Kapitel 45
Den polispatrull som kallades till Björntorpsvägen 45 klockan 19.55 den 2 augusti 1989 hade först fått veta att det rörde sig om en trafikolycka. Väl framme insåg de att en person hade kört på en annan med avsikt. Osama låg på marken och sa på knagglig svenska att han hade känt igen den man som körde på honom. Han sa också att de en längre tid hade varit osams.
Ambulans var på väg och polisen kunde konstatera att Osamas vänstra ben var brutet. Två vittnen anmälde sig. Båda behövde arabisk tolk för att kunna prata.
Luis greps och häktades misstänkt för mordförsök. I samband med rättegången berättade han att hans hustru just då hade två vårdnadstvister igång mot fäderna till sina båda äldsta barn Michael och Sara. Hon hade emellertid ingen en tanke på att ge någon av dem delad vårdnad. Det var roten till det onda. Speciellt som Osama inte fick träffa sin dotter Sara, vilket enligt Luis hade lett till omfattande trakasserier av araberna hela våren och sommaren.
Enligt Luis hade Osama hotat döda såväl Mia som Sara. Luis och Mia vågade därför inte låta barnen vara ute och leka själva. Båda hade på grund av detta sökt hjälp hos psykiater.
Några bevis för påståendet om trakasserier finns inte. Det betyder emellertid inte att de inte kan ha förekommit. Som till exempel den gången, som det står i Gömda, när Osama tar sats med bilen för att köra på Mia som går över gatan med Sara i barnvagnen.
– Det var jag som gick över gatan med barnvagnen, säger Michael. Mamma hade redan hunnit över. Hon stod och väntade på andra sidan.
Michael minns att han såg bilen komma och att han hörde sin mamma skrika. Han befann sig redan på gatan med Sara i vagnen och sprang så fort han kunde för att hinna över. Allt medan föraren, som han minns det, gasade och styrde rakt mot dem.
– Jag tror att han gjorde det för att skrämmas, säger Michael.
Han minns inte om han blev rädd men händelsen har följt med honom genom livet som en mardröm. Det är något han aldrig glömmer.
– Om man tar sats och kör med bil rakt mot en sexåring med barnvagn så har man väl rätt många skruvar lösa?
– Ja, säger Levi. Men han gjorde det för att skrämmas. Han gjorde nog allt för att skrämma Maggan på den tiden. Han är ju arab. Han har ju humör. Det har alltid varit humör mellan de två. Och Maggan är heller ingen ängel.
– Jag tror inte heller att han gjorde det för att skada, säger Marie-Louise. Maggan har snälla sidor men även stygga. Framför allt har hon lätt för att gråta, lätt för att inbilla sig att andra vill henne illa och lätt för att få folk att tycka synd om sig.
– Men polisen då?
– De vet nog ingenting om den där händelsen, säger Levi. För övrigt finns det väl inga poliser kvar i tjänst från den tiden. Maggan har i varje fall inget beskydd när hon kommer hit och hälsar på. Det har hon aldrig haft. Hon är inte jagad.
– Stannade Osama eller fortsatte han köra bara?
– Han passerade bara, säger Michael som egentligen inte vet om han blev rädd för bilen eller för att Mia skrek. Varför gick för övrigt inte hon tillsammans med barnen över vägen?
– Kände du igen honom?
Michael är tyst en lång stund.
– Det var hans bil. Jag kände igen den när jag sprang över vägen. Jag var redan på andra sidan när han kom fram.
– Så du sprang inte för att du var rädd?
– Nej, men mamma skrek ju. Jag blev rädd. Det är jag säker på.
Osama vill under inga omständigheter kännas vid händelsen. Mia har sett för många amerikanska gangsterfilmer, protesterar han.
– Hon ljuger! Jag har aldrig försökt köra på någon.
När Michael i vuxen ålder återsåg sin mamma tog han upp händelsen med henne.
– Jag påpekade att det var jag som gick med barnvagnen över vägen. Inte hon. ”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Men jag kunde inte skriva att det var du. Du finns inte med i Gömda över huvud taget? ”
– Det är det som är så märkligt, säger Michael. Jag fanns liksom inte!
En annan händelse som måste ha känts hotfull är det avsnitt i Gömda, där Osama försöker få ut ett personbevis på Sara i avsikt att skaffa henne ett pass och skicka henne till Libanon.
Osama fnyser. Han kom till Sverige på falskt pass. Han hade verkligen inte behövt något personbevis för att få en passhandling till Sara om han verkligen hade velat ha en.
– Jag hörde honom faktiskt prata om det, säger Caroline. Han var ju chanslös i vårdnadstvisten om Sara. Vid några tillfällen, när han var ledsen, sa han att om han bara fick tag i henne så skulle han skicka henne till sin mamma i Beirut. Sedan skulle hon få växa upp där. Jag blev verkligen jätterädd! Där hade Mia fog för sin oro. Jag har tänkt på det. Det är nog där det sitter.
Levi kommer också ihåg att Osama hade sådana funderingar. Antagligen hotade han också Mia med det.
– Det var när det började bli trassel om vårdnaden. Men han slutade rätt snart och lade alla sådana planer på hyllan. Han insåg ju att det var meningslöst. Han kunde ju inte själv åka dit ens än gång. Det var bara något han slängde ur sig.
I mordförsöksrättegången mot Luis höll Osama med om att det just då rådde en väldigt spänd stämning mellan parterna. Han förnekade dock alla påståenden om hotelser och trakasserier. Levi berättade att han ett par gånger hade hört Luis säga att han skulle "ta" Osama. Men vad "ta" betydde kunde Levi inte förklara.
Luis sa om Levi att han eftermiddagen den 2 augusti obehörigen hade bemäktigat sig sin son och misshandlat hans mamma utanför familjens bostad på Höjdgatan. Luis hade därmed hamnat i ett kris- och chocktillstånd. Han åkte och hämtade Mias pappa, som befann sig på semesteranläggningen Vivesta, för att få stöd. Senare på eftermiddagen skjutsade han honom tillbaka. När han på väg hem därifrån passerade bostadsområdet Ramdalen vid Björntorpsvägen körde han in för att se om Levi möjligen befann sig där. Han höll låg fart. Nästan framme i hörnet mellan fastigheterna Björntorpsvägen 41 och 45 fick han på tre meters håll se Osama. Han bestämde sig för att trampa gasen i botten.
– Nu var det min tur att skrämmas och trakassera, sa Luis.
Luis tappade kontrollen över bilen och körde på Osama med dunder och brak. Bilen fortsatte sedan nästan tolv meter för att till sist fastna i en källarnedgång.
Det var araberna på balkongen som vittnade om att Luis backat och för säkerhets skull kört på Osama en andra gång, vilket i dag bekräftas av Solange Campos Ramos. Araberna rusade ner på gården där Luis hörde dem ropa: Tag fast honom! Tag fast honom! Han blev livrädd och sprang hem till Mia där han djupt chockad berättade att han hade gjort sig skyldig till något mycket dåligt. Ring polisen, bad han. Ring polisen! Det värkte i hela hans kropp efter kollisionen mot muren.
– Jag vet vad jag har gjort, sa han när han greps. Är han död?
Luis grät och var förtvivlad hela vägen till polisstationen. Medan han visiterades erkände han att han hade kört på Osama med flit.
Till läkaren som senare kallades in sa han att han var rädd att han hade dödat Osama och att han egentligen inte hade velat göra det. Läkaren konstaterade att Luis befann sig i chocktillstånd samt att han var nedgången och i dåligt skick.
Rätten konstaterade att familjen Sarmiento varit utsatt för påtagliga trakasserier av Osama. Vad som låg till grund för påståendet, mer än Mias och Luis vittnesmål, framgår inte. Påkörningen fastslogs vara en impulshandling i avsikt att skrämmas, varpå brottsrubriceringen ändrades från mordförsök till grov misshandel. Luis dömdes den 25 augusti 1989 till ett års fängelse. Osama fick 10 000 kronor i skadestånd och ersättning för förlorad arbetsinkomst.
– Mamma sa att Luis var på sjukhus, säger Michael. Men jag fick ändå veta att han satt i fängelse. Jag gömde mig i städskåpet en dag när en av hennes kompisar kom på besök. Då berättade hon hur jobbigt det var att gå igenom visiteringen på fängelset. Det bekräftade för mig att hon och alla andra i familjen ljög. Det var bara Mi och pappa som talade sanning.
När Luis skulle komma hem på permission, ville mamma att jag skulle vara hemma. Men jag tjatade och tjatade och fick till slut åka till pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar