Kapitel 26
Osama Awad föddes den 20 augusti 1962 i Libanons huvudstad Beirut. Hans far, Ahmed Awad, var sunnimuslim och född i Syrien 1931. Det innebar att Osama och alla hans syskon också blev sunnimuslimer och syriska medborgare - trots att deras mor, Hajat El Hanafé, föddes i Libanon 1937 och att familjen bodde i Beirut.
– På den tiden var det inga problem mellan länderna, säger Osama. Folk kom och gick över gränsen. Det var vanligt att syrier och libaneser gifte sig med varandra.
Ahmed och Hajat fick barnen Maruan, Muhammed, Mona, Osama och Elham i nämnd ordning. Osama växte med andra ord upp med två bröder och två systrar för vilka föräldrarna också hade stora planer.
– De hoppades att jag skulle bli läkare eller pilot. Framtiden såg ljus ut då.
Femtio- och sextiotalet var en bra tid i den libanesiska huvudstaden som är en viktig hamnstad. Beirut kallades Medelhavets pärla men även Lilla Paris på grund av det stora franska inflytandet. Turister strömmade till från väst inte minst tack vare högklassiga hotell, nattklubbar och kasinon.
Inbördeskriget bröt ut 1975 och i ett enda slag förändrades allt. Libanon kollapsade totalt och Beirut bombades sönder och samman.
– Libanon är ett litet land, påpekar Osama. Där finns bara 4 miljoner invånare. Det är mindre än Skåne faktiskt.
Osama, som bara var 13 år gammal när kriget bröt ut vande sig snabbt. Så fort bombplanen flög in över staden sökte han skydd i källaren. Hus efter hus rasade samman. Människor skadades eller begravdes levande och dog. Ändå minns han inte att han var rädd.
– När man växer upp mitt i kriget så vänjer man sig vid det också märkligt nog. Man är ung. Man tänker inte på döden. Det händer inte mig, tänker man. I början var det ganska uthärdligt. Sedan kom Israel. Då trappades kriget upp. Regeringen tappade all kontroll. Beirut delades i en östra kristen och en västra muslimsk del. Det som låg i mitten blev ett slags ingenmansland av ruiner kallat Gröna linjen.
Efter nio år i skolan fick Osama börja arbeta som målare hos sin far. Några år senare blev han anställd av sin bror Marwan Awad som hade öppnat egen firma för reparation av klockor och tändare.
Samtidigt körde Osama ambulans i en privat liten räddningsstyrka.
– Vi var fem grabbar som startade en slags hjälpverksamhet ungefär som Röda Korset. Vi köpte en gammal folkvagn utan motor, skaffade reservdelar och byggde en ambulans. Jag var väl sexton, sjutton år. När bilbomber och bombplan hade gjort sitt körde vi de skadade till sjukhus.
- Är det sant att du såg många döda människor?
– Jag såg döda. Jag var ju ambulansförare. Det kom bomber över Beirut från den kristna sidan. Människor skadades. Så jag såg skadade och döda. Men jag har aldrig mördat någon. Nej, nej, nej.
Storebror Marwan blev småningom inkallad till militärtjänst inom den syriska armén varpå Osama och mellanbrodern Mohamad, övertog företaget.
– Mohamad blev mördad 1990, säger Osama. En kund som skulle lämna in sin klocka på lagning hade parkerat utanför affären. Fyra killar från Amal-milisen kom in och sa åt honom att flytta bilen. Det blev tjafs. Milisen började slå min bror och till sist var det en av dem som sköt honom med några skott.
Det var ett hårt slag för familjen. Osama hade dessutom förlorat sin far i samband med en bilolycka 1984.
– Han var på väg hem från Syrien i taxi längs farliga vägar bland de libanesiska bergen. Chauffören tappade kontrollen över bilen, fick sladd och rullade runt. De var fem passagerare i bilen. Fyra klarade sig men min far dog.
Det syriska medborgarskapet ställde till problem för Osama och hans syskon. De hade aldrig ens varit i Syrien och kände sig främmande för landet.
– Jag kom dit första gången, när jag som 18-åring skulle skaffa id-kort. Det gick inte att göra på annat sätt. Jag tvingades stanna i två dagar bara för att lämna in ansökningshandlingarna. Att byta medborgarskap och bli libanes var det inte tal om. Det gick helt enkelt inte.
Den 12 april 1982 blev den då 19-årige Osama inkallad som menig soldat till tre års värnpliktstjänstgöring i den syriska armén. Han for dit med sin pappa och vädjade om att få slippa.
– Det var utsiktslöst. För att undgå krigsrätt var jag helt enkelt tvungen att inställa mig till militärtjänst. Min far sa åt mig att inte rymma. De som gjorde det ställdes inför krigsrätt och kunde dömas till döden.
Osama lämnade hemmet och Beirut för att med 800 andra rekryter utbildas på k-pist och tjänstgöra militärt i ett land han inte kände.
– Det var ett helvete! Vi som kom från Libanon hade nya bilar och allt möjligt annat modernt. Syrierna hade ingenting. De blev avundsjuka. Det blev konflikter. Jag var ett år och tio månader i armén på olika platser. Först i huvudstaden Damaskus. Därifrån begärde jag förflyttning efter ett halvår och krigsplacerades i en vaktpluton vid en gränsstation mellan Syrien och Libanon.
Den 6 juni samma år invaderade Israel Libanon. Väl där skulle de köra ut PLO som under flera år hade opererat från olika baser i landet. Under sommaren omringades Beiruts västra förorter där befolkningen var övervägande shiamuslimsk. Den 18 augusti undertecknades ett vapenstilleståndsavtal efter medling av USA. PLO:s väpnade styrkor lämnade Libanon under internationellt överseende och Israel avstod från att avancera längre in i Beirut.
På kvällen den 16 september gick 150 beväpnade kristna falangister in i flyktinglägren i jakt på beväpnade PLO-män. Ett och ett halvt dygn senare var massakern i Sabra och Shatila ett faktum. Mellan 800 och 3 000 obeväpnade flyktingar hade slaktats. Omkring 300 av dem var barn. Hur många av dem som verkligen var terrorister är fortfarande okänt.
Osama Awad var inte med i Sabra och Shatila som Mia och Liza Marklund antyder i Gömda.
Han är muslim och inte kristen som de skyldiga där. När massakern utspelade sig gjorde han sin militärtjänst vid gränsstationen i Syrien.
– Maggie var ihop med min landsman Maher några dagar, säger Osama allvarligt. Massakern i Sabra och Shatila var en fruktansvärd händelse. Maher kommer från området där flyktinglägren ligger. Maggie har kanske hört honom berätta om det som hände där. Sedan har Liza Marklund blandat in det i Gömda för att göra boken mer spännande.
Sedan Israel hade ockuperat Libanon kunde Osama som syrier inte längre resa hem. Av samma skäl tvingades hans familj fly till Syrien. Osama fick då och då rapporter som gjorde honom orolig. Han bad om permission för att kunna hälsa på sin familj men fick upprepade gånger nej. Ändå hade han efter 1,5 års tjänstgöring rätt till sex dagar ledighet.
– Efter en månad kom jag i alla fall iväg. Jag for fyra timmar med bil in i Syrien och träffade min familj. Dessvärre kom jag tillbaka en dag för sent. Mitt befäl frågade varför. Jag ljög och sa att min syster hade varit sjuk. Då började han svära över både mig och min syster. Du och din jävla syster! Han kunde ha gjort vad som helst mot mig utom att säga fula ord om min mor och min syster. Det är heder för mig. Jag började tjafsa mot honom. Han försökte slå mig men jag tog hans hand och slog tillbaka. Sedan rymde jag på en gång.
Det hade vid gränsstationen länge varit motsättningar mellan sunnimuslimer som Osama och personer ur El Alawion som har makten i Syrien och som officeren tillhörde. Inte ens militärer av hög rang som är sunnimuslimer hade något att säga till om mot en militär inom El Alawion ens om han var av lägre rang.
– Den här officeren tyckte illa om mig från första stund. Speciellt som jag kom från Libanon. Det var därför jag aldrig fick några permissioner. Sedan jag slagit till honom var det bara för mig att sticka därifrån. Han hade kunnat beskylla mig för att ha förtalat presidenten. Då hade jag blivit hängd. Så är det i Syrien.
Osama deserterade och begav sig till en smugglare som var skyldig honom en tjänst. Där fick han övernatta. Dagen därpå köpte han sig en falsk id-handling på vilken han kunde ta sig in i Libanon och med en viss försiktighet röra sig tämligen fritt.
– Jag begav mig direkt till Beirut och lyckades få ett tillfälligt gömställe. Där fick jag veta att även min familj hade kommit tillbaka. De fick i sin tur veta att jag hade flytt från den syriska armén.
Osama vågade först inte bege sig till föräldrahemmet. Han var trots allt efterlyst och övertygad om att den libanesiska militären skulle söka honom där. Fick de tag i honom skulle han genast bli utlämnad till Syrien. De syriska militära myndigheterna hade dessutom spioner överallt.
Så småningom vågade han sig hem i skydd av nattmörkret några gånger. Familjen fick därmed veta att han befann sig i det av sunnimuslimer bebodda området Tarik El Jadida.
I Libanon fanns på den tiden en shiamuslimsk politisk organisation kallad Amal. De hade hjärtat åt Syrien och drömde om att bevara Libanon som en stat med flera starka religioner varav shiamuslimerna skulle ha det starkaste inflytandet. Amals ledare Nabih Berri ingick dessutom i Libanons regering några år.
– Det var relativt lugnt i Libanon tills lägerkrigen mot Amal-styrkorna och den libanesiska armén började, säger Osama som gick med i Morabetoun, en organisation inom PLO bestående av sunnimuslimer. Han blev ansvarig för en mindre grupp ungdomar i sin egen ålder som alla hade olika typer av militärutbildning. Tanken var att de skulle bevaka och "hålla" området Tarik El Jadida samt framför allt skydda invånarnas bostäder. För att klara uppgiftem fick de vapen och vissa förnödenheter till sitt förfogande. Amal-styrkorna var ständigt närvarande. Det fanns egentligen inte en bostad de inte hade varit inne och stulit exempelvis tv-apparater.
– Vi skyddade området mot främlingar, säger Osama. Jag hade vapen men jag har aldrig dödat någon och aldrig varit med i något krig.
Risken att bli upptäckt av Amal-milisen var stor. När Osama någon gång måste träffa sina överordnade fick det ske i smyg.
I juni 1985 när Ramadan-månaden inföll började såväl Amal-styrkorna som den 6:e divisionen av libanesiska armén komma lite väl nära Tarik El Jadida. Regelrätta strider bröt ut och Osamas ungdomsgrupp hade inget att sätta emot. De lämnade platsen och sökte skydd hos den antisyriske ledaren Walid Jumblatt och Progressiva socialistpartiet (PSP) som hjälpte ungdomarna till såväl skyddsrum som förnödenheter och höll dem gömda när så behövdes.
– Jag fick hjälp av PSP ända tills jag hade lämnat landet. När jag vid några tillfällen besökte mitt föräldrahem fick jag skjuts av deras bilar. De ställde alltid upp med någon som kunde följa med och underlätta det hela.
Osama och hans palestinska kamrater deltog senare i PSP:s aktioner och lokala strider mot Amal-styrkorna i Beirut. Deras uppdrag var kort och gott att försöka förstöra för både dem som den libanesiska armén. Sista striden ägde rum under tre veckor i maj 1985. Men gruppen infiltrerades av en spion som angav dem med namn och allt. Osama blev igenkänd och efterlyst av såväl Amal-milisen som den libanesiska armén.
– Jag gick under jorden. Milisen och armén sökte mig i föräldrahemmet flera gånger. Min mor sa varje gång att hon inte visste var jag var.
Osama orkade inte mer. Han var rädd och orolig för sin säkerhet. Hans mor och storebror Marwan skramlade ihop pengar så att han skulle kunna skaffa sig falska id–handlingar. Det var enda möjligheten för honom att ta sig ut ur landet.
– Jag tog Marwans pass och lät en person mot betalning byta ut våra fotografier.
På flygplatsen i Beirut upptäckte en tjänsteman att den enligt passet syriske medborgaren Marwan Awad inte hade haft något uppehållstillstånd i Libanon. Stämpeln han skulle ha fått vid gränskontrollen från Syrien till Libanon saknades. Osama lyckades muta tjänstemannen. Den 10 juli 1985 klev han med 600 tyska mark på fickan ombord på ett plan till Larnaca på Cypern. Efter 12–13 timmars väntan där flög han vidare först till Aten i Grekland, sedan till Prag i Tjeckoslovakien och sist till Östberlin i Tyskland. Därifrån tog han tåget till Sassnitz.
– Det var första gången jag flög utomlands överhuvudtaget, säger Osama som hade hört talas om Danmark och tänkte slå sig ned där.
– Men så träffade jag en kille som var på väg till Sverige och bestämde mig för att följa honom. Jag visste ingenting om Sverige men hade ju hört att båda länderna var vänligt inställda mot flyktingar från krigshärjade länder. Kommer vi inte in i Sverige så försöker vi med Danmark, sa vi.
Den östtyska polisen som kom ombord på tåget till Sassnitz upptäckte genast att Osamas pass var falskt. Det beslagtogs och såväl han som passet hamnade hos polisen i Trelleborg den 12 juli 1985. Där visade han sin enkla biljett till Sverige och förklarade att han ville söka politisk asyl.
– Jag fick ringa min familj i Beirut och be dem skicka en kopia av vår familjebok. Med hjälp av den kunde jag styrka min identitet hos Migrationsverket.
I Gömda påstås att Osama inte med ett enda dokument kunde styrka sin identitet och att invandrarverkets efterforskningar varit resultatlösa. Det är alltså inte sant. Osamas identitet fastställdes på nolltid. Det finns ingenting i Migrationsverkets handlingar som tyder på att den skulle vara osäker. Migrationsverket slog tvärtom fast att Osama 1985 var efterlyst av såväl den syriska armen som av Amal-milisen och den libanesiska armén. Han visste bara alltför väl att han, om han återvände, skulle få från 5 års fängelse till dödsstraff för desertering, ytterligare några år för att han hade slagit officeren och ytterligare ett dödsstraff om han blev beskylld för att ha förtalat den syriske presidenten. Några andra misstänkta brott förekommer inte i migrationsverkets handlingar.
– Hade de skickat mig tillbaka till Beirut, så hade syriska armén gripit mig redan på flygplatsen. Och de som sätts i syriskt fängelse kommer sällan levande därifrån. Alternativt hade jag blivit gripen av libanesiska armén och utelämnad till Syrien. Hade inte det skett så hade jag blivit eliminerad av Amal-styrkorna.
Osama kunde bara tala arabiska. Han fick därför hjälp av en tolk att förklara sig. Polisen i Trelleborg konstaterade att han hade ett ärr på mitten av magen efter en magsårsoperation. Ytterligare en sådan operation genomfördes senare i Sverige.
Osamas första intryck av sitt nya land var odelat positivt.
– Sverige är faktiskt ett fint land, konstaterar han. Innan jag lämnade Libanon hade jag inte tänkt så mycket på hur det kunde vara i andra länder. Det var inte därför jag utvandrade. Jag ville bara bort därifrån. Jag ville ha det bra.
Osama fick studera svenska för invandrare i Anderslöv utanför Malmö några veckor. Därifrån flyttades han för en månad till ett före detta ålderdomshem "mitt i skogen" i Ulricehamn.
– Det var en väldigt isolerad plats. Där fanns absolut ingenting att göra. Vi som ar där kunde bara vänta på besked om vi skulle få stanna eller inte. Bara en gång om dagen gick bussen in till stan. Bara en gång om dagen gick den hem igen. Och så fort man ville prata med någon måste man ha en tolk. Så en dag kom tolken Muhammed från Tunisien och sa att vi skulle till Oxelösund.
Det var i september 1985 som Osama kom till flyktingförläggningen i Ramdalen i Oxelösund. Där fick han dela en trerumslägenhet med tre landsmän som också hade flyktingstatus. De bodde två i varje sovrum och delade på kök och vardagsrum. Alla pluggade svenska i väntan på besked om uppehållstillstånd.
Osama sökte uppehållstillstånd av politiska skäl. Dels för att han hade deserterat, vilket alltså kunde vara förenat med dödsstraff i Syrien, och dels för att han hade tillhört en grupp inom PLO. Hans ansökan beviljades i augusti 1986.
***
Syskonen Marwan, Moha och Elham Awad bor fortfarande kvar i Beirut liksom modern Hajat El Hanafé. Hon har varit i Sverige, ansökt om att få stanna men utvisats.
***
År 2005 befriades Libanon från Syrien. Osama kunde därmed efter 20 år för första gången besöka sitt forna hemland.
– Libanon är ett främmande land för mig nu, konstaterar han. Jag har varit i Sverige så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar