lördag 4 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 71

Kapitel 71

Om Mias liv i Chile är ingenting annat känt utom det hon själv berättar i boken Asyl. Sara berättar i boken Emma om klasskamraten Julien som var barnbarn till diktatorn Augusto Pinochet. När han bad en tjej i klassen att få låna en penna och hon sa nej blev han så rasande att han högg henne i benet med en sax. Saxen satt djupt i hennes lår och blodet forsade. Han blev avstängd från undervisningen en månad.
"Det allra flesta familjer har bara en bil", skriver Sara med mamma Mias penna. "Det är lyx i Chile att ha två bilar. En av mina kompisars pappa jobbar åt regeringen. Jag har aldrig förstått vad han gör men han har flera bilar som bara står där."
Emma är på det klara med att myndigheterna i Sverige tänkte omhänderta henne och Dennis och att det var därför familjen emigrerade. Hon har också hört alla hemska berättelser om "mannen med de svarta ögonen" och förstått att han är hennes riktiga pappa.
"Jag har läst den svarta boken", skriver hon och menar den version av Mias berättelse som presenterades för de amerikanska myndigheterna.
Först blev Sara så arg över allt hon läste i den svarta boken att hon nästan hatade sin mamma. Senare förstod hon bättre och öste lovord över Mia. I samma takt växte hennes hat mot Osama.
Boken Emma känns patetisk. Speciellt som det är Mia själv som skriver vad hon tycker att Sara ska säga och tycka. Som vanligt har hon hjälp av ett proffs, journalisten Leif Eriksson vid bokförlaget Lind & Co.
Bokens Emma fortsätter:
"Det jag hade sett som ett oförlåtligt svek var egentligen bara en mors försök att till varje pris skydda sina egna barn. Det var av kärlek hon teg. Jag kan inte klandra henne för att hon gjorde det. Jag skyller i stället på mannen med de mörka ögonen och samhället. Min biologiska pappa har förstört mitt liv. Det svenska samhället har svikit mig genom att inte ge oss den hjälp vi så för­tvivlat väl behövde, när vi levde gömda och under dödshot."
Mias bästa väninna under åren i Santiago hette Valerie, enligt Asyl. Hon var gift med Bruce, en högt uppsatt amerikansk militär stationerad i Chile. När han blev befordrad återvände paret till USA. Dit ville även Mia. Hon var därför inte sen att tacka ja när familjen blev inbjuden till Valerie och Bruce i samband med sonens bröllop.
Mia och barnen hade då vistats i Chile på turistvisum i totalt tre år. Det innebar att de var tredje månad måste lämna landet. Oftast for de till Argentina för att där skaffa nya visum och fara tillbaka igen.
Mia började fundera på om de skulle kunna göra samma sak i USA. Liza Marklund backade upp idén med orden: "Man måste bara hacka i sig the American Way of Life nämligen att värna familjen, putsa gräsmattan, be till Gud, sjunga nationalsången och umgås med grannarna." 
Familjen anlände till Las Vegas en natt i mitten av maj 1998. De reste in i USA på turistvisum med möjlighet att stanna i tre månader.
Sara berättar vidare att Valerie och Bruce tillhörde en kyrka. Det bör ha varit mormonkyrkan i Saint George i delstaten Utah. Kanske bodde de till och med på Oak street, som det står i Asyl. Hos dem slog sig Mia, Luis och barnen nämligen ned. De blev till och med frälsta eller i varje fall mormoner. Mia var inte dummare än att hon begrep att hon bland mormonkyrkans inflytelserika medlemmar skulle kunna få juridisk hjälp med uppehållstillstånden. I Utah finns dessutom advokatfirmor som exempelvis "Utah Asylum Lawyers" med kontor över hela USA som mot dyra pengar inte gör annat än hjälper utlänningar att få stanna. Troligen lägger de extra mycket kraft på trosfränder.
Utah är ett av USA:s största mormonfästen. Kyrkan är full av prominenta politiker och industriledare. De flesta är inflytelserika och välbärgade republikaner som förr praktiserade månggifte men som i dag sägs vara monogama. 
Staden Saint George, som ibland också kallas Dixie, grundades av mormoner 1861. Där slog sig Mia och familjen ned och registrerades öppet utan någon som helst sekretess. Staden ligger helt nära öknen i det sydvästra hörnet av Utah. Det är varmt och torrt och nära till Grand Canyon.

Den 28 augusti 1998 dök Mia upp i Oxelösund. Hennes tremånaders turistvisum till USA hade just gått ut. Hon var följaktligen tvungen att lämna landet för att sedan kunna åka tillbaka igen på nytt turistvisum.
– Konsulaten går inte på sånt, säger en initierad men anonym källa. De sätter stopp direkt om någon försöker slå sig ner i landet på det sättet.
Kanske hade Mia speciella skäl till att komma till Sverige? Kanske passade hon på att söka uppehållstillstånd för sig och barnen? Det måste trots allt göras från hemlandet.
 Om det berättar Mia ingenting i Asyl. Hon påstår tvärtom att det var omöjligt för henne att resa hit. Här var hon emellertid. Hon promenerade ledigt gatorna fram i Oxelösund som om ingenting hade hänt. Ibland hade hon peruk, ibland hatt och solglasögon. Överallt väckte hon så stor uppmärksamhet att Michael fick skämmas.
– Hon kom faktiskt och hälsade på, säger Marie-Louise. Äntligen hade hon slutat sura för att Levi och jag vägrade bli ovänner med Osama. Hon berättade att de hade blivit mormoner och att hon hade opererat bort ett födelsemärke på ena bröstet.
– Det är sant, säger Michael. Mamma och Luis blev mormoner. Hennes nye man Lance är också mormon. De är mormoner hela bunten där borta.
I boken Mias systrar skriver Mia om de unika familjebanden när Sara ska åka till BB för att föda sonen Sean som i böckerna kallas Matthew. "Barnets pappa finns inte med i bilden. Förhållandet mellan ungdomarna tog slut. Men vi är del av en stor amerikansk familj där flera varit gifta både två och tre gånger och har barn i flera kullar. Alla gläder sig åt ättens nya baby."

Men än så länge var Mia gift med Luis.
Efter besöket i Sverige i augusti 1998 hyrde hon ett hus i Saint George. Familjen slog rot och lät installera telefon. Mia anlitade en advokat som åtog sig deras fall. Hon menar att det räckte för att de skulle få stanna. Själva handläggningsnumret på avtalet med advokatbyrån gjorde det möjligt för barnen att börja i skolan. Med hjälp av samma nummer kunde hon och Luis få skattsedel. Han kunde starta firma. Själv drog hon sig fram genom att spekulera i aktier. Arbeta fick de naturligtvis inte.
I augusti 1999 lämnade advokaten in deras papper till den amerikanska immigrationsmyndigheten. I januari 2000 kom Gömda ut på Piratförlaget. Två månader senare sa Mia åt Luis på skarpen att nu måste han börja tjäna pengar. Han drog igång sin firma. Hösten kom med presidentval och allt och i det mörkblå Utah sa folk att det skulle bli skönt att bli av med den där buffelskallen Clinton.
I januari 2001 börjar miljonerna rulla in till Mia för bokförsäljningen i Sverige. För myndigheterna i USA förklarade de att de drog sig fram på hans firma och hennes royaltyinkomster.

Som så många andra såg Mia på TV när tornen i World Trade Center rasade den 11 september 2001. USA var som paralyserat av chock. Mia fick besked från advokaten att hela deras ansökan om uppehållstillstånd måste göras om. Hon kallades till förhör varpå advokaten drog igång processen kring asylärende 267. Den 25 februari 2003 var saken klar. Mia, Sara och Dennis fick asyl.
Allt enligt boken Asyl. 

Inga kommentarer: