som för att hämta andan.

– Han berättade om massmordet på ett sätt som verkligen skrämde mig. Han misshandlade mig och jag tänkte att nu kommer jag att dö. Man kan säga att han är fysiskt hel men psykiskt skadad på grund av kriget. Samtidigt vet man aldrig säkert, om det han berättar är sant.

Mia tyckte själv att det var motsägelsefullt att hon, som hade gömt flyktingar och haft ett toppjobb på en bank, lät sig tryckas ner och förintas så totalt av en man.

– Han isolerade mig. Jag fick inte träffa vare sig mina vänner eller min familj. Jag hade bara honom. Han styrde mig som en spratteldocka. Jag var hjärntvättad och helt i hans våld. Det är så de gör. De isolerar en. Man får bara umgås med deras vänner. Jag var så rädd! Annars hade jag anmält honom från första stund. Men man är ensam och skäms över sina blåmärken. Det är ett väldigt nederlag att bli slagen.

– Hur har Emma och Robin tagit allt det här, undrade jag.

Mia suckade.

– Jag blir alldeles kall när jag tänker på mina barn. De har levt ett fruktansvärt liv. Emma går i skolan nu men hon är två, tre år efter i utvecklingen tror vi. Två gånger har hon tystnat när något hänt som hon inte klarat av. Under ett par månaders tid var hon helt okontaktbar och höll på att dö för oss. Hon vet inte att det är hennes pappa som har orsakat det här. Vi får inte prata med henne om det. Då kan hon få ett psykosgenombrott, säger läkarna. Börjar hon prata om sin pappa och allt som hänt ska vi genast avbryta och börja prata om något annat.

Mia berättade att Emma hade virat ett skärp runt sin hals och testat hur långt hon kunde dra åt.

– Hon är inte medveten om att hon skadar sig själv. Min förre fästman nekade till faderskapet och var egentligen inte intresserad av att träffa henne. Ändå gick han till domstol för att få vårdnaden. Han kom tillbaka med henne på nolltid varje gång han hade henne. Det var alldeles för besvärligt med en skrikande unge, tyckte han.

– Men hur i all världen kunde du lämna ut Emma till den där våldsamma mannen?

– Jag var tvungen. De sociala myndigheterna tvingade mig i hopp om att fadersinstinkten skulle vakna. Emma hade ännu inte fyllt ett år. Han hade besöksförbud hos mig men skulle få träffa sin dotter. Det var socialförvaltningen som lämnade ut henne. Han tog henne i sin bil och åkte iväg. Hon skrek en hel dag. Efter det lämnade jag inte ut henne mer. Aldrig i livet! Över min döda kropp! Vad mig anbelangar har han förverkat sin rätt.

– Och hur har det gått för barnen?

– Emma tappade livsgnistan, sedan vi hade flyttat från stan och gömt oss. Hon slutade prata och försökte strypa sin bror. Jag ringde Mona, min kontaktperson på socialen och bad att få gå till läkare med henne. Ni är gömda, sa hon. Jag kan inte ordna med läkare utan att röja er vistelseort. Vi fick klara oss bäst vi kunde. Emma växte upp på hotell. Så snart vi hade vant oss vid ett ställe tvingades vi flytta till ett annat.

– Men varför kan han och hans gäng inte utvisas?

– Han har ett militärt fängelsestraff som väntar i hemlandet. Det har de flesta av hans vänner också.

– Och?

– Han är dömd till döden. Det kan bero på massakern i Sabra och Shatila. Var han med där så är han kristen och inte muslim. Då är han sannolikt dömd för massmord. I vilket fall som helst så kan han inte utvisas. Sådan är lagen. Sverige skickar inga människor till en säker död.

– Men nog vet du väl om han är kristen eller muslim?

– Han följde koranen, sa Mia. Men bara när det passade honom.

– Men är du säker på att han är en mördare?

– Det var krig och han var soldat. Alla blir väl mördare då?

De hopplösa orden sjönk sakta in i mitt medvetande.

– Vet du något om vad han gör i dag?

– Han åker omkring i sin Saab 9000 utan körkort. Han försörjer sig på brott, sitter inne ett tag och kommer ut igen. Numera är han gift med en libanesiska som han också misshandlar. Allt enligt de rapporter jag får från min hemstad. Min kompis Helena och jag träffas inte längre. Hon är fortfarande gift med en av hans landsmän och har fått flera barn. Sisse är den enda jag hör av mig till sporadiskt.

Mia beskrev det libanesiska rövarbandet som ett 20-tal muslimer som alla i hennes hemstad var livrädda för. Mannen med de svarta ögonen var dess givne ledare. Förmodligen förde han även sina kompisar bakom ljuset när det gällde sin bakgrund, trodde hon.

– Vi tvingades flytta tolv gånger på ett år. På den tiden hade jag sporadisk kontakt med min mamma. Men om de åkte till Göteborg för att träffa oss, så följde han efter. Vi har bott på olika pensionat långt hemifrån och i stugor som ingen annan velat hyra. Han eller hans vänner hittade oss överallt. Det har gått ut en dödsdom på mig och Emma i hans muslimska kontaktnät. Det innebär att vem som helst som får syn på oss kan och bör verkställa domen. Det finns människor jag tidigare aldrig sett som har misshandlat mig och hälsat från honom. Jag har ingen aning om vilka de är, bara att de är muslimer.

Mia berättade om åren på flykt, att hon och familjen oftast satt instängda utan möjlighet att ens gå utanför dörren. Ibland trotsade de myndigheterna, åkte iväg och köpte leksaker till barnen.

– Vi hade persiennerna neddragna för det mesta. En dag stod Robin i fönstret och såg den första snön falla. "Vad är det, mamma", frågade han. "Det är snö", svarade jag. "Kan man äta det", undrade han. "Nej, men man kan ta på och leka med snö." "Jaha", sa han. Han var två år då men frågade inte om han fick gå ut. Så kan man inte ha det. Barnen överlever helt enkelt inte. Så fort vi fick en indikation på att min förre fästman eller hans anhang var i närheten måste vi flytta igen. Ibland fick Anders och jag fly hals över huvud med varsitt barn i famnen.

– Hur är det nu då? Har han besöksförbud i dag?

– Nej, det går inte, skrattade Mia med en hjälplös gest. För att få en dom på besöksförbud måste jag avslöja var jag bor. Vistelseorten måste preciseras och det vill vi ju inte.

– Men nu har du träffat en ny man?

– Ja. Anders. Tänk att han vågade! Det hade varit så lätt för honom att bara gå när det började bli jobbigt. Men han ställde upp! Vi gifte oss och döpte barnen. Det var en stor seger för mig att döpa Emma. Av samma skäl är det en seger för mig varje gång jag äter griskött. Men det är också de enda segrar jag har fått.

– Kan du inte berätta lite om Anders? Vad säger hans familj om allt det här?

– Han är norrlänning, lugn och trygg, sa Mia och visade med tydlig min att hon inte tänkte berätta mer om honom.

– Utan Anders hade jag gått under. Vi hör ihop. Det är som att vi binds samman av osynliga band. Vi lever nära varandra 24 timmar om dygnet och har stöttat varandra i alla år.

Jag släppte frågan om Anders. Att hålla honom hemlig var väl ett sätt att skydda honom och hans familj, tänkte jag.

– Och nu har ni flytt utomlands?

– Vi flyttade från vår mellansvenska stad för alltid 1990. Året därpå åkte vi utomlands och stannade där en längre tid. Då hade polis och andra myndigheter konstaterat att vi var tvungna att ge oss iväg om vi ville överleva. Min före detta fästman och hans kompisar bevakade oss dygnet runt och bar vapen helt synligt. Vi kunde inte förflytta oss någonstans utan att de följde efter. "Vi är blodsbröder", sa de. "Vi är en för alla, alla för en." Sanningen är att de är kriminella allihop. Det är bara en eller högst två av dem som jobbar.

Mia berättade att valet av land 1991 hängde ihop med att mannen med de svarta ögonen inte skulle kunna få visum dit.

– Flygbiljetterna var den enda hjälp vi fick av svenska staten. Väl framme fick vi klara oss bäst vi kunde.

När de återvände till Sverige efter sju månader, tvingades de leva gömda. 1994 gav de upp och bestämde sig för att emigrera för gott.

– Emma for väldigt illa av att leva så isolerat som vi var tvungna att göra i Sverige. Hon blev helt enkelt väldigt otrygg.

Mia berättade att familjen sedan ett år alltså var tillbaka i landet på andra sidan jordklotet. De hyrde ett hus i staden och Anders var egen företagare.

– Barnen går i engelsk skola. De går i samma klass vilket är en väldig trygghet. Jag är ofta med dem där och har till och med blivit ordförande i föräldraföreningen. Men jag har svårt att anpassa mig. Min hemstad var mitt liv. Jag kunde inte ens tänka mig att tillfälligt bli au pair i något annat land. Jag har aldrig haft en tanke på att lämna Sverige. Men Emma trivs. ”Får jag gå till skolan i morgon”, frågar hon varje dag. Robin tycker inte om att gå ut. Han är inte van. Det blir än så länge bara korta stunder.

Mia berättade att hon hade gjort anteckningar och skrivit om sitt liv på lediga stunder som en slags terapi under åren på flykt. Så småningom hade journalisten Liza Marklund på tidningen Metro hjälpt henne att strukturera upp det hela.

– Vi fick kontakt genom Kidnappade Barns Förening, sa Mia. Liza hade skrivit mycket om dem och ordföranden trodde att Liza skulle kunna hjälpa mig. Det gjorde hon också. Hon såg till att vi fick gömma oss hos stiftelsen Trossen som emellertid visade sig vara oseriös, men vi fick tak över huvudet i alla fall. Liza fick läsa mitt råmanus. Sedan bestämde vi oss för att skriva en bok. Situationen för misshandlade kvinnor är allt annat än ljus. Var fjärde dag misshandlas en kvinna till döds i vårt land. Det var viktigt att berätta om det.

Mia berättade att hon och Liza hade rest runt till olika myndigheter, tagit del av originalhandlingar, lagt pussel och rekonstruerat Mias historia. Det var mycket hon hade förträngt, sånt som helt enkelt var för smärtsamt att komma ihåg. Mias familj hade läst manuskriptet innan det gick i tryck och uttryckt sitt gillande. Precis så här gick det till, sa de.

– Alla stora händelser är med, sa Mia och plockade upp ännu ett exemplar av boken. Det här är den första bok som någonsin har skrivits av ett offer. Och nu är den färdig att distribueras över landet.

Mia såg belåten ut.

– Den blev antagen direkt! Vi blev väldigt förvånade, både Liza och jag. Synd bara att hon inte kunde vara här i dag. Hon var tvungen att jobba.

Mia krafsade ner ett telefonnummer på en lapp.

– Ring henne, sa hon. Utan henne hade det aldrig gått. Nu vill jag, som sagt att boken ska väcka debatt. Sånt här ska inte kunna hända i Sverige. Varför ska jag som är svensk behöva bli flykting?

Mia försäkrade att hotbilden mot henne och Emma kvarstod. Mannen med de svarta ögonen sökte henne ständigt och skuggade fortfarande hennes föräldrar.

– Det känns på ett sätt som att han har segrat. Jag lever i exil. Jag blev flykting. Det är hemskt. Jag orkar inte ens tänka tanken. Men det viktigaste är att mamma, pappa och min syster har det bra. Det vore ju fruktansvärt om det skulle sluta med att de dör. Varje gång jag går till motattack mot honom blir det sju resor värre. Ibland tänker jag att det måste finnas hjälp någonstans. Det måste finnas någon som har kommit längre än jag. Varför kan vi inte få bo i en lägenhet eller ett hus och ha barnen i en vanlig, svensk skola?

– Har du något hopp om framtiden?

– Det är klart att jag längtar hem. Men han har tagit allt ifrån mig. Som det är nu vågar jag inte ens resa till min hemstad. Jag får vara glad över att barnen och jag får vakna upp varje morgon någon annanstans utan att behöva vara instängda och rädda. Jag är glad att de kan gå ut i solen och ta på träden. Men att flytta hem igen är inte att tänka på. "Jag ska jaga dig hela livet", sa han. "Du kommer aldrig att bli fri."

Carina Söderman uppenbarade sig som från ingenstans och meddelade att vår tid var slut. Andra reportageteam stod på kö, så nu måste bilderna tas. Carina bar med sig vad som måste ha varit en senare upplaga av Aftonbladet.

– Rubrikerna är något vässade nu, sa hon och läste högt. "Min familj får inte frid förrän han tagit livet av mig".

– Ibland funderar jag på att faktiskt låta honom göra det, sa Mia. Sedan skulle det vara över. Jag är så rädd att han ska hitta mig i mitt nya land.

Hon har just sagt att han inte kan komma in i det landet, tänkte jag men viftade bort tanken. Jag ville verkligen tro på Mia.

Anders stod redo med kameran. Som alla bra fotografer hade han lyssnat till intervjun och skulle ta en så illustrativ bild som möjligt i den torftiga kontorsmiljön. Han bad Mia ställa sig vid fönstret med sin bok och längtansfullt titta ut mot sommaren och friheten. Han måste emellertid ha fler motiv än så. Minst tre, helst fyra olika varianter ville tidningen ha. Och blick i kameran skulle det vara så att läsaren fick ögonkontakt. Det var standard.

– Det blir inga bilder framifrån, sa Mia bestämt. Du får bara fotografera mig bakifrån och från sidan.

Anders suckade. Hans favoritmotiv var verkligen drottning Silvia, Lill-Babs och Elisabeth Andreasson. Och här stod han nu inför en tämligen hopplös uppgift.

– Men du måste ju ha märkt att Aftonbladets fotograf tog bilder framifrån, sa han. På den där bilden tittar du ju rakt in i kameran.

– Jag blev lurad, utbrast Mia upprört. Jag är inte van vid sånt här.

– Jag tycker du ska vara stolt över bilden, sa jag i ett tafatt försök att trösta. Den är fin. Du är väldigt söt på den bilden.

– Men den kan betyda döden för min familj, snörvlade Mia och såg livrädd ut. Om han känner igen mig kan det mycket väl hända att han tar ut sin hämnd på dem.

– Så du tror inte att han känner till den här boken?

Mia log.

– Kanske, sa hon underfundigt. Det vore ju också en slags seger.

Dubbla budskap. Igen. Så märkligt.

Mia och Anders enades om hur de olika bilderna skulle tas och skred till verket. Vilken tur att de har skottsäkert glas i fönstren, tänkte jag. Adolf Fredriks kyrkogård är Olof Palmes sista viloplats. Mordplatsen ligger bara ett stenkast därifrån. Nedanför oss på gatan hade hela det förfärliga dramat utspelat sig 1986. Tänk om mannen med de svarta ögonen verkligen står där ute med ett maskingevär! Det var lätt att känna sig obehaglig till mods.

Jag ögnade igenom tidningsartiklarna som låg framför mig, medan fotograferingen pågick. Justitieminister Laila Freivalds hade vägrat möta Mia. Stolt över hur väl Sverige skyddar sina misshandlade kvinnor hade hon till och med vägrat ta emot ett exemplar av Gömda.

– Jag har ringt UD och överallt, sa Mia och tittade på Anders uppmaning ut genom fönstret. Jag har ringt statsminister Ingvar Carlsson och moderatledaren Carl Bildt för att upplysa dem om situationen. De kan tyvärr inte engagera sig i enstaka fall, sa de. Misshandlade kvinnor är kommunala angelägenheter.

– Jag känner eller har i varje fall kontakt med några riksdagskvinnor, sa jag. Vänsterpartiets Ulla Hoffmann och jag jobbade ihop på vår förra arbetsplats. Nyligen intervjuade jag dessutom Inger Segelström som just tillträtt posten som ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. Hon var med om att dra igång kvinnojourerna i Sverige. De kanske vill träffa dig? Hör av dig om du är intresserad, så ska jag försöka ordna det.

Mia antecknade mina telefonnummer och stoppade lappen i sin väska. Anders fortsatte fotografera och jag öppnade boken jag hade fått. "Tack för att du lyssnade på mig. Jag hoppas att artikeln väcker uppmärksamhet. För att jag fick din uppmärksamhet. Mia Eriksson."

Anders och jag lämnade Mia på förlaget med en känsla av olust och utsatthet medan nästa reportageteam visades in i rummet med de skottsäkra fönstren. Vi gjorde sällskap i hissen ner och en stund senare stod vi ute på Sveavägen. Det hade slutat regna och solen tittade fram.

– Det är bråttom med det här jobbet, sa jag. Mats måste ha text och bilder på måndag morgon.

Anders nickade. Vi sa hej och gick åt varsitt håll.

Det märktes att det var fredag. Många hade redan lämnat stan och åkt ut på landet. De som ännu var kvar hade uppenbarligen bråttom av olika skäl. Somliga sprang för att hinna in på systembolaget. Andra sprang för att hinna med buss och tunnelbana. Stockholm låg vackert nytvättad. Om bara några timmar skulle nattlivet ta vid.