Kapitel 19
Marie-Louise visade sig vara född och uppväxt i Oxelösund. Under uppväxtåren var hon skolkamrat med Mia.
– Vi har väl aldrig gillat varandra direkt, sa Marie-Louise. Men vi hälsar på varandra, pratar vänligt och umgås som folk.
Marie-Louise berättade att hon just då pluggade högre ekonomisk redovisning och IT på distans vid KomVux i Norrköping.
– Det är tufft, men jag hoppas på ett arbete på en redovisningsbyrå längre fram.
Som ung var hon inställd på att bli hemmafru med två barn. Därför valde hon konsumtionslinjen med hemvårdsinriktning på gymnasiet och blev, som hon säger, en välutbildad hemmafru.
– Hon är väldigt bra på att laga mat, hojtade Levi från ett angränsande rum. Hon behöver bara ta i en potatis så blir den god.
Gift blev hon men några barn blev det inte. Marie-Louise fick cancer, opererades och överlevde. Hon tvingades emellertid överge planerna på att bli mamma.
– Musen är mitt barn, sa hon. Ja, jag menar förstås Michael. Jag har haft hand om honom sedan han var ett och ett halvt år gammal, så jag ser honom som min.
Det var hon inte ensam om, skulle det visa sig. Michael ser nämligen henne som sin mamma också.
Michael anslöt sig efter en stund. Han hade jobbat natt på SSAB men fått några timmars välbehövlig sömn på förmiddagen. Familjen Hjortsberg bodde tvärs över gatan, visade det sig, så han kom snabbt ner till mottagningen sedan Marie-Louise ringt och väckt honom. Det blev ett kärt återseende. Åtminstone för mig. Trots att vi knappt hann prata med varandra när vi sågs på Kerstin Weigls bakgård.
– Tänkte du på att Micke hade en väldigt speciell armbandsklocka på sig den dagen, undrade Marie-Louise. Levi köpte den åt honom i England en gång. Det finns bara en sådan klocka i Sverige.
Jag skakade på huvudet. Det hade jag inte tänkt på.
– Micke visste att Maggan skulle ha en intervju. Han åkte därför hemifrån tidigare än han hade behövt. Han hade tänkt ut att om han kom för tidigt så skulle han kanske få vara med på bild. Om sedan ansiktena skulle svärtas så hade han klockan på armen som bevis på att det var han. För första gången har han kunnat visa sina kompisar och andra vem som är hans mamma.
Jag blev absolut stum!
Det var onekligen ett smart drag av Michael som så länge hade blivit förnekad av sin mamma. Hon måste ha blivit helt ställd när han dök upp före överenskommen tid. Jag blev full av beundran.
– Hon såg minst sagt förvånad ut när Micke klev in genom dörren, sa jag.
Han log. Han var nöjd. 23 år gammal hade han gett henne en näsbränna.
Jag kunde inte låta bli att undra hur Michael egentligen mådde. Var han en sargad och vingklippt person som så många andra som förlorat en förälder? Eller var han imponerad av den mamma som plötsligt dykt upp som dollarmiljonär i USA?
– Hon hade sagt att vi skulle göra den där intervjun tillsammans, avslöjade han. Sedan fick jag helt plötsligt inte vara med. Ändå skulle det handla om Mias hemlighet. Och det är ju historien om mig!
Han är besviken, tänkte jag. Hans hjärta gråter. Det finns en sorgsen liten sexåring i den här unge mannen. Varför? Därför att frågor ännu sökte svar kanske? Varför lämnade du mig, mamma? Hur kunde du?
– Hon håller inte alltid vad hon lovar, sa Michael om Mia. Man kan inte lita på henne. Det är det som är problemet. Ibland har jag önskat att hon vore död. Hon ställer bara till det hela tiden.
Michael var bara ett och ett halvt år gammal när Mia och Levi flyttade isär. Året var 1984 och han har inga minnen av deras tid tillsammans. Senare, när han levde ensam med mamma, var det liksom hon och han mot hela världen.
– De har fin kontakt skrev socialtjänsten i en utredning. Hon sköter honom bra och är nästan överdrivet noggrann med kläder och hygien.
Så kom Osama in i deras liv. Michael minns honom som snäll. Men han minns också att de bråkade. Oftast om räkningar. Som liten soldat i hennes privata armé, stod han upp till hennes försvar. När lillasyster Sara föddes, hon som i Gömda kallas Emma, blev han storebror. Stolt som en tupp skjutsade han henne i barnvagnen. Ingen var sötare än hon.
Michael var med när Osama misshandlade Mia hemma i lägenheten i november 1987. Av polisförhöret med honom framgår att hon inte var särskilt glad åt Osamas besök den kvällen. Hon ville tvärtom att han skulle gå. Michael satt bredvid sin mamma i soffan när Osama kastade sig över henne. Han blev rädd och skrek så mycket han orkade. Allra värst var att Osama gjorde "stryp" på mamma. Så här, sa Michael till utredaren och visade med sina små fingrar över strupen.
"Mamma blev ledsen. Det gjorde ont på henne. Jag blev rädd.
Sen när jag läggde mig, då stack han."
Sa Michael till polisen.
Michael ville inte att Osama skulle komma tillbaka. Han tyckte inte om honom längre. Annars hade de haft god kontakt så det tråkiga glömde han snart bort igen.
Sedan kom Luis in i deras liv. Han som i böckernas värld kallas Anders från Norrland.
– Den karln, utbrast Michael. Han har väl aldrig gjort något bra!
När lillebror Dennis, som blev Robin i Gömda, föddes blev Michael en ännu stoltare storebror. Ändå ville han helst bo hos Levi och Marie-Louise. Det var bättre där. Mest för att han där slapp konkurrera om uppmärksamheten med sina syskon. Mamma Mia var fortfarande hans allt men det var liksom inte längre de två mot hela världen.
– Hon kunde låsa in mig, sa Michael bittert. Jag fick inte gå till pappa.
Levi skakade på huvudet.
– Det var det som var så svårt med att bo grannar. Micke stod i fönstret och grät. Han var inlåst. Vi såg honom och vinkade men kunde ingenting göra. Maggan hade vårdnaden. Vi hade bara umgängesrätt.
Så försvann Mia, Luis och småsyskonen utan att Michael fick så mycket som ett ord till förklaring.
– Hon hade tre barn, konstaterade han. Hon hade Sara, Dennis och mig. Och så flydde hon med Sara och Dennis. Mig lämnade hon kvar hos mormor. Jag skulle fylla sju år och förstod ingenting. Vad flydde hon från? Jag har fortfarande ingen aning. Ingen har någonsin berättat det för mig.
Det värsta var att hela släkten ljög.
– Det är det som är tungt. De säger att de skyddar mig från Osama men han och jag är vänner. När Osama blev påkörd och vi hälsade på honom på sjukhuset fick jag en kexchoklad av honom. Och min förra tjej fick nalle av honom en gång. Jag får det inte att gå ihop. Vi har ju alltid pratat med varandra, han och jag.
– Har du några minnen av tiden tillsammans med Osama, undrade jag.
– Självklart! Vi bodde ju under samma tak. Jag tycker bra om Osama. Jag kommer inte ihåg att mamma skulle ha blivit sönderslagen mer än den där gången när han gjorde stryp.
Om småbarnsåren tillsammans med Sara och Dennis har Michael inte så många minnen. Men han minns att det var jobbigt med Sara en gång.
– Hon körde min radiobil nerför trappan. Det blev bara sopor kvar av den. Jag var fem år och hon var två. Jag såg verkligen rött. Hon hade förstört så många leksaker för mig.
– Då fick vi sära på dem ett tag, sa Marie-Louise. Då kom Micke hem till oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar