Sanningen om Gömda, kapitel 5

 

Kapitel 5

Mia och jag hade fått en tid klockan tio följande dag hos Ulla Hoffmann i riksdagshuset. Inger Segelström, som också ville träffa Mia, kunde ta emot oss klockan ett. Frågan var bara om Mia skulle våga åka dit och om hon skulle kunna känna sig säker där.

– Ulla säger att riksdagshuset är så gott som tomt på fredagar, sa jag. Ledamöterna har tydligen redan åkt hem då för att fira helg. Huset är dessutom väl bevakat. Du kan känna dig helt lugn.

– Om du tar några bilder när ni är där, så vill vi gärna ha kopior, sa Carina Söderman.

Strax före klockan 10.00, fredagen den 29 september 1995, stod jag alltså och väntade på riksdagshusets trappa. Mia, som måste ha rest från Göteborg sent kvällen innan, hade tillbringat natten med familjen i sommarstugan, sa hon, när hon strax efter utsatt tid anlände i taxi. Den nu tämligen bedagade lockperuken satt på sned och hon bar stora, mörka solglasögon. Till den långa, svarta kappan med rynkade puffärmar bar hon en blå handväska i guldfärgad kedja hängande över axeln. I en vit plastkasse hade hon två exemplar av boken Gömda.

Med kappan virvlande kring benen tog hon sig raskt från taxin uppför trappan. Vi skyndade oss in genom porten. Jag hade redan anmält oss skriftligen, så vakten satt beredd och släppte in oss direkt i entréhallen. En stund senare kom Ulla Hoffmann ner med hissen för att hämta oss. Förvånad stirrade hon på Mia som tog av sig både glasögon och lockperuk och tryckte ner dem i plastkassen.

Ulla Hoffmann var då tämligen ny som riksdagsledamot för vänsterpartiet. Bara ett år tidigare hade hon gått rakt ut i arbetslöshet från vår gemensamma arbetsplats. Nu var hon ordförande för partiets kvinnopolitiska utskott, ledamot av partistyrelsen och partiets företrädare i flyktingpolitiska frågor.

Vi kände varandra sedan 70-talet när vi båda var läkarsekreterare på Karolinska sjukhuset och brukade träffas vid kopieringsmaskinen. Ulla var en otroligt fängslande och färgstark person. I mitten av 80-talet möttes vi igen på Arbetslivscentrum, där Ulla var informatör för kvinnoforskningen och fackordförande. Vid fyllda 50 år blev hon arbetslös. Vänsterpartiet såg sin chans och värvade henne till riksdagen. Så småningom efterträdde hon Gudrun Schyman som partiledare, ett jobb som hon senare överlät till Lars Ohly.

– Du behöver inte vara orolig, sa Ulla till Mia. Riksdagshuset är stängt för besökare. Ingen som inte är anmäld i förväg kommer in här.

Mia slappnade av. Vi tog hissen några trappor upp, varpå Ulla tog oss förbi både sitt och Gudrun Schymans tjänsterum på väg till partihögkvarterets bibliotek. Där väntade vänsterpartiets juridiske konsult Sten De Geer som hade lovat försöka hjälpa Mia.

– Det är särskilt viktigt för oss att försöka utreda på vilka sätt samhället brustit i att ge dig skydd, sa han och fingrade på lagboken.

Mia berättade sin historia om mordhot och misshandel och hur fästmannen kastade lilla Emma till sin kompis.

– Då förstod jag att han inte är frisk, sa hon och brast i gråt.

Hon berättade vidare att fästmannen dömdes till en månads fängelse för misshandel av henne 1987.

– Hans kompisar bevakade mig i ett par månader och hotade döda mig. De är en klan och han leder ligan. Jag och Emma har åkt in och ut på kvinnojouren. När jag gifte mig med Anders blev det ännu värre. Då insåg jag att han är kapabel att döda Emma. Han fick besöksförbud. Ändå fanns han utanför vårt hus dygnet runt. Han körde från fängelset utan körkort för att, som han sa, besöka Emma. Myndigheterna var så flata att de inte ens kontrollerade det. Han knivhotade Emma. Hon blev så rädd att hon slutade prata.

Mia berättade att det var polis och läkare som till sist bestämde att familjen skulle gömmas.

– Vi uppmanades säga till våra anhöriga att vi skulle åka på 14 dagars semester. Men vi kom aldrig tillbaka.

Mia berättade att de varit gömda på Klotens Värdshus och att de då inte fick gå ut. Därför hade hon gått upp 20 kilo de senaste åren.

– Om jag fått bestämma så hade vi bara hållits undangömda en kort tid tills han åkt i fängelse. Sedan borde han ha fått stanna där. Sådana som han borde få mer besöksförbud och hårdare fängelsestraff. Anpassar de sig inte utan begår fler brott så ska de helt enkelt kastas ut ur landet.

– Vad sägs om elektroniska fotbojor, undrade Sten De Geer.

Mia skakade på huvudet. Det var inget bra förslag, tyckte hon.

– Varför flytta kvinnan? Det är ett oerhört nederlag att kvinnan ska behöva byta identitet. Jag kan inte träffa mina föräldrar. Även de är hotade. De vet inte ens var jag finns. Varför ska jag behöva lämna familj och vänner och kastas ut i otrygghet. Han har förstört hela mitt liv. Vi fick heller ingen hjälp att flytta utomlands. När vi åkte var det på vinst och förlust. Ska vi kunna etablera oss på nytt måste vi få pengar. Förskottet på boken har gått åt.

Hon berättade att Emma mådde lite bättre, fast hon fortfarande var sjuk.

– Hon äter dåligt men har kompisar. Jag har sett henne skratta. Men så snart hon ser en mörkhårig man som påminner om hennes pappa slutar hon prata och äta. Barnen går i en engelsk privatskola och får privat läkarvård. Det betalar vi själva.

Mia berättade att mannen med de svarta ögonen var dömd för inte mindre än 18 brott som misshandel, bedrägeri, trafikbrott och häleri i Sverige.

– Han borde utvisas, sa hon bestämt. Men han riskerar dödsstraff i sitt hemland. Därför går det inte.

– Han borde kunna utvisas till ett tredje land, föreslog Sten De Geer.

– De har försökt, sa Mia. Men det är ingen som vill ta emot honom. Och om han blir det, hur vet jag att han inte återvänder igen med nästa plan?

Ulla berättade att även hon hade blivit misshandlad vid ett tillfälle. Hon gjorde inte heller någon anmälan.

– Det finns en mekanism i detta som är svår att förstå, sa hon.

– Men larmpaket då, försökte Sten De Geer.

– Man invaggas i en falsk säkerhet, sa Mia. Hur ska man kunna slå larm om man ligger blåslagen eller har en pistol tryckt mot nacken?

Ulla försökte strukturera upp det hela.

– Hur är det med besöksförbudet? Hur har det tillämpats?

– Polisen tröttnade på mig, sa Mia. Jag slog larm 20 gånger om dagen. Det var inte alltid de tog upp anmälan ens.

Ulla vände sig till Sten.

– Vi bör besöka polisskolan och fråga hur de egentligen bär sig åt. Det här är kanske ett gigantiskt problem. Frågan är om kvinnor som Mia ska behöva leva så här hela livet bara för att de mötte fel man, sa Ulla och svarade själv.

– Nej, det ska de inte!

Mia berättade att mannen hade genomgått två rättspsykiatriska undersökningar.

– Han är krigsskadad. Tar vi hit sådana män måste vi ta hand om dem och ge dem vård. Man kan inte bara förse dem med pengar. Speciellt som de är otroligt bra på att dupera folk.

Ulla påpekade att Mias fall under inga omständigheter fick gå ut över landets alla andra muslimer.

– Det får absolut inte resultera i en hetsjakt på muslimer. Om den här mannen hade fått vård hade han klarat sig bättre. Men här behövs kanske en lagändring. Kanske ska man ha fotboja på de män som inte låter kvinnor vara i fred. Sedan får man ta tag i klanen och se till att besöksförbudet fungerar. Hur har du det i dag då?

– Jag har stöd av min man, sa Mia. Om inte han hade funnits hade jag aldrig överlevt.

Mia var fortsatt upprörd. Mest för att hon inte längre fick några pengar från socialtjänsten.

– Vi får inte ens existensminimum nu när vi har flyttat utomlands. Och försäkringskassan kan varken skicka barnbidrag eller bidragsförskott utan att vår vistelseort riskeras bli avslöjad. Han har vänner inom alla myndigheter. Man vet aldrig vem som skvallrar.

Såväl Ulla som Sten De Geer tyckte att just det var ett praktiskt problem som borde gå att lösa.

– Jag har kostat svenska staten miljoner kronor under alla år som gömd. Varför kunde vi inte ha fått behålla socialbidraget och flytta tidigare? Det var kammarrätten som sa åt oss att flytta utomlands. Sedan gällde det att hitta ett land som dels inte har några krav på ekonomiska garantier och dels inte ger honom visum.

– Man frågar sig varför de inte flyttar männen, sa Ulla. Det måste vi göra något åt. Att gömma kvinnan är att acceptera mannens illdåd. Han fick inte stöd när han kom hit. Därför mår Emma dåligt nu. Man måste dessutom ifrågasätta det ekonomiska stödet.

Sten de Geer konstaterade att lagarna måste följas.

– Han kan häktas när han överträder besöksförbudet. Så ska också ske. Han ska häktas gång på gång tills han märker att det inte lönar sig.

– Det är problem med flyktingar som kommer från krigshärjade länder, sa Ulla. Speciellt som vi tjänar massor med pengar på vapenförsäljning. När sånt här händer får vi dåligt samvete. Hur är prognosen för Emma?

– Det kommer att ta fem, tio år innan hon är frisk, sa Mia. Det är hemskt att inte kunna skydda sitt eget barn.

Sten de Geer konstaterade att det inte var lagen det var fel på.

– Det behövs egentligen ingen lagändring. Det gäller bara att se till att lagarna praktiseras som de ska och att de även gäller för kvinnor och barn. Jämställdheten har inte kommit tillräckligt långt ännu.

Varken Ulla Hoffmann eller Sten de Geer kunde se någon omedelbar lösning på Mias problem.

– Vi ska gå vidare med det här och ta upp det som hänt dig i riksdagen, sa Ulla.

Klockan var tolv och diskussionen var över. Timmarna hade runnit iväg. Klockan ett skulle vi träffa Inger Segelström. Ulla gav oss en guidad rundtur i riksdagshusets gyllene salar medan vi väntade. Hon gick före och vi traskade efter. Mias ögon lyste när hon såg sig omkring. Fullt påpälsad som hon var blev promenaden möjligen lite svettig.

– Jag tycker inte om värme, sa hon. Det är ofta 40 grader varmt där vi bor.

***

Mias möte med Ulla gav upphov till diskussioner och debatter i riksdagen och resulterade i ett antal interpellationer. I debatten om apatiska barn fick Emma figurera som det första beskrivna svenska fallet. Med exemplet Emma kunde Ulla visa att fenomenet inte var nytt.

– Jag har en väldigt stark minnesbild av mötet med Mia, säger Ulla idag 13 år senare. Mest för att hennes rädsla var så påtaglig. Hon måste ha goda skäl att vara förklädd, tänkte jag. Och tänk allt hemlighetsmakeri innan vi väl träffades! Vi fick ju lova att hålla tyst om mötet. Det är förskräckligt att Sverige inte kan skydda sina egna, att Mia inte kunde få barnbidraget tillsänt sig och att man inte kan lita på att svenska myndigheter inte läcker. Nu har en svensk kvinna fått asyl i USA. Det är en skam för oss att USA tar detta på större allvar än vad Sverige gör.