Sanningen om Gömda, förord

Förord

Att söka sanningen.

När lögnen uppdagas måste man göra det. Även när det gäller älskade berättelser som man helst inte vill höra sanningen om. 

Som Gömda och Asyl, två påstått sanna faktaböcker om Mia Eriksson liv, kvinnan som tvingades fly Sverige på grund av sin libanesiske exman som i sin tur skyddades av svenska staten.

Två böcker som enligt författaren Liza Marklund har sålt nästan lika bra som Vilhelm Mobergs Utvandrarna. En miljon exemplar minst. Näst mest någonsin i Sverige.

Jag var en av de utvalda som först blev blåst. En handfull reportrar skulle föra ut lögnen till svenska folket och jag var en av dem. Vi fick träffa huvudpersonen Mia på förlaget i en skickligt iscensatt teaterföreställning. Där stod hon livs levande för att ingen skulle tvivla på hennes berättelse. Det gjorde vi inte heller. När det gällde marknadsföringen fanns verkligen ingenting att klaga på.

Vi grundlurades att föra lögnen vidare. Jag för min del till flera hundra tusen läsare av Hemmets Veckotidning (1995) och Allas Veckotidning (2006). Utsänd att göra mitt jobb blev jag en bricka i ett simpelt spel som gick ut på att lura människor. Syftet var förstås att tjäna pengar. Mycket pengar. Och miljonerna rullade in. De rullar än såvitt jag förstår.

När lögnen uppdagades och det visade sig att människor offrats i jakten på sensation och pengar var jag tvungen att söka sanningen. Det har med civilkurage att göra. Och omsorg om de drabbade. Vad hade egentligen hänt?

Det blev ett väldigt rabalder när boken kom ut den 12 december 2008. Närmare tusen tidningsartiklar skrevs de första månaderna och boken blev snabbt årets mest debatterade. Liza Marklund och Piratförlaget gjorde en halvpudel och kom med en lika halvhjärtad ursäkt.

- Om någon har känt sig lurad är jag ledsen, sa Liza Marklund.

Men halvpudeln var ingenting värd. Piratförlaget försäkrar än i dag på omslagen att böckerna är sanna. De fortsätter med andra ord att bedra sina läsare.

Bibliotekstjänst slog fast att lögnaktiga historier inte kan kallas sanna och uppmanade därför landets alla bibliotek i ett riksomfattande upprop att flytta Gömda-böckerna från faktahyllan till hyllan för fiktion. Tack för det. Den bekräftelsen räcker gott för mig.

Då gick plötsligt Mia Eriksson ut i media i ett välregisserat fältslag signerat Liza Marklunds PR-agent. På två löpsedlar, 16 helsidor, web-tv, och chatt med läsarna under två dagar tilläts hon ljuga ohejdat i Aftonbladet genom att påstå att hennes historia ändå är sann. Jag gavs inte adekvat möjlighet att gå i svaromål. Mia presenterade 26 dokument som bevis. Aftonbladet såg sin chans att tjäna en hacka och sålde icke-bevisen till läsarna för 19 kronor bunten. Reportaget backades lika välregisserat upp av artiklar i de flesta andra stora tidningar. Ingen brydde sig om att kolla fakta. Det var bara att gratulera. Bra jobbat, PR-agenten!

Inget av Mias papper är något bevis. Det behövdes emellertid inte heller. De flesta blev lurade bara av att läsa om dem på Aftonbladets löpsedlar. Vem hade trott att en av Sveriges största kvällstidningar skulle kunna föra ut en lögnaktig historia så stort bara för att skydda Liza Marklunds varumärke. Inte jag i alla fall. Numera vet jag bättre.

Det är bara tack vare total uppbackning av vissa media som författarna klarar sig undan med det. Hade Reefat-El-Sayed haft hälften så god uppbackning så hade han haft kvar sin doktorshatt än i dag.

Att det står "Detta är en sann historia" på omslaget betyder väl ingenting, menar förlagschefen Ann-Marie Skarp. Historier har väl alltid bara varit sagor.

- Det borde ha stått "baserad på en sann historia", menar Liza Marklund.

Så långt kan hon sträcka sig i något som liknar ett erkännande. Men så långt som till att ändra texten på bokomslagen sträcker hon sig alltså inte till.

Den enda som envist vidhåller att Gömda-böckerna är sanna är romanfiguren Mia själv - trots att hon i en intervju med mig 2007 kallade dem skönlitteratur. Hon vill ju så gärna fortsätta spela sin dramatiska roll.

I samband med PR-kuppen ändrades etiketten på Gömda och Asyl. Nu heter det att de är Mia Erikssons sanning och Liza Marklunds romaner och att de aldrig varit annat. Det är en fantastisk formulering. Särskilt som den är sann - förutsatt att man accepterar att Mias sanning inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Efter 14 år har Gömda äntligen fått rätt etikett. Och än är sista ordet inte sagt.

"Mia – Sanningen om Gömda" har granskats under lupp det senaste halvåret. Ingen har lyckats slå hål på faktainnehållet. Det går nämligen inte. Den som möjligen tvivlar kan själv med ledning av boken kontrollera hela materialet.

I mån av tid hjälper jag gärna till. 

Trevlig läsning! 

Monica Antonsson

Vallentuna den 22 juli 2009