Sanningen om Gömda, kapitel 30

Kapitel 30

Mia och Osama träffades i september 1985. Han hade just anlänt till flyktingförläggningen i Oxelösund efter flera veckor på två andra av Migrationsverkets tämligen ödsligt placerade anläggningar. Han slogs av kontrasterna mellan det krigshärjade Libanon och det fridfulla Sverige. Efter tio års inbördeskrig var hans hemstad mer eller mindre sönderskjuten. Här var det fred. Han behövde inte se sig om över axeln efter fiender. Han behövde inte heller vara rädd för att plötsligt vara på fel plats vid fel tidpunkt och bli skjuten.

Osama visste absolut ingenting om Sverige. Innan han kom hit hade han knappt hört talas om Skandinavien. Men han gillade det han såg. Folk var vänliga. Det mesta var välordnat och snyggt. Luften var dessutom ren att andas. Han fick röra sig fritt men var förbjuden att arbeta. Först måste han ha såväl uppehålls- som arbetstillstånd.

– Jag var glad över att äntligen få komma till ett samhälle. Flyktingförläggningen i Ramdalen låg visserligen också lite avsides men det var klart bättre än huset i skogen vid Ulricehamn. Jag var ju ung. Jag fyllde 23 år bara några veckor efter att jag kom till Sverige. Självklart ville jag se mig om och börja leva.  

Osama kände sig bättre till mods än på länge. Speciellt som han blev placerad i lägenheten med de tre landsmännen. Han satte sig genast på skolbänken och började läsa svenska för invandrare.

Mia tillhörde som sagt det gäng av glada tjejer som brukade hålla till på flyktingförläggningen för grabbarnas, glädjens och kärlekens skull. Stämningen var hjärtlig och festerna många.

– Tjejerna brukade gå från rum till rum och hälsa på, säger Osama. Jag var lite chockad i början men man vänjer sig lätt vid sånt som är trevligt.

Osama sög i sig allt det nya och blev dessutom blixtförälskad i Maggie, som han kallar henne. 

– Hon var tillsammans med min kompis och landsman Maher några dagar eller kanske en vecka. Vi bodde i samma lägenhet. En dag, när hon kom för att hälsa på honom, möttes våra blickar. Jag tittade på henne och hon tittade på mig. Hon såg så snäll ut. Jag tyckte om henne från första stund.

Osama påpekar att han var både blyg och oerfaren då. Dittills hade hans liv mest bara handlat om att överleva. Hemma i Libanon hade han aldrig fått umgås med kvinnor. Därför visste han inte riktigt hur han skulle komma till tals med Mia. Speciellt som han bara talade arabiska.

– Jag bad tolken Muhammed från Tunisien om hjälp. Han skrev "Jag vill lära känna dig" på en lapp som jag bar med mig överallt. Så fort jag fick chansen skulle jag lämna den till Maggie.

De råkade mötas några dagar senare på gångbron över motorvägen vid Ramdalshöjden. Hon kom cyklandes på väg till flyktingförläggningen men hoppade av för att hälsa. Osama grävde i sina fickor och fick tag i lappen. Han vecklade upp den och läste: Jag vill lära känna dig.

– Hon sa okej, säger Osama som ser både förvånad och glad ut vid minnet.

– På kvällen kom hon till oss. Då blev det slut mellan henne och den andre killen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev bråk förstås. Han sa väldigt fula saker om henne. Jag blev tvungen att gå emellan. Sådan är vår heder. Jag ville inte att han skulle säga så om min flickvän. Ilskan gick över men vi har ingen kontakt. Han bor i en annan stad nu.

Mia och Osama tog en lång promenad den kvällen. Han förstod lite engelska. De fick klara sig med det. Promenaden slutade i hennes kök i trerumslägenheten på Föreningsgatan 33. Han blev kvar över natten och nästa morgon fick han egen nyckel. Han blev förvånad men glad. Hon började dessutom lära honom engelska. Hon var duktig på det, säger han.

– Osama var svaret på Maggans alla drömmar, säger Marie-Louise. Allt var så bra så, sa hon och kallade honom sin drömprins.

Mia och Osama blev ett par. Om än lite av och till.

– Jag var väldigt kär i Maggie, förklarar Osama. Men vi hade inget riktigt förhållande. Ibland bodde jag hos henne och Micke som var så söt. Jag gillar barn så han och jag har alltid varit vänner. Jag bytte blöjor på honom många gånger och cyklade med honom till dagis. Maggie och jag träffades mest på kvällarna. Då bråkade vi ofta och gjorde slut. När det  hände cyklade jag hem till flyktingförläggningen och höll mig borta några dagar. Men jag kom alltid tillbaka och efter en vecka var det oftast bråk igen. Jag hade ingen egen lägenhet på den tiden. Det får man inte utan uppehållstillstånd.

Mia säger långt senare till socialtjänsten att Osama redan efter en månad började visa våldsamma tendenser. Ändå stannade hon kvar. De träffades två, tre gånger i veckan.

Osama säger att Mia var otrogen. Det var därför de bråkade. Inget talar för att det är sant utom det faktum att Levi beskriver sin kärlekssaga med Mia på samma sätt.

– Hon var ung och äventyrlig, säger Osama. Det berodde på det.

Michael försvarar sin mamma och säger att det aldrig är ens fel att två träter. Det fanns andra orsaker till de gräl han bevittnade.

– Ni blev till exempel osams om en räkning en gång, säger han.

Osama nickar. De bråkade verkligen ofta.

– Maggie var den första kvinnan i mitt liv. Jag blev sårad och ledsen. Men det är inte sant, som det står i Gömda, att jag åt hennes mat och bodde hos henne utan att betala hyra. Maggie fick alla mina pengar från flyktingförläggningen.

Levi, som senare blev Osamas arbetsgivare bekräftar detta.

– Osama var väldigt generös med Maggan när det gällde pengar, säger han. Maggan fick förresten sin hyra betald av socialen. Senare hade ju Osama en egen lägenhet.

Förhållandet mellan Mia och Osama var som en enda stor kulturkrock. Två människor från så vitt skilda världar och med så olika värderingar kan bara med stora svårigheter förenas utan att den ena parten lägger sig platt för den andra. Och det var det ingen som gjorde.

I Gömda har mycket förstorats, menar de som var med när det hände. Mia berättar exempelvis att hon inte fick klä sig som hon ville. Framför allt fick hon inte bära sin nya fina aprikosfärgade baddräkt på stranden.

Frågan är om det är sant?

Osama slår ifrån sig med båda händerna. Han har aldrig försökt bestämma över hennes kläder, säger han.

– Titta bara på filmen med Sara. Efter Maggie var jag ihop med Caroline. På filmen badar hon med mina kompisar i en typiskt västerländsk baddräkt. Det är jag som filmar.

Han har rätt. Året är 1988. Det framgår av filmen.

– Där ser du, säger han och drar en djup suck av lättnad. Vilken tur att jag filmade Caroline. Och vilken tur att hon bar baddräkt. Annars hade du väl aldrig trott mig. Hur skulle jag kunnat ha någon åsikt om Maggies kläder? Det är annat med min fru. När hon och hennes väninnor badar hyr vi hela badhuset åt dem. Då får inga män eller pojkar komma in. Hon är muslim. Hon bär slöja. Det är skillnad.

Mia och Osama blev alltså ett par hösten 1985. Det framgår även av vårdnadsutredningen om dottern Sara som föddes året därpå. I Gömda träffas de ett år tidigare. Liza Marklund skriver att han då hade varit i Sverige ett helt år och talade engelska. Sanningen är att Osama vid den tiden aldrig ens hade hört talas om Sverige. Än mindre hade han funderat på att lämna Libanon.

I Gömda påstås att regeringen avslog Osamas ansökan om asyl under tiden hon var gravid. Det är heller inte sant. Han beviljades uppehållstillstånd i augusti 1986. Dottern Sara föddes den 8 oktober samma år.

Osama plågades antagligen av hemlängtan. Den 11 december 1986 dömdes han villkorligt för grovt egenmäktigt förfarande sedan han natten mot den 21 mars hade kopplat in en telefon på teleledningarna till Lions Clubs klubblokal på Sjögatan. Han hade sedan ringt fyra samtal till skilda nummer i Libanon till en kostnad av 1 032 kronor och 1 öre. Två dagar senare kopplade han in sig på nytt och ringde ytterligare tre samtal till Libanon för 865 kronor och 72 öre. Påföljden blev att han fick betala samtalen. Den 22 april 1987 knyckte han dessutom kläder på Kapp-Ahls herravdelning för 757 kronor. För det dömdes han villkorligt för stöld till 40 dagsböter á 10 kronor.

Förhållandet med Mia knakade i fogarna från början till slut. De blev ihop, bråkade och gjorde slut, blev ihop, bråkade och gjorde slut igen.

Det råkade vara slut när Osama fick uppehållstillstånd och möjlighet att hyra en egen lägenhet. Han flyttade därför in i en lya på Esplanaden 5C i Oxelösund.

En kväll fick han besök av en kvinna. Mia skräder inte orden när hon beskriver Irene som stadens madrass i Gömda:

”Min fästman var otrogen med stadens fnask!”

I verkligheten hade Mia fått veta att Osama mycket riktigt hade kvinnligt besök. Hon begav sig därför mitt i natten till hans lägenhet.

– Maggie stod och skrek genom brevinkastet, säger Osama. "Jävla hora, jävla hora!" Tjejen blev rädd och stack. Sedan stannade Maggie kvar hos mig hela natten.

Osama gör en paus och låter orden sjunka in.

– Jag lovar och svär, säger han. Då blev vi ihop igen, Maggie och jag.

Levi och Marie-Louise bekräftar historien. Så gick det till.

I Gömda är det Mia som befinner sig hos Osama, när kvinnan Irene ringer på dörren. Det slutar med att Irene kommer in i lägenheten och Mia går därifrån. Enligt Osama, Levi och Marie-Louise var det alltså tvärtom. Varje gång Osama träffade en ny tjej gjorde Mia allt för att bräda henne och få honom tillbaka.

– Det var likadant när Osama hade träffat Caroline, säger Levi. Även hon befann sig i Osamas lägenhet vid ett tillfälle, när Mia kom och skrek "jävla hora, jävla fitta" genom brevinkastet.

Osama slår ifrån sig med båda händerna. Han vill inte ens upprepa alla fula ord som Mia sa. Dörren var emellertid olåst så hon klev helt enkelt bara in.

– Jag hade köpt en soffgrupp av hennes släkting och hon hade hjälpt mig sy gardiner. Plötsligt ångrade hon sig och började riva sönder gardinerna. Samtidigt skrek hon fula ord till Caroline som blev jätterädd.

Osama lyckades till slut få ut Mia ur lägenheten. Han låste dörren och ringde Levi och Marie-Louise som kom över för att se förödelsen.

– Maggan hade slagit sönder allt utom akvariet, säger Levi. Gardinerna var nerslitna och porslin var krossat. Hon hade dessutom rivit upp hela sängen. Det var en ren svartsjukegrej.