Kapitel 56
I Gömda försöker Osama ständigt få träffa sin dotter. Mia lämnar också ut henne till honom några gånger.
– Socialtjänsten tvingade mig, sa hon till mig när vi satt på restaurang Orientexpressen 1995.
– Annars hade jag aldrig gjort det.
Omständigheterna känns lite märkliga. Mia vägrade till exempel att låta Osama och Sara träffas i sitt hem, trots att hon där skulle ha haft en viss uppsikt över flickan. För varje annan orolig mor hade det varit att föredra. Men inte för Mia. Frågan är därför om hon verkligen var så orolig.
Socialtjänsten försökte få till stånd ett så kallat normalt umgänge mellan far och dotter. Det gick inte, heter det i boken. Osama försvarar sig i socialtjänstens handlingar med att han inte var förtrogen med svenska förhållanden och att han därför inte förstod att medverka.
Några år senare tyckte Mia att Sara över huvud taget inte behövde sin pappa. Hon kände honom inte och var dessutom rädd för honom, påstod hon. Mot det talar såväl vittnesuppgifter som Osamas videofilm daterad 17 juli 1988. På den skuttar Sara omkring på sommarängen i fin vit klänning och leker med de svartmusikiga araberna som är pappa Osamas vänner. Själv håller han i kameran. Ibland filmar någon annan och då ses Osama själv tillsammans med sin dotter. Hon visar absolut ingen rädsla för någon av dem och allra minst sin far.
– Alla älskade Sara, säger Osama. Vi blev jämt stoppade på gatan. Folk ville ta kort. Hon var så söt.
Osama ansökte i oktober 1989 – när Luis satt i fängelse – om att i första hand själv få vårdnaden om Sara och i andra hand umgängesrätt varannan helg. Sedan Luis kom in i bilden hade han knappt fått träffa sin dotter över huvud taget, klagade han.
Han tyckte inte längre att Mia var en bra mamma och ansåg heller inte att Sara hade det bra. Han försäkrade att han aldrig hade hotat sin dotter och förklarade varför han trodde att även Dennis kunde vara hans son.
Osamas advokat, Per Sandell, påpekade att Mia tyckte illa om Osama och att det hade smittat av sig på dottern som plötsligt hade blivit rädd för mörkhyade personer. Såväl mor som dotter hade regelbunden kontakt med psykolog efter den mystiska misshandeln av Luis nyårsafton 1988. Advokaten menade dock att Mia hade baktalat Osama inför flickan. Han berättade vidare att Osama jobbade heltid på Saab och bodde tillsammans med en svensk kvinna i en lägenhet om ett rum och kök. Bostadsförmedlingen hade dessutom lovat dem en större bostad.
Caroline, som då gick andra året på gymnasiet, vittnade om att Osama hade god hand med Sara.
Mia vägrade ge honom såväl vårdnad som umgängesrätt med motiveringen att Osama var olämplig som vårdnadshavare. Han hade bara träffat Sara fem gånger på tre år, sa hon. Han hade dessutom hotat både henne och dottern till livet. Och hade det inte förekommit något umgänge tidigare, så hade flickan inget behov av det nu heller. Mia var dessutom övertygad om att Osama bara begärde vårdnaden om Sara för att ställa till bråk. Hon var även säker på att om han mot alla odds fick vårdnaden, så skulle hon aldrig få något umgänge med flickan.
Mia sa inte ett ord om familjens planer redan då på att flytta från Oxelösund.
Hon menade att Sara var rädd för Osama för att flickan hade sett honom misshandla henne flera gånger. Han saknade såväl förmåga som praktiska möjligheter att ta hand om dottern i en enrumslägenhet och utan daghemsplats.
Osama höll med om att han inte hade någon dagisplats till dottern i Nyköping. Han kunde emellertid ordna skjuts till Oxelösund varenda dag åt henne, om det var så.
Nyköpings tingsrätt avslog Osamas begäran om umgängesrätt med motiveringen att Sara var så liten och att kontakten mellan honom och Mia var så dålig att det – åtminstone inte just då – inte var förenligt med flickans bästa att ge honom umgängesrätt.
Tingsrätten gav socialförvaltningarna i Nyköping respektive Oxelösund i uppdrag att utreda vem av föräldrarna som var den lämpligaste vårdnadshavaren.
Osama överklagade domen till hovrätten som emellertid fastställde den.
Den 29 januari 1990 försvann alltså Mia, Luis och barnen spårlöst från Oxelösund med hjälp av socialtjänsten och polisen. Osama kämpade emellertid vidare. Den 18 september 1990 begärde han åter igen att få umgängesrätt med Sara. Ärendet behandlades i tingsrätten två månader senare. Osama hade då flyttat och bodde på S:t Annegatan 25D i Nyköping. Mia stod fortfarande skriven i radhuset på Höjdgatan i Oxelösund men bodde alltså i all hemlighet på Björsjö Skogshem.
För Osama hade Sara då varit spårlöst försvunnen i nio månader. Han hade ingen aning om var dottern befann sig. Han begärde därför ett interimistiskt, tillfälligt beslut om umgängesrätt med Sara tills en dom så småningom skulle normalisera det hela. I väntan på ett mer naturligt sätt att umgås ville han träffa sin dotter en gång i veckan i 20 veckor hos en kontaktfamilj. Därefter ville han ha Sara varannan helg från fredag kväll till söndag kväll, varannan jul, varannan påsk och fyra veckor på sommaren i samband med semester.
Osama visste att hans chanser var små och hade följaktligen inget emot att umgänget skulle ske hos en kontaktfamilj, helt enligt socialnämndes anvisningar. Han var själv på plats vid domstolsförhandlingen. Vid sin sida hade han åter igen advokat Per Sandell. Mia kom inte. Hon representerades av advokat Thomas Bysell och förhandlingen blev en diskussion mellan advokaterna.
Per Sandell konstaterade att Osama var dömd för misshandel av Mia 1987 och beskrev den som "enstaka slag med öppen hand, en spark i ändan och en vridning av armen". Besöksförbudet från 24 maj 1989 till 15 mars 1990 gällde endast Mia och inte Sara. Mia hade emellertid försökt utverka ett besöksförbud även för dottern men misslyckats, påpekade advokaten.
– Hon talar inte alltid sanning, sa han. Hon har bland annat anmält Osama Awad för att han brutit mot besöksförbudet, trots att han vid tidpunkten ifråga var hos skyddskonsulenten. Hon har dessutom påstått att de aldrig har bott ihop. Att så är fallet framgår dock av tingsrättens dom den 25 augusti 1989 som gällde mordförsöket på Osama.
– Maggie ville inte erkänna att vi bodde ihop, säger Osama. Då hade hon fått en sänkning av bostadsbidraget.
Advokat Thomas Bysell meddelade att Mia inte längre trodde att ett umgänge med Osama skulle vara till gagn för dottern. Som skäl angav hon som vanligt att Sara var rädd för sin pappa, att han hotat henne och att det fanns risk för kidnappning.
Advokat Per Sandell bemötte Mias beskyllningar:
– Sara var knappt ett år gammal vid tiden för misshandeln. Hon kan rimligen inte ha tagit så illa vid sig. Osama Awad bestrider därför att ett umgänge skulle innebära fara för Saras psykiska hälsa. Han bestrider också att han skulle ha försökt utverka pass till dottern. Det kan endast vårdnadshavaren göra.
Advokaten berättade vidare att Osama hade sökt svenskt medborgarskap och att hans nyblivna hustru hade kommit till Sverige från Libanon. Han påpekade vidare att Osama arbetade och hade bostad i Sverige och att han som politisk flykting inte kunde återvända till Libanon.
– Vid besöket på daghemmet ville han bara träffa sin dotter, sa advokaten.
Påståendet fick stöd av socialtjänsten.
Det hjälpte emellertid inte. Osamas begäran lämnades utan bifall. Den pågående utredningen på socialförvaltningen angående umgängesrätten skulle emellertid fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar