Sanningen om Gömda, kapitel 3

Kapitel 3

Mina tankar kretsade ännu kring Mia och hur komplicerat det kan vara med relationer när jag lagade middag till familjen den kvällen. Klockan hann bli nio innan jag hade dukat av, diskat och slagit mig till ro med Gömda i soffan. Märkligt nog kände jag mig tvungen att dra ned persiennerna. Känslan av att någon fientligt inställd person kunde stå där ute i mörkret och titta in var svår att skaka av sig.

Telefonsignalen skar genom tystnaden och fick mig att hoppa till. Jag kastade en blick på nummerpresentatören men kände inte igen numret.

– Hej, sa hon. Gör det något att jag ringer?

Jag hörde direkt att det var Mia.

– Nej, verkligen inte, sa jag. Hur har det gått för dig i dag?

– Det har gått bra, men jag är helt slut.

Mia berättade att hon och familjen var långt ute på landet nu i en sommarstuga ägd av någon på förlaget. Det hade tagit henne nästan två timmar att komma dit med buss.

– Är du rädd att han ska hitta er där?

– Jag är alltid rädd när jag är här i Sverige. Här är vi inte säkra någonstans. Men jag har ju Anders. Det är skönt.

De hade ätit middag tillsammans och nu sov barnen som stockar efter den långa resan och allt ståhej kring boken.

– Nu ska vi bara vila och vara tillsammans hela helgen. På måndag ska jag tillbaka till förlaget. Jag är glad att boken väcker så stor uppmärksamhet.

Hon lät lycklig. Det var tydligt att hon njöt av situationen och uppståndelsen.

– Det är inte så konstigt, sa jag. Det är ju en förfärlig historia du berättar. Jag har just börjat läsa boken.

– Jag tänkte på det där du sa om riksdagskvinnorna, sa Mia. Kan du ordna så att jag får träffa dem, tror du?

– Det tror jag säkert. Men först måste jag läsa boken och skriva artikeln. Den ska vara levererad och klar på måndag morgon. Sedan kan jag säkert fixa det. Hur länge stannar du?

– Jag vet faktiskt inte, sa Mia. Jag kan ringa dig nästa vecka.

– Gör det, sa jag. Lycka till på måndag!

– Tack, sa Mia och lade på.

Jag återvände till soffan och boken Gömda som i den här första utgåvan utan närmare förklaring var tillägnad ”Mikael”. Maria Eriksson och Liza Marklund stod båda som författare i nämnd ordning. Av förordet framgick att historien var sann.

Jag sjönk in i texten och läste tills ögonen nära nog trillade ihop någon gång efter midnatt. Jag fortsatte att läsa så snart jag vaknade igen på lördagsmorgonen. Söndagens intervju för Hemmets Veckotidning med en familj i Köping lyckades jag skjuta upp till kommande torsdag.

Efter att ha läst 270 sidor av Gömda insåg jag att jag måste börja skriva. Annars skulle jag helt enkelt inte hinna. Att kalla Gömda en gastkramande thriller var sannerligen ingen överdrift. Boken var onekligen både spännande och skrämmande.

Enda problemet var att bokens Mia omöjligt kunde vara den Mia jag hade träffat. Bokens Mia var vacker, smart och handlingskraftig. Hon gömde flyktingar på egen hand, talade engelska, spanska och franska och hade examen som gymnasieekonom med ett betygsgenomsnitt på 4,8. Hon hade tackat nej till en utbildningsplats på Karolinska Institutets läkarlinje och i stället tackat ja till ett arbete som var långt över hennes utbildningsnivå på en bank.

Det är hemskt att säga det, men verklighetens Mia kändes hopplöst svagbegåvad. Hon var snäll och rar men samtidigt fumlig, trubbig och väldig påstridig i sin avsky mot muslimer. Bilderna gick inte ihop. Men det fick jag helt enkelt bortse från när jag skrev min artikel. Hon har väl velat göra sig själv lite märkvärdig, tänkte jag. Och det måste ju vara en författares rättighet. Eller också hade Liza Marklund, som jag då aldrig hade hört talas om, tyckt att det gagnade historien med en tuffare huvudperson än Mia. Långt senare skulle jag känna igen bokens Mia som löjligt lik Liza Marklund själv och inte minst hennes deckarfigur journalisten Annika Bengtsson. Min artikel fick i vilket fall som helst bli en blandning av intervjun och det jag hade hunnit läsa.

Jag skrev:

"Mötet med Maria Eriksson omges med sekretess. Hon bär brun lockperuk, har lånade glasögon och heter egentligen något helt annat.

– Vi har skottsäkra fönster här, säger bokförlagets representant. Vi lät installera dem i samband med Salman Rushdies Satansverser och Betty Mamodys Inte utan min dotter. De kan komma till pass nu också.

Maria Eriksson, hennes man Anders och barnen, nioåriga Emma och sexårige Robin, lever under hemliga identiteter i ett annat land. Sverige har inte lyckats skydda dem mot hennes förre fästman, en kriminell libanes och hans muslimska vänner. Det är därför hon har skrivit boken Gömda tillsammans med journalisten Liza Marklund.

– Fotografen lovade att bara ta bilder i profil, säger hon och visar dagens Aftonbladet. Han tog så många bilder. Det gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Och så väljer han en bild där vem som helst kan känna igen mig. Tänk om min före detta fästman dödar mina föräldrar nu.

Hemmets Veckotidnings fotograf gör henne till viljes. Varenda bild tas snett bakifrån eller när hon håller boken Gömda framför ansiktet.

– Jag var helt hjärntvättad, säger hon med tårfyllda ögon som svar på det ofattbara, att hon dröjde så länge med att polisanmäla mannen. Och att hon lämnade ut dottern till honom.

– Han slog mig varje dag, isolerade mig från min familj och mina vänner. Han förbjöd mig att äta svensk mat och läsa lokaltidningen. Han krävde att jag skulle ge upp min tro, mina traditioner och min kultur. Till sist var jag så kuvad att jag åt ur hans hand. Och barnet, socialförvaltningen tvingade mig att lämna ut henne. Han är hennes far. Jag hade inget val.

Maria växte upp i en mellansvensk stad med flyktingförläggning. Hon ömmade för dem som sökte skydd i vårt land och ingick en tid i organisationer som gömde undan flyktingar med utvisningsbeslut. Hon såg hur familjerna for illa av isoleringen men kunde inte ana att hon själv skulle hamna där en dag.

Maria mötte sitt livs stora misstag på en luciafest 1984. Hennes kompis Helena hade just börjat sällskapa med muslimen Muhammed och hans kompis, en politisk flykting från Libanon, var en trevlig man med svåra krigsminnen. Efter nyårsfesten på flyktingförläggningen några veckor senare följde han henne hem. En kvinna bör inte gå ensam genom natten, som han sa. Han frös så hon bjöd på te och de pratade tills morgonen grydde. Villigt drunknade hon i hans svarta ögon.

Han flyttade hem till henne och hon vägrade lyssna på familjens välmenande varningar. Kulturkrockarna gav sig snart till känna. Det började med en aprikosfärgad baddräkt som han inte ville att hon skulle visa sig i på stranden. Det slutade med gräl. Skulle hon bada i flytväst kanske?! Han rusade hemifrån och hon fick åka ensam till stranden med sina vänner.

Han bodde hos henne, sov i hennes säng, åt hennes mat men vägrade betala sin del av hyran. I stället skaffade han en egen liten lya där han kunde dra sig tillbaka när det passade honom. När hennes TV gick sönder fick hon köpa hans, som han sa, för en tusenlapp. Senare upptäckte hon att den var stulen.

Maria gladde sig åt julen. Hon pyntade hemmet, köpte julklappar till mannen hon älskade och såg fram mot jullunchen hos föräldrarna. På julaftons morgon vägrade han åka dit "till en massa vältrande i svinmat". "Jag har gjort upp med mina kompisar att vi ska tillbringa julen hos dem", sa han.

– Han får ha vilken hudfärg han vill och tillhöra vilken religion som helst, sa hennes mor. Bara han är snäll mot dig. Men det är han ju inte!

Maria valde att förstå sin fästman. Det hade inte varit lätt för henne heller om de hade varit i hans land och firat Ramadan. Hon försökte lära sig mer om Libanon och han berättade villigt om både kultur och religion.

De förlovade sig på nyåret med extra breda ringar av rött guld. Hon hade valt en smal ring av vitt guld men han bestämde. "Det är väl inte så viktigt hur ringarna ser ut", tystade han hennes protester. Och hon höll med.

På nyåret lämnade hon festklänningen hemma och gick på festen i långärmad blus och byxor. Helena kom i stickad tröja och fotsid svart kjol. Håret var tillbakabundet i nacken och ansiktet fritt från smink. Ingen av dem fick dansa särskilt mycket. De fick sitta bland de gifta, arabiska kvinnorna och nöja sig med sina fästmän och deras gifta kompisar.

Maria blev gravid fast hon hade spiral. Samtidigt blev hon sjuk och måste läggas in på sjukhus. Hon kräktes upp allt hon åt och fick leva på näringsdropp i åtta månader för att klara graviditeten.

Fästmannen var besviken. Maria var ingen riktig kvinna i hans ögon, ingen rund och glad blivande mor i stora mammakläder som Helena. I stället låg hon där och latade sig på sjukhuset, när hon borde passa upp på sin man. Han bad, ja han krävde att hon skulle konvertera till islam och välja ut ett muslimskt förnamn åt sig. Hon kunde börja med att läsa koranen, sa han och lämnade en svensk översättning på hennes säng.

– Helena har redan gjort det. Hon heter Fatima nu.

Maria läste om muslimska män som har rätt till fyra hustrur, om kvinnor som ska vara undergivna och om män som får aga och förskjuta sina kvinnor. Det stämde illa med hennes syn på livet. Hon var alldeles för svensk för att kunna konvertera till islam.

Maria skrev på ett papper, ett intyg på att han var far till hennes ofödda barn. Annars hade han inte fått asyl, visade det sig. "Jag är ingen politisk flykting", erkände han då. "Jag har deserterat från armén."

Det var under en av sina helgpermissioner som hon blev sönderslagen första gången. Han beordrade henne att laga mat till hans vänner och blev rasande när hon sa att doktorn hade förbjudit henne att ens gå ur sängen.

– Din lata hynda, skrek han. Vad har jag gjort för att få ett beläte som du? Han vred om hennes armar och knuffade henne i ryggen så att hon slog huvudet i dörrposten och föll ihop på golvet. Han slog henne i hakan med knytnäven och i magen tills den blev blå och hon tuppade av. Men det var bara början.

Lilla Emma föddes i oktober och den nyblivne fadern blev besviken. Om det åtminstone hade blivit en pojke! Då hade han fått lite upprättelse för allt han försakat under graviditeten. Han ville inte befatta sig med sin dotter och blev inte snällare mot Maria heller, trots att hon kommit hem och kunde passa upp på honom. Han slog henne för minsta sak. Hon var ständigt blåslagen. En kväll kom han hem med en kompis. Maria trodde att han ville visa sin fina dotter och räckte honom barnet. "Catch", skrek han och slängde barnet tvärs över rummet. Kompisen tog emot och kastade tillbaka. De bollade med barnet en lång stund och hon skrek i högan sky.

– Era djävlar, skrek Maria och flydde ut ur sitt hem med babyn i famnen. Männen ställde till med fest och lämnade disken kvar. "Vi bara bollade med henne", sa han senare. "Så gör vi i vår kultur!"

Det var han som bröt förlovningen. Därmed kunde den olyckliga kärlekssagan ha tagit slut. Men så blev det inte. Marias liv exploderade i ett inferno av våld, hotelser och förföljelse. Enligt hans och hans "blodsbröders" sätt att se på saken är Maria och Emma för evigt hans ägodelar som han kan göra vad han vill med, till och med döda om det skulle vara så.

Maria bytte lås i dörren när han vägrade lämna ifrån sig sin nyckel. Då knackade han ur gångjärnen och lyfte av dörren i stället. Med en viss regelbundenhet gick han igenom hennes kylskåp, slängde allt griskött och slog henne sönder och samman. Gång på gång fördes hon till kvinnojourens hemliga hus med sin dotter. Polisanmälan var inte att tänka på. Då skulle det bara bli etter värre, trodde hon. Det hjälpte inte att hon bytte till hemligt telefonnummer minst tjugo gånger. Han ringde ändå. "Hora!" skrek han i luren. "Du ska lyda mig! Du kommer aldrig undan. Jag ska jaga dig, tills du dör."

Ett par gånger lämnade hon ut dottern. Hon kunde inte neka honom umgänget med sitt barn, sa socialtjänsten. Men det blev inga långa stunder. Som regel kom han tillbaka med henne efter bara några timmar. Han stod inte ut med att hon gallskrek.

Maria träffade sin gode vän Anders på gatan en dag. De pratade en stund och åt en hastig lunch med gemensamma vänner. Samma natt bröt sig fästmannen in i hennes lägenhet. "Jävla hora", skrek han och slog henne medan babyn gallskrek. "De såg dig stå och prata med en karl på stan! Och min unge hade du med dig!"

Mammaledigheten gick mot sitt slut och Emma skulle skolas in på dagis. Redan första dagen efter inskolningen stod fästmannen i dörren. Han krävde att få ut sin dotter och hotade mörda personalen. Emma tvingades byta dagis, personalen vågade inte ha henne kvar. Men han dök upp igen på det nya stället lika hotfull som förut.

De var inte säkra någonstans. Han bröt sig in i deras hem likaväl som han misshandlade Maria mitt bland folk ute på stan. Emma fick en släng av sleven hon med. Hon förstod att gömma sig så snart den elake farbrodern dök upp. Men hennes skrik dog ut. Så fort han visade sig stelnade hon till, stoppade tummen i munnen och stirrade med ögon som vägrade se. För varje gång fick Maria allt svårare att nå henne.

Vid ett tillfälle, när han skrämt ett helt dagis från vettet, körde polisen lilla Emma raka vägen till kvinnojouren medan de kontaktade Maria på jobbet. Hon rusade hem för att packa ihop det viktigaste och upptäckte för sent att han stod och väntade i portuppgången. Där slog han ner henne så att tänderna flög och våldtog henne sedan på golvet i lägenheten.

– Jag var i Sabra och Shatila, sa han. De beryktade palestinska lägren utanför Beirut som blivit kända för soldaters slakt på kvinnor och barn. I det första skyddsrummet satt 300 personer. Vi sköt nästan allihop. En del ungar försökte komma undan. Vi sköt dem i ryggen när de sprang. Vi hittade en familj, skar halsarna av de vuxna och sköt barnen i huvudet. På babyn med blöjor försvann hela skallen. Du ska inte tro att jag drar mig för att ha ihjäl dig och din horunge.

Hon låg stilla och lät det ske. "Jag kommer att dö nu", tänkte hon. Några månader senare fick hon missfall. Han hade gjort henne med barn den dagen.

– Jag gjorde en jävla karriär i milisarmén, sa han när han knäppte på sig byxorna efteråt. Hade det inte varit för den där snytingen som jag gav min officer så hade jag aldrig lämnat den.

– Om det verkligen är sant så är han inte muslim utan kristen, sa en kompis några dagar senare. De som utförde massmorden i Sabra och Shatila var major Saad Haddads högermilis, en Israelunderstödd milisarmé som kontrollerade södra Libanon i början av 80-talet. De var kristna allihop.

– Han måste ha varit där, säger Maria i dag. Han kan inte ha hittat på så vidriga detaljer. Jag är säker på att han spelar dubbelspel med både myndigheterna och sina "blodsbröder". Han följer koranen när det passar honom. Han är ingen muslim. Han är kristen.

Maria och Anders blev ett par och fick sonen Robin. De gifte sig så småningom i ett fåfängt försök att bli av med hennes förre fästman och hans kompisar. Men det blev bara värre. De slog sönder deras hus, misshandlade både henne och Anders, ryckte och slet i barnen och hotade dem alla till livet. När Marias syster till sist anmälde honom och han blev dömd till fängelse blev terrorn ännu värre. "Khalas! Khalas! Khalas!", skrek hans kompisar med en gest över strupen. De belägrade deras hus, visade öppet sina skjutvapen och lovade skära halsen av hela familjen.

Myndigheterna bestämde att familjen måste gömmas. I ett år bodde de på hemlig ort. Fästmannen skickade ut hennes bild till "blodsbröder" över hela landet och så snart de blev avslöjade tvingades de fly på nytt. Vid ett tillfälle blev de förrådda. En barndomsvän till Anders fick 10 000 kronor för att avslöja var de fanns.

– Vi bodde på ensligt belägna pensionat och i dragiga stugor långt hemifrån, säger Maria. Tolv gånger tvingades vi fly och blev till sist helt isolerade. Vi fick inte ens gå utanför dörren.

Emma slutade prata, slutade äta och slutade gå. Hon började kissa på sig och försökte strypa sin lillebror. Hon hängde sig i Anders livrem och försökte skära halsen av sig med kniv. Till sist tappade hon kontakten med omvärlden. En lekkamrat hemifrån räddade hennes liv. Den familjen tillbringade hela sin semester i deras gömställe för att Emma skulle vakna upp.

Till slut emigrerade Marias familj till ett land på andra sidan jordklotet. Emma måste få leva i frihet för att inte gå under. De valde ett land med så stränga visumregler att en kriminell libanes inte skulle kunna ta sig in.

Ett halvår senare återvände de för att klara av alla formaliteter kring Emma. Maria fick ensam vårdnaden medan hennes biologiske far förvägrades allt umgänge.

Familjen hölls därefter gömda i Sverige i ytterligare tre år. Två gånger hittades de av hennes förre fästman och fick fly. Till sist valde de att emigrera för gott. I dag lever familjen under nya identiteter i en hyrd villa i en medelstor stad i ett annat land långt från Sverige. Anders är egen företagare och barnen, som har halkat efter två, tre år i sin utveckling, går i samma klass i en liten engelsk skola.

– Vi gifte oss, Anders och jag. Och vi döpte barnen. Dessutom äter vi griskött varje dag om vi vill. Det är en seger för mig men kanske också den enda seger jag får. Och så skrev jag boken förstås som jag hoppas ska väcka debatt. Det måste bli slut på all kvinnomisshandel. Var tionde dag blir en kvinna mördad i Sverige.

Maria nästan kvävs när hon talar om det. Hon tar sig mot halsen och får svårt att andas. Plötsligt träder hon fram i all sin bräcklighet. Hennes självkänsla, i den mån hon hade någon, är inte bara sönderslagen utan snarast utplånad. Hon snubblar på orden, ursäktar sig och säger att hon är så ovan att träffa människor. Hon tycker inte ens om att göra det. Tårarna trillar utför hennes kinder och jag undrar hur det ska gå med nästa intervju som bokförlaget har bokat in om en halvtimme.

– Jag ska klara det här, säger hon sammanbitet. Han ska inte få knäcka mig. Han och hans kompisar bor kvar i min stad, medan jag fått gå i landsflykt. De lever på brott. Han är omgift men redan anmäld för misshandel av sin libanesiska hustru. Han förföljer och hotar min familj som inte ens får veta var jag finns. Polisen kan inget göra. Det måste vara något fel när jag som är svensk och oskyldig ska tvingas leva i exil och när mina föräldrar, som aldrig har gjort en fluga förnär, inte ska kunna träffa sina barnbarn!

Maria ler trött bakom glasögonen. Hon är påtagligt uttröttad och har dessutom ont i armen. För att vara lite fin den här dagen har hon tagit av sig handsken med stödskena ända upp till armbågen som hon måste ha, sedan fästmannen vred sönder hennes arm.

– Det är inte så farligt, säger hon. Det värsta är såren i själen. Emma vet inte ens att han är hennes far. Vi får helt enkelt inte tala om det. Läkarna tror att hon kan få en psykos om hon får veta det och bli psykiskt sjuk resten av livet. Vi är väldigt rädda om henne. I dag kan hon till och med skratta.

Det är långt kvar till ett normalt liv. Men Marias familj har åtminstone fått en fristad där de kan vistas utomhus, gå och handla i affärer och möta människor på trottoaren utan att riskera livet.

– Vi drömmer inga mardrömmar längre. Vi vaknar upp och gläds åt varje ny dag. Barnen får vara ute i solen och de får leka med andra barn. De får bada i havet, ta på träden och känna på snön. De får lukta på blommorna och lyssna på fåglarna. Det är alltid en början.

När måndagsmorgonen grydde var texten dubbelt så lång som en vanlig artikel. Där och då kunde jag emellertid inte göra så mycket åt saken. Det var bara att faxa ner den till redaktionen som den var. De fick avgöra om den skulle kortas ytterligare eller publiceras som den var.

Dagen därpå, efter att ha läst resten av Mias bok, förstod jag hela vidden av hennes förfärliga historia. Dramatiken kring intervjun var ingen lek som bokförlaget har hittat på för att öka intresset för boken. Det var blodigt allvar.

Mats Johansson ringde och sa att han hade full förståelse för att texten blivit lång, men att jag var tvungen att korta.

– Allt om muslimer måste bort, sa han. Artikeln luktar rasism. Tag dessutom bort alla våldsamma detaljer. Vi är trots allt en familjetidning. På Hemmets Veckotidning sysslar vi med underhållning.

Chefredaktör Ulla Cocke hade också tittat på texten. Hon ville veta mer om Mias man Anders.

– Skriv något om hans bakgrund, sa Mats. Ta reda på om han har familj och var han kommer från. Våra läsare vill veta, hur han ser ut och om han är duktig på något speciellt.

Mia hade ju dessvärre inte berättat något om Anders. Hennes nummer fanns inte kvar i nummerpresentatören, så jag kunde inte ringa henne heller. Carina Söderman. visste heller ingenting om Anders och kunde av förklarliga skäl inte lämna ut Mias nummer.

– Det finns dessvärre ingenting att ta på när det gäller Anders, skrev jag i ett fax till redaktionen. Av boken får man ingenting veta. Han bara kramar Mia hela tiden och tycker att Emma är fantastisk. Han slår aldrig tillbaka när de blir angripna. Han tycks över huvud taget inte göra några försök att försvara sin familj. Mia berättar inget om honom heller så jag har just inget mer att skriva om honom.

Så småningom skulle jag förstå varför.