Kapitel 14
Kurt och jag infann oss på Renstiernas gata i god tid. Vi tryckte in portkoden och klev rakt igenom huset och ut på gården där det mycket riktigt fanns ett gult litet hus. Vi knackade på och Mia öppnade. Det blev ett kärt återseende efter elva år. Vi var båda äldre förstås, men hon var sig lik. Hon bad oss stiga in och dukade snabbt fram pulverkaffe, muggar med varmt vatten och fina bakelser som hon hade köpt på ett konditori. Vi satte oss till bords i det trevliga köket och jag noterade att det bakom en dörr fanns ytterligare minst ett rum.
– Det känns konstigt komma hem, sa Mia och lät förstå att det var första gången hon var i Sverige sedan Gömda kom ut 1995. Det var också, vad hon hade sagt i Aftonbladet.
– Det känns obehagligt. Jag känner mig inte säker här.
Plötsligt visste jag inte riktigt vad jag skulle fråga. Det mesta var trots allt redan skrivet flera gånger om. Så vi småpratade om ditt och datt. Jag lade märke till att hennes ögon var melerade i guld och grått på ett sätt som gick i ton med håret.
– Mina ögon är gröna, tror jag, sa Mia. Jag har linser.
– Tycker du att du har åldrats på grund av allt du varit med om, frågade jag.
– Visst har jag åldrats. Och barnen har ju vuxit. Emma är 19 nu och Robin 17. De mår bra. De går på college.
– Och Anders?
– Han är omgift och bor i en annan delstat. Det gick väldigt snabbt. Hans fru har barn men de har inga barn tillsammans.
– Hur ser hotbilden ut i dag? Finns den överhuvud taget?
– Ja, det gör den. Min förre fästman hotar mig fortfarande genom min familj. Han kommer aldrig att sluta. Och han kan fortfarande inte utvisas. I dag finns det väl inget att utvisa honom för heller.
– Han var dömd till döden?
– Ja. Oh ja. I Libanon. Han har suttit i fängelse där. Vi tror att det var för mord, men vi vet inte säkert. Och jag vet faktiskt inte heller om han verkligen var dömd till döden. Det hemlighölls av Migrationsverket. De sa bara att de inte kunde utvisa honom. Det blev vi som fick emigrera. Jag förstår egentligen inte varför. Jag är flykting från Sverige. Det låter ju inte klokt.
Mia skrattade och sa att tullen brukar fråga varför hon reser på asylbiljett. Från Sverige!
Jag hajade till. Brukar fråga? Det var ju första gången hon var här!
– Jag har flyktingstatus för att Sverige inte kunde skydda mig. Jag levde på flykt i Sverige i fem år. Det är lång tid.
– Så varför har du nu skrivit Mias hemlighet? Och varför har du skrivit den utan Liza?
– Jag vill inte prata om Liza, sa Mia bestämt. Vårt samarbete är över. Vi kommer aldrig mer att skriva något tillsammans. Hon skriver om Annika Bengtsson. Jag har gått vidare med stöd av Kerstin. Det är roligt att komma ut på ett litet bokförlag där jag känner mig hemma och säker. Liza blev över huvud taget aldrig tillfrågad om bok nummer tre. Hon var upptagen av annat.
Än en gång hajade jag till. Mia hade ju sagt att Liza och Piratförlaget tackat nej. Och nu var det alltså locket på. Hon skulle inte prata mer om Liza Marklund. Synd. Det var antagligen det våra läsare ville veta mera om. Men de hade uppenbarligen kommit överens.
– Vi kommer aldrig att tala om vår relation med någon!
Mia hade emellertid fått blodad tand, så flera böcker var på gång.
– Jag har redan börjat skriva på nästa, som jag sa. Mias systrar ska bli en trilogi och handla om människor jag mött under åren på flykt. En kvinna är död. Hon var också på flykt men vägrade gömma sig. Hennes man var från Israel, kan vi säga. Hon levde öppet i Sverige och fick ingen hjälp av vare sig polis eller myndigheter. Hon anmälde honom och försökte få ett besöksförbud. Myndigheterna avslog hennes begäran. De tyckte att hon var för vag i sin anmälan trots att hon blivit slagen.
Mia berättade att hon hade träffat kvinnans syster i ett tv-program. Efteråt hade hon tagit kontakt och fått tillgång till den mördade systerns dagböcker.
Det måste vara den där Carola som var med i Kvällsöppet, tänkte jag. Historien var densamma.
– Hon blir bok nummer ett. Tanken är att bok nummer två ska handla om en kvinna som har flytt till USA med mig som förebild. Den kvinnan har jag hjälpt. Bok nummer tre ska handla om ett hedersmord men något sådant fall har jag inte ännu. Det är därför är jag i Stockholm. Vi måste hitta en kvinna som lever gömd under hot om hedersmord. Det är viktigt att ta med ett sådant fall. Känner du till någon sådan?
Det gjorde jag inte.
– Den enda gömda kvinna jag känner till och som verkligen har en hemsk historia att berätta är Victoria Johansson. Pappan till hennes väntade barn stötte en kniv rakt i såväl hennes mage. Den perforerade barnets kropp. De överlevde och lever gömda nu.
– Det låter ju intressant. Hur kontaktar jag henne?
– Jag måste fråga om jag får lämna ut hennes nummer, sa jag. Ring i morgon. Då vet jag säkert.
Mia ville fortfarande väcka opinion. Det kan inte vara rätt, sa hon, att kvinnor ska behöva fly, lämna allt och byta land.
– Sverige måste ta tag i detta med hårdhandskarna. Jag kommer att skriva om gömda kvinnors situation tills det blir en förändring.
– Vi träffade ju Inger Segelström i riksdagshuset, du och jag. Minns du? Hon har ju varit väldigt engagerad i de här frågorna.
– Hon hörde aldrig av sig, sa Mia surt.
– Men det var ju du som skulle höra av dig, protesterade jag. Hon lovade hjälpa dig om du ville återvända. Mia fnyste.
– Hade jag kommit tillbaka så hade jag varit död nu. Precis som alla andra.
– Du lämnade Sverige 1995 och kom tillbaka en gång för att få pengar. Du skrev brev och bad om hjälp…
– Det är ju konstigt att man kan få hjälp att gömma sig i Sverige för hur mycket pengar som helst, utbrast Mia upphetsat. Hon hade inte förstått vart jag ville komma. Än mindre kom hon ihåg tiggarbreven.
– Men inte när man befinner sig i utlandet, fortsatte hon. Vi fick ingen hjälp alls. Jag har fått mina pengar genom böckerna. Bara min asyl i USA kostade 30 000 dollar.
– Ni for ganska illa i Chile?
– Vi for väldigt illa där. Många gånger hade vi inte ens någon mat. Det var aldrig trevligt på Bonnier Alba. Vi fick väl 25 000 kr var, Liza och jag.
Jag studsade till. Sa hon inte 100 000 kronor sist?
– De var inte intresserade av att sälja boken. Vi tog tillbaka den och gav ut som pocket på Piratförlaget. Liza och jag hade sporadisk kontakt ett par gånger per år. Vi bestämde oss för att byta förlag. Sigge var förläggare på Piratförlaget då. Det var där det började hända saker. Nu har Gömda sålt i närmare en miljon exemplar.
– Och lilla Mia blev miljonär, skrattade jag.
– Jag blev rik, konstaterade hon, lutade sig tillbaka och såg belåten ut. Det var 2002. Jag var i USA då.
- Pocketutgivningen var som ett sista halmstrå?
– Det kan man säga. Det förändrade allt. Boken kom ut och sålde hur mycket som helst. Plötsligt var Gömda en försäljningssuccé. Liza ringde och sa: Herregud, boken säljer massor. Den låg etta på listorna och förlaget överförde pengar till en bank i USA. Det kändes overkligt och väldigt skönt. Det var som att plötsligt bli bönhörd. Sedan fick jag tag i en jättebra advokat och hade dessutom råd att betala honom. Men egentligen är det förskräckligt. De flesta kvinnor har ju inga pengar. Vad ska de ta sig till? De går under. Svenska myndigheter är så flata. Det är inte rätt.
– Så du blev oberoende och behöver inte bry dig om försörjning, mat för dagen och sånt?
– Jag blev ekonomiskt oberoende, bekräftade hon. Två år efter att vi kommit över till Piratförlaget, fick jag pengar. Det var innan jag hade skilt mig från Anders. Han och jag växte ifrån varandra och skildes 2002. Han ville fortsätta gömma sig. Han klarade helt enkelt inte av att vi plötsligt var fria att gå ut.
Mia skrattade.
– Jag hade mina pengar redan när jag träffade Lance. Men han är inte speciellt fattig han heller, så jag tror inte att han tog mig för pengarna.
– Lance?
– Det är min man. Jag kallar honom Jeff i boken.
Mia berättade att tanken med Asyl var att ge andra kvinnor hopp. Samtidigt ville hon visa att misshandlade och jagade kvinnor faktiskt kan överleva.
– Men jag kunde inte resa ut från USA så länge myndigheterna jobbade med mitt fall. Det blev klart i februari 2003. Först i september samma år kunde jag lämna USA första gången.
Med Mias hemlighet stod hon äntligen på egna ben.
- Jag var ju tvungen att ta reda på om jag kunde klara mig själv eller om jag skulle vara tvungen att ha hjälp hela livet, sa hon och skrattade både gott och länge.
– Och det kunde jag mot alla odds! Klara mig själv alltså.
– Och i den här boken berättar du alltså om din äldste son?
Mia nickade.
– Varför stannade jag kvar så länge i min hemstad, tror du? Var det bara för att jag hade ett rött ombonat hus eller? Åh, nej! Det var för att jag hade Daniel.
– Michael heter han väl? Du hade ju en dedikation till honom i Gömda.
– Ja. Michael.
– När vi åt lunch på restaurant Orientexpressen 1995 berättade du om er finlandskryssning.
– Just det. Mina föräldrar var med. Vi hade vi inte setts på ett tag. Micke var bara sju år. Det var ett jättekort möte. Bara 48 timmar. Vi kunde inte lämna hytterna på hela kryssningen. Det var hemskt! Jag försökte göra det bästa av det och vara med honom hela tiden. Vi sa ingenting när vi skildes. Vi bara delade på oss. Han var för liten för att förstå. Det gjorde ont då. Det gör ont nu med när vi skiljs åt. Men han har haft det bra hos sin pappa. Det låter hemskt men han har haft det bättre utan mig. Jag önskar ingen den här resan. Särskilt inte min son.
– Hur liten var han, när allt började?
– Han var två år bara. Hans pappa tog hand om honom.
– När återsågs ni?
– Vi möttes första gången 2003. Jag ringde min mamma först och sedan min son. Hej, det är mamma, sa jag. Vill du komma? Så kom han. Jag stod på flygplatsen och tittade efter en sjuåring. Varför tittar du efter ett barn, undrade Lance. Det är ju en vuxen man som ska komma. Och när han kom… Hjärtat klappade. Vi grät hela vägen hem. Han stannade i två veckor. Det fanns så många frågor men inte så många svar.
– Jag har alltid kallat dig Mia, sa jag. Vad heter du egentligen?
– Numera heter jag faktiskt Mia. Jag har haft så många namn och olika identiteter att jag till slut inte visste vem jag var. Det blev för mycket. Jag fick en kris och bytte namn 2003.
– Har Michael läst dina böcker? Har han förstått?
– Han har förstått att böckerna handlar om mig. Han visste och förstod trots att ingen svarade på hans frågor. Han kände igen mig. Det här är min mamma, tänkte han. Alla runt omkring honom sa envist att de inget visste. I dag är han 22 år, har flickvän och bor i min hemstad. Jag ska träffa honom nu när jag är här.
- Tror du att ni kan få en vettig relation efter alla dessa år?
– Vi har ju det. Så gott det går.
Hon funderade en stund.
– Men det blir aldrig detsamma som när han var liten och jag var hans mamma. Det är förstört för alltid. Det finns ett glapp på över tio år som är som ett svart hål. Det är likadant för mina föräldrar och alla andra närstående. Vi har ett svart hål att dras med.
Mia berättade att Michael hela tiden hade umgåtts med hennes föräldrar.
– Vi har alla blivit äldre. Och varje gång är det lika svårt att skiljas. Vi hinner bara hitta varandra igen så är det dags att bryta upp. Så får vi antagligen leva resten av våra liv. Jag åker hit ibland och Micke kommer till mig.
Ibland?
Hon var ju här för första gången!
Jag valde att inte låtsas om att jag hade hört det.
– Det är ju otroligt att hotbilden kvarstår. Lugnar han aldrig ner sig den där mannen med de svarta ögonen? Även han borde ju bli äldre?
– Min före detta fästman lever ett kriminellt liv. Han arbetar inte men har tydligen pengar. Hans fru… Han är inte gift längre. Hans fru har lämnat honom. Han slog henne också. Hon kommer från Libanon och lever gömd periodvis, har jag hört. Men vi har aldrig haft kontakt.
Mia trodde emellertid inte att mannen aktivt letade efter henne längre.
– Men hittar han mig, är jag dödens. Jag har ju svikit honom totalt genom att lämna honom. I mina böcker har han aldrig blivit utpekad med namn. Skulle jag tala om vem han är skulle hela min familj dö. Det skulle jag aldrig tillåta. Han och jag, polisen, kommunen och rättsväsendet är de enda som vet allt. Och Liza Marklund förstås som har haft tillgång till alla papper.
– Vore det inte bättre avslöja honom?
– Så länge jag låter bli får familjen vara i fred. Jag har syskon och föräldrar i min hemstad. De har ingen relation till honom. Någon annan bor i mitt hus. Jag åker inte dit. Vi får ses på annan ort.
Mia berättade att hennes 75-åriga pappa var svårt sjuk i cancer, att han hade fått en cellgiftsbehandling och att hon var mycket bekymrad över hur det skulle sluta.
– Mina föräldrar kommer och besöker mig i början av oktober. Jag har råd att bjuda över dem nu. Det är onekligen så att pengar förenklar livet. Jag skulle ljuga att jag sa något annat.
– Du var ju bara en spillra när vi sågs första gången, sa jag. Då kunde vi inte tro att det skulle sluta så här bra för dig. Hur har din familj här hemma reagerat på dina böcker?
– De är glada för min skull. Men kan ju inte berätta för någon att det är jag som är Mia. Min före detta fästman hör heller aldrig av sig, så vad han tycker vet jag inte.
Kurt kastade en lång blick på mig tvärs över bordet. Jag förstod vad han tänkte. Först sa hon att mannen hotade henne genom familjen och nu sa hon att han inte längre hörde av sig till dem.
– Det utfärdades någon slags dödsdom på dig?
– Ja. Bland muslimerna i Sverige. Det är vanligt att de gör så mot kvinnor och barn. När man lämnar en muslimsk man tar man ifrån honom hans värdighet. Det cirkulerade foton på Emma och mig så att alla araber skulle känna sig manade att döda oss. Jag har blivit misshandlad av människor jag aldrig tidigare mött. Det var många svåra attacker. Dock inte i USA. Där kommer de inte in.
– Du säger att det inte finns några bilder på dig. Alla bilder jag har sett är tagna bakifrån.
– Det är sant. Det finns inga bilder på vare sig mig eller barnen. Det är bäst så. Om vi skulle behöva lämna vårt hus en dag så ska ingen kunna se att vi en gång har varit där.
– Så du är fortfarande rädd?
– I dag kan jag köpa mig skydd om jag vill. Och numera är min oro mest en sjukdom. Min man och jag var här i Stockholm vid ett tillfälle. Plötsligt lämnade han mig ensam en stund. Jag klarade inte av det. Jag var tvungen att ringa. Du måste komma tillbaka, sa jag. Jag kan inte vara ensam.
Då hade hon alltså varit här tidigare. Det bekräftade hon nu. Hon sa också att det var annorlunda i USA. Där kände hon sig fri och vågade röra sig ledigt överallt utan att vara rädd.
– Där hittar han mig inte. Jag har nytt namn och en ny identitet. Ingen vet vem jag är. Folk runt omkring mig tror att jag bara är en glad liten hemmafru.
Mia berättade vidare om sin man Lance, att han är väldigt rik och har fyra barn. Inte fem som det stod i Aftonbladet.
– De är 15, 18, 22 och 23 år gamla. Två av dem bor i en annan delstat. Han träffar dem ett par gånger om året.
Lance var skild när de fick kontakt, sa hon. De bodde i olika delstater och träffades på internet. Mia hyrde ett hus då, barnen gick i skolan och Emma lärde henne chatta på hemdatorn.
– Det fungerade hur bra som helst, kvittrade Mia lyckligt. När man chattar, behöver man inte avslöja vem man är. Vi brevväxlade i minst ett halvår på såväl engelska som spanska. Jag gömde ju spanska flyktingar hemma i Sverige så jag var väl rustad när det gällde språket.
Mia hade berättat för Lance om sitt dramatiska liv på ett ganska tidigt stadium i telefonen innan de ens hade träffats. Av någon anledning kände hon genast en väldig tillit till honom.
– Han tyckte synd om och tröstade mig. Se till vad du har i dag och glöm det du har förlorat, sa han. Sedan träffades vi. Jag åkte och hälsade på honom och han kom och hälsade på mig. Efter ett par månader bestämde vi att jag skulle flytta till hans delstat och att vi skulle gifta oss.
– Det blev ett enkelt bröllop. Det var bara han och jag. Barnen lämnade vi på ett affärscentrum under tiden. Vi skulle egentligen bara gå och ta reda på om vi kunde gifta oss över huvud taget eftersom jag är svensk. "Ni kan gå upp till rådhuset och gifta er direkt", sa de. Så då gjorde vi det. Sedan gick vi tillbaka till barnen. "Nu är vi gifta", sa vi. De blev alldeles ifrån sig. "Va?! Lämnade ni oss här och gick och gifte er?!"
Mia skrattade gott vid minnet.
– Sedan förlorade vi två små barn i andra månaden när vi var nygifta. Vi var jätteledsna för det men har bestämt oss för att inte försöka igen.
– Hur har det gått med Emma då? Hon var ju väldigt illa däran.
– Hon är 19 år men beter sig som en 16-åring, sa Mia och avslöjade att dottern var gravid.
– Vi hjälper henne men situationen är lite oroväckande. Hon är så barnslig. Jag oroar mig för att hon inte är mogen att bli mamma. Men med vår hjälp kommer hon att bli det. Hon tvingas bära vår historia med sig hela livet. Än i dag får hon anfall som innebär att hon vägrar äta och vill begå självmord. Hon har haft ätstörningar hela tiden. Det blir en bok om henne också så småningom. Jag ska skriva den. Jag har den i huvudet.
– Du verkar ha rena bokhyllan i ditt huvud, skrattade jag.
– De ville faktiskt spärra in henne men jag vägrade. Jag tog hand om henne själv, passade henne 24 timmar om dygnet. Hon fick aldrig ha något vasst som knivar och sånt i närheten. Då knöt hon handdukar runt halsen i stället. Sånt höll hon på med tills hon var 15 år. Sedan kom ätstörningarna. När hon är deprimerad, äter hon inte. Depressionerna kommer och går.
Mia tackade sin lyckliga stjärna för böckerna som hade gett henne pengar nog att ge Emma psykologhjälp.
– I Chile fick vi ingen hjälp. Där hade vi inga pengar. Och Sverige gjorde ingenting. De sopade problemen under mattan och gjorde sig av med ansvaret genom att ge oss en enkel biljett ut ur landet.
Vi satt tysta en stund och jag gav henne en komplimang för det vackra armbandsuret.
– Det är inte äkta guld, sa hon. Jag är ingen äkta person. Jag är miljonär, ja. Men pengarna ska gå till utbildning åt barnen. De är väl placerade.
Mia trodde inte att yngste sonen Robin hade tagit någon större skada av åren på flykt. Han hade visserligen vuxit upp instängd och lite annorlunda men inte direkt varit hotad själv.
– Jag önskar ingen den här resan, sa Mia igen. När vi var på flykt, fanns det ingen framtid kändes det som. Jag fick kontakt med Liza. Hon hade skrivit mycket om kvinnomisshandel i tidningen, så jag hörde av mig till henne. Det var ett lyckokast. Jag tror att Liza och jag har varit bra för varandra. Vid närmare eftertanke har vi nog varit jättebra för varandra.
– Så varför skriver du en egen bok?
Jag tyckte att det fattades en bit av min historia. Folk fick till exempel aldrig veta något om Daniel.
– Michael, menar du?
– Ja Michael. Det är svårt att sätta nya namn på personer och sedan komma ihåg vad de egentligen heter. Det kändes viktigt för mig att berätta om Micke och hur vi lämnade honom. Skilsmässan från Anders kändes också viktig att ha med. Den var ju inte trevlig precis! Och hur vi har levt sedan dess.
En väsentlig orsak till fortsatt bokutgivning var förstås också försäljningssiffrorna.
– Asyl är den bok som sålde mest förra året, konstaterade Mia lyckligt. Folk har tagit till sig min historia. Jag känner mig väldigt älskad av mina svenska läsare. Många skriver till förlaget. Det kommer alltid mycket brev när en ny bok kommit ut. Jag svarar en del av läsarna per mail.
Jag kunde bara konstatera att Mia, en fullständigt hemlig människa, var det nya förlagets främsta författarnamn och stora fjäder i hatten.
Mia skrattade lyckligt.
– Jag är glad att jag har lyckats hålla mig hemlig. Det hade inte gått om jag inte hade brutit med alla. Det såg man ju på Fadime Sahindal. Hon hälsade på sin syster och…
Mia hämtade ett exemplar av Mias hemlighet, skrev en hälsning i den med samma spretiga handstil som 1995 och räckte över den.
– Det är min första egna bok, sa hon stolt. Ja, jag har ju en medförfattare förstås men det står inte. Kerstin är min editor. Min svenska är kass. Jag kan skriva men måste ha hjälp. Jag skriver som jag tänker. Hon gör språk av det. Vi går igenom och ändrar. Jag kanske lär mig efter tio böcker eller så. Eftersom de säljer så bra är det inga problem för mig att få ut dem.
– Jag och Kerstin ska skriva på heltid nu. Vi mailar till varandra och går igenom materialet. I september kommer hon till mig i USA. Hon har gjort något slags skelett som vi fyller i efterhand.
Mia konstaterade att hon till sist hade fått ett ganska behagligt liv. Priset hade emellertid varit högt. Hon hade bra mycket hellre varit kvar i sin hemstad och utan de erfarenheter som hon nu tjänade miljoner på.
– Jag är i Sverige för att prata med de personer vi skriver om och för att hitta en gömd kvinna som riskerar hedersmord. Så småningom vill jag starta en förening för jagade kvinnor. Sverige måste vakna! Det är dags för många män att få fotbojor. Vi ska utvisa dem att vi kan. Har de begått brott och fortsätter att göra det så ska de ut ur landet! De ska helt enkelt inte få finnas här.
– Om Libanon får ny regim, kan han kanske utvisas, försökte jag. Då gäller väl inte hans dödsdom?
– Jag skulle ändå inte komma tillbaka till Sverige, sa Mia. Jag är väldigt besviken och har lämnat landet för gott. Sverige är inte längre mitt hemland. Inget kan få mig ändra på det.
– Men du har ju din publik här. Svenska folket är på din sida.
– Ja, det är de.
Mia tystnade för att plötsligt se riktigt arg ut.
– Men jag kunde gott ha fått lite hjälp från regeringen också. Det är fy skam, säger jag. Fy skam! Mig kan de inte längre gottgöra men det finns ju fler.
– Hur har dina föräldrar uppfattat det. Förstår de att du har gått i landsflykt?
– Ja. De har ju varit med om alltihop. Det är jättesorgligt. Deras dotter är försvunnen. Var finns er dotter, frågar folk. Vi vet inte, svarar de. De har inte vetat något förrän de senaste åren, men de kan ju inte gärna berätta.
– Och nu är du författare på heltid?
– Jag ska jobba tre dagar i veckan ett halvår. När Kerstin kommer jobbar vi både dag och natt. Hon bor hos mig då. Det är jättekul. Kerstin är lite avvaktande, medan jag är lite pushig av mig. Vi kompletterar varandra. Jag uppskattar att jobba med henne och känner mig inte stressad. De har ett bokförlag. De behövde det här och jag behövde någon annan än Liza. Vi hjälper varandra och delar på förtjänsten. Det tycker jag är utmärkt. Det är de värda. Jag är ju etablerad men ändå inte. Idag är jag åtminstone inte rädd. Jag har vuxit som person och står på jorden med stadiga ben. Lance stöttar mig. Han låter mig göra precis som jag vill.
– Och vad är det bästa med Lance?
– Att jag känner mig trygg hos honom. Han är byggmästare med eget företag. Det betyder att han rår sin tid och kan resa med mig, när jag reser någonstans. Lance är den person vid sidan av min pappa som jag litar mest på i hela världen.
Och Liza Marklund väl, tänkte jag. Det brukar åtminstone Liza skriva.
– Min man och min pappa, sa Mia igen. Jag har alltid varit pappas flicka. Han fanns där under de jobbiga åren. Han kom till min hjälp. Jag har ett rum i gult åt honom hemma i USA. När jag är rädd och har det jobbigt målar jag alltid i gult. Gult betyder lycka. Rummet står och väntar på pappa. Mamma får vara där också för att hon är gift med honom.
Mia avslöjade till min förvåning att hon bor i delstaten Arizona där klimatet är soligt och hett.
– Vi bort mitt i smeten, skrattade hon. Min man har en stor familj så vi har stort och rikt umgänge. Vårt hus om 700 kvadratmeter har fem sovrum, två stora rum och fem badrum. Min man har ritat det och vi har byggt det själva. Vi har varit gifta i tre år nu. Tomten är jättestor. Den är mellan 25 000 och 30 000 kvadratmeter. Så småningom ska vi ha en pool också. Det har man där borta. Annars står man inte ut med värmen. Jag simmar varje dag när vi är där. Men vi lever enkelt och har ingen personal. Mina släktingar har städerskor. Det vill jag inte ha. Då kommer främmande människor in i mitt liv och det vill jag inte. Jag städar en dag i veckan och är nöjd med det. Jag stormtrivs och kommer aldrig att flytta därifrån
Mia menade förmodligen squarefeet, kvadratfot, och inte kvadratmeter, tänkte jag. Senare upptäckte jag på Liza Marklunds hemsida att det faktiskt var kvadratmeter det rörde sig om.
– När alla är hemma är huset inte så stort, sa Mia som om hon hade läst mina tankar.
– Vi har en stor familj som kommer och går. Ibland har vi fyra barn hemma på heltid. Snart fem förresten, när Emmas barn har kommit till världen.
Mia berättade att hon kör en Mercedes på hemmaplan och att även Emma och Robin har egna bilar.
– Man måste ha bil där vi bor. Man kan inte gå ens till affären. På fritiden umgås vi med familjen. Vi campar och lever friluftsliv. Hemma gympar jag och tränar i en slags skid-maskin. Det är kul. Som barn åkte jag ofta skidor. Och så har jag börjat virka. Jag virkade mycket som liten. Nu har jag börjat igen. Det blir dukar och allt möjligt. Man kan gott säga att jag har slutit mina cirklar.
- Ditt liv har onekligen förändrats en hel del de här åren.
– Jag har fått ett närmast perfekt liv, konstaterade Mia. Det enda som saknas är familjen. Jag saknar Micke, mina föräldrar och mina syskon. Om bara de fanns omkring mig skulle livet vara perfekt.
– Skulle du vilja att Micke flyttade till dig?
– Han vill inte. Han har sina rötter i Sverige. Micke kommer och hälsar på. Han har ju ett jobb också. Det får man vara glad för.
– Och vad händer framöver? Hur ser dina planer ut?
– Jag ska skriva böcker och ändra författningen. Det gäller att få regeringen att göra något för utsatta kvinnor. Jag funderar på att prata med Thomas Bodström. Han säger att han ska hjälpa kvinnorna. Varför händer inget? Det gäller ju inte bara kvinnor som är gifta med muslimer. Det gäller alla som misshandlas. Som Anette i Mias hemlighet. Hennes man är faktiskt en våldsam svensk!
Mia avslöjade att hon för kvinnokampens skull skulle kunna tänka sig att temporärt komma hem igen. Om inte annat så för att bli en livs levande symbol för de misshandlade och gömda kvinnorna.
– Såvitt jag förstår finns det cirka 400 kvinnor som lever gömda. De kanske inte har det så svårt som jag hade det men i alla fall. Om svenska myndigheter inte kan ta hand om dem så måste de få hjälp att flytta. Men Sverige ska inte kunna två sina händer i och med att de lämnar landet. Det måste finnas en trygghet för de här kvinnorna. Kvinnojourer är säkert bra för många, men de kan ju bara skicka hem kvinnorna igen eller gömma dem. Det är inte bra. Längtan blir till sist för stor. De kontaktar familjen och sedan är det kört. Det är där stödet måste sättas in. Jag kan tänka mig att ställa upp för dem om det är absolut nödvändigt. Det är dags att sätta stopp för dödandet. Det kan inte vara meningen att en enda kvinna ska behöva bli mördad.
Vårt samtal hade pågått i över en timma och Mia sneglade på klockan. Det var tydligt att hon började känna sig stressad. I samma stund steg en ung man med vidhängande flickvän in genom dörren. Mia reste sig hastigt och försvann in i hans famn för en lång och innerlig omfamning. Jag förstod direkt att det var Michael. Vilken himla tur!
– Jag kanske kommer lite för tidigt, sa den unge mannen och lade armen om hennes axlar. Mia hade totalt tappat greppet om situationen.
– Nej då, sa hon och höll masken. Vi är i alla fall klara nu.
Kurt och jag hälsade på Michael och hans flickvän. De hade åkt bil ett par timmar för att komma till Stockholm, sa de. Det innebar att Mias mellansvenska hemstad trots allt låg ganska nära huvudstaden.
– Kan du inte avslöja vilken stad det rör sig om, sa jag.
Hon log och skakade på huvudet.
– Men alla undrar ju. Många tror att det är Gävle eller Sandviken. Andra gissar på Norrköping.
Jag vände mig till Kurt.
– Vad har vi mer? Kan det vara Nyköping, Oxelösund, Södertälje eller Söderköping kanske?
– Vad sägs om Eskilstuna, sa Kurt. Strängnäs eller Västerås?
Mia hade stelnat till mitt i ett leende och jag förstod att vi hade slagit huvudet på spiken. Frågan var bara vilken det var av alla de städer vi hade räknat upp som var hennes. Åh, så förargligt! Varför hade vi inte talat långsammare och givit akt på hennes reaktioner?
I samma stund kom maken Lance ut från rummet bakom köket. Han hälsade och drack en kopp kaffe med oss under gemytligt småprat. Jag ville ställa frågor till Michael men vågade inte. Hur i all världen mådde han efter allt han varit med om? Till min förvåning gick han med på att ställa upp på bild. Mia var tveksam. Det kunde innebära döden för honom om han blev igenkänd, sa hon. Men Michael ville absolut vara med och så fick det bli.
Medan Kurt fotograferade Mia och Michael fick jag en pratstund med Lance.
– Så du har inga fotografier på Mia, sa jag. Du vill kanske ha kopior av Kurts bilder sedan?
Lance stirrade fånigt på mig.
– Jag har massor med bilder på min fru, sa han. Jag kan maila över några om du vill.
– Ja, gör det, sa jag.
Mia hörde ordväxlingen men rörde inte en min.
Lance berättade att han var i Sverige tillsammans med Mia för tredje gången. Det var ganska kallt här fast det var sommar, tyckte han,
– Vi var här för att fira jul också. Då var det ännu kallare. Hemma är det väldigt torrt just nu. Men det finns snö bland bergen.
Han tyckte att Mia hade ett intressant liv att berätta om.
– Hon är en stark kvinna som har haft en lång väg att gå. Hon fick offra allt, medan hennes före detta man fick stanna. Det kunde ha hänt i Amerika också, men det är inte så vanligt där som här.
– Så du tror att det är vanligt här, frågade jag.
– Kanske. Men det kan förstås bero på att Mia är så aktiv i de här frågorna. Hon gör något bra av sina erfarenheter.
Så ville Kurt fara ut på stan för att ta ytterligare bilder, helst i kvarteren kring riksdagshuset och Rosenbad där beslutsfattarna, de som svikit Mia och hennes medsystrar, har sina tjänsterum.
– Ring mig om du vill prata, sa jag liksom i förbigående till Michael, medan Mia plockade ihop sina saker. Ring tidningen så får du mitt telefonnummer.
Michael nickade och en stund senare gick vi i samlad trupp ut på gatan för att ta oss ned till maktens boningar i hjärtat av Stockholm, samma kvarter som Mia och jag promenerade genom 1995. Och än en gång ställde Michael upp på bild.
– Det är något som inte stämmer, sa jag till Kurt när vi åkte därifrån.
Jag kunde bara hålla med.
– Först sa hon att det var första gången på elva år hon var i Sverige. Sedan berättade Lance att det var tredje gången bara sedan han kom in i bilden. Och hur var det egentligen med den där finlandsresan? Var Micke sju år som hon sa i dag, eller tolv år, som hon sa 1995, när vi satt på restaurant Orientexpressen? När vi kom sa Mia att hon och Micke aldrig skulle kunna få ett normalt mamma-son-förhållande. Sedan kramade de om varandra hur innerligt som helst. Det är något skumt med det här.
– Hon känns som en dam man helst vill glömma, sa Kurt. Om hon verkligen hade stått på en dödslista så hade hon varit död nu. Det var ju inte bara en galning som jagade henne. Det var ju ett helt rövarband. Hon gav intryck av att inte våga gå ut omaskerad på den där innergården heller eller ens i trappan där vi tog bilder med henne och Micke. Samtidigt antydde hon att hennes rädsla mest var inbillning.
Det kändes olustigt alltsammans. Ena stunden hotade mannen med de svarta ögonen henne genom föräldrarna. Andra stunden hade han ingen kontakt med dem.
– Och tag det där med bilderna. Jag har faktiskt aldrig förstått varför det inte ska kunna finnas några bilder på henne och barnen. Vad spelar det för roll om någon hittar bilder som hon lämnat kvar?
– Sedan sa ju Lance att han har hur många bilder som helst på henne, sa Kurt. Det hörde både hon och jag, där vi stod i trappan och plåtade. Men hon rörde inte en min.
– Jag såg det, sa jag.
Jag hade heller aldrig förstått det där om att en gömd person inte skulle kunna söka läkare på grund av risken för upptäckt. Som före detta läkarsekreterare vet jag bara alltför väl hur journaler förvaras. Ingen utomstående kommer in i de arkiven. Om hon hade sökt läkarvård för lilla Emma i Dalarna, där de var gömda, vem i all världen i hennes mellansvenska hemstad skulle ha fått kännedom om det? Ingen. Och om någon hade fått det, hur skulle han eller hon i så fall kunnat få tag i journalen, där adressen möjligen kunde stå? Det var ju fullständigt omöjligt.
– Ibland har Mia en syster och ibland har hon två, sa jag. Det är svårt att veta vad som är sant. Hon förlorar i trovärdighet.
– Hon ljuger alltså?
– Jag har på något vis alltid känt det på mig. Det är verkligen något med Mia som inte stämmer.
Jag kunde inte längre tro på den där hotbilden som Mia ständigt talade om. Efter så många år borde mannen med de svarta ögonen, hans kompisar och alla andra muslimer i Sverige ha fått nya intressen.
Jag började ana varför Liza Marklund inte ville att Mia skulle ge några intervjuer. Gömda och Asyl stod kanske och föll med att hennes identitet och hemstad hölls hemliga. I så fall ökade ju risken katastrofalt med varje intervju.
Tänk om sanningen inte skulle klara den granskning som varje journalist med självaktning skulle vilja göra? Såvitt jag visste var det nästan bara jag som hade varit lite besvärlig och som till slut hade fått nöjet att intervjua Mia de senaste åren. Vem var hon egentligen? Och vad var det egentligen som hade hänt i hennes superhemliga, mellansvenska stad?
Jag kände mig både besviken och lite olustig till mods efter mötet med Mia. Med svårighet försökte jag skaka av sig känslan av att vara grundlurad. Allt med Mia var så teatraliskt, överdrivet och dramatiskt. Samtidigt ville jag gärna tro henne eller åtminstone att hon själv trodde på det hon sa. Kanske hade hon levt bland lögner eller halvsanningar så länge att hon inte ens själv riktigt visste vad som var sant. Problemet var att jag skulle föra det vidare till Allas läsare. Det var onekligen ett journalistiskt dilemma. Mias historia gick ju inte att kontrollera.
Det kändes inte heller som att hon hade gått vidare. Det var samma sorts utfall mot muslimer och invandrare, socialtjänsten, politiker, regering och riksdag som 1995.
Jag ringde Victoria Johansson som möjligen skulle kunna bli ett fall i triologin Mias systrar. Hon ville gärna ha kontakt med Mia. Inte minst för att hon som olyckssyster ville utbyta erfarenheter. Jag fick lämna ut både telefonnummer och mailadress.
***
Mia hörde aldrig av sig till Victoria. Kerstin Weigl ringde och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp som huvudperson i en av de tänkta böckerna. Hon sa ja förutsatt att hon fick vara med och på en eventuell vinst.
– Varken Mia eller Kerstin hörde av sig igen efter det, konstaterade senare en något besviken Victoria.
Själv ringde jag upp Kerstin Weigl, tackade för att jag fått intervjua Mia i hennes gårdshus och bad om ursäkt för mina sura mail 2004.
– Jag trodde att Mia var styrd av någon och tyckte det var obehagligt, sa jag.
Kerstin lät helt oförstående.
– Det där har jag inget minne av alls, sa hon torrt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar