Kapitel 64
En av de kvinnor som kom till Trossen var Susanne som då levde gömd på grund av att hennes muslimske före detta make hotat kidnappa sonen Robin. Hotbilden bestod med sekretess och kvarskrivning till 2006 då Robin var stor nog att ta hand om sig själv och Susanne inte längre behövde kände sig jagad.
– Man blir väldigt ärrad och sargad av att leva med sekretess och kvarskrivning så lång tid, säger hon. Man förändras negativt som människa. Situationen är så bisarr att den blir en slags livsstil. Samhällets förståelse har varit katastrofal. Jag har fått professionell hjälp att bearbeta det hela och brukar kalla de senaste åren för min sociala återanpassning till samhället.
I dag är sonen Robin 20 år gammal och minst ett huvud längre än sin pappa.
– Honom slänger man inte längre över axeln och drar iväg med, säger Susanne. Han spelar basket och tränar på gym. Ingen sätter sig på honom.
Susanne är bästa kompis med Angelika vars son Tarek kidnappades till Tunisien. De har kontakt, träffas regelbundet och pratar ofta om det som hände då. ”Bortrövade Barns Förening” har emellertid runnit ut i sanden, såvitt hon vet.
– Där finns mycket för en journalist att gräva i, säger hon. Det var ju så att några kom tillbaka medan andra blev mördade…
Susanne minns Elisabeth mycket väl trots att de bara har träffats vid ett tillfälle. Hon känner också till hennes bok Vingklippt.
– Jag har förstått att jag står omskriven i boken. Men jag tänker inte köpa den. Elisabeth ska inte få tjäna en krona på mig. Hon fick 102 500 kronor från socialtjänsten i Nacka för mig. Det får räcka! Boken är lögn från början till slut vad jag förstår. Läs det Liza Marklund skrev i Gömda och Asyl stället. Jag tycker visserligen inte att någon av böckerna är bra men de är sanna i alla fall. Det vet jag för jag var med och knäckte Elisabeth!
– Så du tycker inte att Gömda är bra heller?
– Nej, inte tillräckligt bra. Jag vet ju så mycket mer än det som står i boken. Jag har ju sett allt från insidan.
– Något speciellt eller?
– Mycket är utelämnat. Allt som Liza har skrivit är sant men det är ändå bara en del av sanningen. Jacklyn och Liza valde vad de skulle ta med. De valde att inte nämna vissa saker. Jag vet ju ett och annat men vill inte berätta allting. Redan det de skrivit om är ju fruktansvärt utelämnande.
– Har du träffat den libanesiske mannen?
– Nej. Men den chilenske mannen har jag träffat.
– Var du en av mammorna som hjälpte till att samla in material om Elisabeth?
– Ja. Jag stod också i direktkontakt med ett justitierättsråd på justitiedepartementet som var inblandad i det hela. Vi kom i kontakt när ”Bortrövade Barns Förening” uppvaktade justitieminister Gun Hellsvik (m) och biträdande justitieministern Reidunn Laurén (opolitisk). Det var otroligt mycket som hände då. Bengt Westerberg (fp) sa till exempel, att det behövdes ett resurscentrum för kvinnor i hotfulla situationer. Det finns massor av gamla tidningsklipp om det.
– Så hur var det på Trossen?
– Jag önskar att jag kunde svara på det. Jag fick aldrig någon hjälp av Elisabeth. Hon kvitterade bara ut pengarna från min dåvarande kommun Nacka. Jag vet egentligen ingen annan än Jacklyn som har bott på Trossen. Jacklyn gjorde allt som Elisabeth rimligen borde ha gjort. De placerade mig och mina barn hos Jacklyns syster Maria i Oxelösund. Vi bodde i hennes lägenhet några veckor tills vi hade fått en egen bostad i Eskilstuna och kunde flytta. Jag träffade deras föräldrar också. Vi var vid ett tillfälle vid deras stuga vid badet i Oxelösund. Systern var glad, mjuk och positiv. Samma sak med föräldrarna. De var jättefina människor allihop.
Susanne berättar att några av tjejerna i ”Bortrövade Barns Förening” försökte starta en egen stiftelse i konkurrens med Elisabeth och Trossen. De olika viljorna drog emellertid kors och tvärs och till slut blev det för rörigt. De kunde helt enkelt inte komma överens om hur verksamheten skulle utformas.
– Då ramlade Jacklyn in i bilden. Det var Liza som sammanförde henne med oss. Vi blev tillfrågade om vi och vår förening kunde hjälpa henne. Vi hade ju kontakt med motsvarande förening i Kanada och skulle ha kunnat hjälpa henne dit. Men hon tackade nej till det. Då berättade Liza om Stiftelsen Trossen. I början trodde vi alla att det var lösningen på våra problem. När man har försökt allt och någon lovar guld och gröna skogar vill man ju gärna tro på åtminstone en del.
– Vad fick er att ändra uppfattningen?
– Det var helt enkelt mycket snack och liten verkstad. Verksamheten gick inte så mycket ut på att få ett värdigt liv. Det var mest en ständig jakt på pengar.
– Hon hade ju själv skyddad identitet.
– Ja, jag vet det.
Susanne säger att hon till sist tog avstånd från den nya tänkta stiftelsen.
– Just då var det ingen bra idé, säger hon. I dag vet jag inte.
Så berättar Susanne om hur komplotten mot Elisabeth kom till. På Trossen fanns en elev eller praktikant vid namn Alice som hade sina rötter i Rumänien.
– Hon var en liten späd tjej som bodde med sin sjuka gamla mamma och knappt kunde någon svenska alls. Alice tog kontakt med mig sedan jag hade avslutat mina kontakter med stiftelsen. Hon kände förtroende för mig och ville träffas. Det hon hade att berätta kunde inte sägas på telefon, sa hon.
Susanne och Alice träffades på ett konditori i Stockholm. Där berättade Alice om sina misstankar mot Elisabeth. Saker och ting var inte som de borde, sa hon. Stiftelsen var egentligen bara ett tomt skal.
– Hon var otroligt rädd för Elisabeth och vågade inte berätta allt på en gång. Vi träffades flera gånger. Det kom pö om pö. Jag kontaktade Liza om det. Men då hade hon redan börjat gräva.
– Elisabeth var sjuk, Mia hade tråkigt och ville jobba. Hon och två andra lämnade uppgifter till Liza Marklund vilket ledde vidare till artiklar?
– Ja, tar man in praktikanter så. Och Jacklyn var ju Jacklyn. Allt runt henne var ju inte så himla hemligt. Det är det jag protesterar mot i böckerna. Om man är så fruktansvärt hotad, som hon påstod att hon var, varför väljer man då att träffas vid Spottkoppen på Centralen?
– Spottkoppen?
– Ja, den där rundelen mitt på Centralen. Det är ju en extremt central plats i Stockholm. Hon påstod att hon var mordhotad och man förutsätter ju att folk talar sanning. Men jag tycker fortfarande att det var ett märkligt ställe att stämma träff på. Det var jag, Jacklyn, Liza Marklund och någon mer som säkert kom från föreningen.
– Var det i samband med att ni skulle avslöja stiftelsen?
– Nej, det var långt tidigare. Vi träffades i omgångar.
Det var, som sagt, fullt på Trossen när Susanne och hennes barn kom. Elisabeth hade planerat ett boende för familjen som Susanne inte kunde godta då hennes före detta man bodde i närheten.
– Då kom Jacklyn med sin underbart snälla systers förslag, säger Elisabeth. Maria bodde ju hos sin pojkvän så hennes lägenhet stod tom. Vid ett av sina besök hos oss hade hon sagt att vi skulle höra av oss om vi behövde hjälp. Hon visste hur det var att ha en syster som levde under hot, sa hon.
– Föräldrarna var också här och hälsade på. De har tigit i alla år. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om min dotter hade hittat på något liknande. Det finns ju en gräns för vad som är acceptabelt.
– De kanske tror på det?
– Somliga tror det de vill tro.
***
I en telefonintervju den 26 november 2007 frågade jag Mia hur det gick med Stiftelsen Paradiset:
– Den är borta nu. Den finns inte mer.
– Hur gick det med tjejen som drev den?
– Kommunen anmälde henne inte så hon gick ju fri. Hon kunde däremot inte fortsätta bedriva verksamheten.
– Har du haft någon kontakt med henne sedan dess?
– Nej.
– Tror du att hon är arg?
– Jag vet inte. Men hon var jättearg då på Liza. Hon skrev ju mycket om det i tidningarna.
– Då blev det bråk eller?
– Ja. Men Elisabeth kunde inte få fortsätta. Hon lurade ju människor.
– Var du inte rädd när ni höll på med det där?
– Rädslan försvinner på något sätt. Man intalar sig själv att man ska klara av det.
– Var det din eller Lizas idé att olovandes ta er in på Paradiset.
– Det var min idé. Jag ville visa att det var ett falsarium.
– Paradiset förekommer ju på film också. Är det sant att du sprang där i huset om nätterna och letade papper?
– Det var Liza och jag som gjorde det.
Mia ville emellertid inte berätta att verklighetens stiftelse hette Trossen.
– Nej, sa hon bestämt. Det skulle kunna bli farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar