Kapitel 27
Flyktingförläggningen i bostadsområdet Ramdalen i Oxelösund spelar en central roll i Gömda. Det var där Mia träffade sina män. Anne-Marie Norén Offerman var chef för förläggningen 1985-1995 med undantag av ett kort avbrott på åttiotalet. En kollega till henne med anknytning till Mia har berättat att händelserna i Gömda har påverkat Mias familj mycket och bevarats som en familjehemlighet. Anne-Marie Norén Offerman kan möjligen också ana vem verklighetens Mia är.
– Men jag har inte läst boken, påpekar hon. I mitt jobb blir man lite trött på alla beskrivningar som man inte tycker stämmer. Som till exempel bestsellern Inte utan min dotter. Den var alldeles förskräcklig! Den har verkligen flyttat tillbaka vår förståelse för saker och ting.
Anne-Marie Norén Offerman arbetade med prövningsfrågor och frågor kring goda etniska relationer på invandrarverket innan hon blev förläggningschef i Oxelösund. Lokalt har hon under åren även varit politiskt aktiv för Folkpartiet Liberalerna. I dag är hon tjänstledig från arbetet som internationell rådgivare inom kriminalvården för att istället tjänstgöra som huvudsekreterare i en utredning om hur exempelvis nyanlända flyktingar snabbare ska få jobb.
Det förekom en del protester i Oxelösund när förläggningen skulle etableras i bostadsområdet Ramdalen i början av 80-talet. Oxelösundsborna oroade sig för att det skulle bli stölder och bråk när flyktingar började strömma in från världens alla hörn. När verksamheten väl var igång insåg de flesta att de hade oroat sig i onödan. Så här efteråt är Anne-Marie Norén Offerman förvånad över hur positiva folk trots allt var.
– Jag tycker det är ganska naturligt att folk reagerar när ett par hundra personer från länder som exempelvis Bolivia plötsligt flyttar in. Som tur var hade vi ytterst få incidenter. Somliga betedde sig förstås inte alltid så trevligt, men majoriteten av dem som kom var bra människor och oxelösundsborna var tåliga. Blev de uppretade eller förargade någon gång, så ringde de till oss. Då tog vi genast tag i det som hänt.
Anne-Marie Norén Offerman påpekar att det är mycket som asylsökande måste lära sig om svenska normer. Det handlar först och främst om vad man får och inte får göra.
– Det kan exempelvis gälla barnaga, säger hon. Men det handlar även om våld mellan vuxna som är så vanligt i andra länder men inte tillåtet i Sverige.
Flyktingförläggningen i Ramdalen var inrymd i de halvcirkelformade helt vanliga två- och fyravåningshus som bostadsområdet bestod av.
– Det var snyggt och trevligt och inte alls nedgånget. Migrationsverket hyrde helt enkelt ett stort antal lägenheter som hade blivit lediga på grund av neddragningar vid SSAB på 70- och 80-talen. Jag och min personal arbetade också i lägenheter omgjorda till kontor.
Flyktingförläggningen i Ramdalen öppnades först för polacker. Orsaken var oroligheter och omfattande strejker i Polen sommaren 1980 som ledde till bildandet av den av kommunistpartiet oberoende fackföreningen Solidaritet som leddes av elektrikern Lech Walesa och snabbt fick över tio miljoner medlemmar ur alla samhällsklasser. Regimen kände sig hotad och Solidaritet förbjöds efter bara drygt ett år. Ledarna internerades, flydde eller tvingades gå under jorden.
– Då kom kvotflyktingar som hade tillstånd att stanna redan från början, säger Anne-Marie Norén Offerman. Sedan kom latinos och då i första hand chilenare. Efter dem kom iranier och libaneser.
– Kollapsen av det libanesiska samhället var förskräcklig. De stred om allt. Hela landet var sönderbrutet. I slutet av kriget kunde de till och med strida om en vattenpost. Jag var i Beirut efter kriget och såg förödelsen.
Den första tiden fanns omkring 200 asylsökande av några få olika nationaliteter på förläggningen. Senare, på 90-talet i samband med stridigheterna i forna Jugoslavien, steg antalet till närmare 1000 personer. Som mest bodde människor av 35 olika nationaliteter samtidigt i Ramdalen.
– Vem som helst kan komma till Sverige och begära asyl på grund av fara för liv och lem eller annan liknande förföljelse, säger Anne-Marie Norén. Under tiden har man rätt till mat och husrum. Man får däremot inte arbeta utan särskilt tillstånd. Alla som kommer har sina privata skäl till varför de vill stanna. Att deras skäl inte alltid överensstämmer med vad svenska staten menar ska gälla som behov av skydd är en annan sak. Alla skäl prövas individuellt. De som inte har behov av att få stanna får åka hem igen.
I Gömda berättar Mia och Liza Marklund om ett gäng araber från Libanon som de kallar krigsskadade psykopater. De ska ha kommit till flyktingförläggningen i Oxelösund i mitten och slutet av 80-talet och blivit en slags kriminell maffia som spred skräck omkring sig i staden. De hävdar dessutom att deras kriminella verksamhet fortgår och att Mia, hennes familj, föräldrar och syskon fortfarande lever under hot från dessa personer.
– Vi hade inget gangstergäng bland de asylsökande i Ramdalen, säger Anne-Marie Norén Offerman bestämt. Hade vi haft det så hade jag vetat det. Absolut!
Händelserna i Gömda utspelar sig i Oxelösund mellan 1985 och 1990 innan Mia och hennes familj lämnade staden.
– Jag kan inte minnas något som var särskilt jobbigt under den tiden, säger Anne-Marie Norén Offerman. Hade det förekommit lägenhetsbråk eller misshandel så hade vi naturligtvis anmält det. Vi hade väldigt goda relationer med polisen. De flesta asylsökande kom ju från oroshärdar ute i världen. När de väl kommit hit sökte de först och främst lugn och ro. Men det är klart att det fanns enskilda personer som behövde mer tydlighet än andra om vad man kunde och inte kunde göra. Somliga grabbar fick man ta i örat ordentligt och en del kvinnor behövde extra mycket stöttning. Många mådde förstås väldigt dåligt av vad de varit med om. Men de som var krigsskadade och behövde ordentlig sjukvård bodde över huvud taget inte hos oss.
Påståendet om det arabiska gangstergänget som höll Mias mellansvenska stad i skräck är alltså inte sant. Det bekräftas också av såväl kommunen som polisen.
Anne-Marie Norén Offerman berättar om det vardagliga livet på flyktingförläggningen.
– De asylsökande förväntades delta i så kallad organiserad sysselsättning. För övrigt hade de inga särskilda förpliktelser. En flyktingförläggning är inget fängelse. Man anvisas en bostad och umgås med vem man vill. Och där det finns unga män, finns det som regel unga kvinnor och tvärtom. Det är helt naturligt att de dras till varandra. Det måste alltid finnas plats för kärlek.
Kärlek ja.
Ett antal kärlekstörstande svenska unga kvinnor höll, som sagt, ofta till vid flyktingförläggningen i Ramdalen. De unga pojkarna som kom från fjärran spännande länder utövade samma blinda dragningskraft på dem som sydeuropéerna gjorde på svenska kvinnor på 50- och 60-talen när chartern var ung. Kvinnorna drunknade i männens mörka ögon, njöt av spänningen och sög i sig av komplimangerna.
– Det är en bra jämförelse, säger Anne-Marie Norén Offerman. Vill man bli uppvaktad så är en flyktingförläggning ett bra ställe. Det blir samma reaktion som när en ärtigt klädd 25-årig kvinna kliver in på en militärförläggning.
Kvinnorna i Ramdalen var, som Anne-Marie Norén Offerman säger, ett antal tjejer som verkade känna varandra.
– Vi tog kontakt med föräldrarna om flickorna var så unga att de bodde hemma. Ibland hade vi även allvarliga samtal med kvinnorna som sprang där. Det kunde handla om allt från riskbeteenden och hur de borde vara klädda till att de utsatte killarna för frestelser och gav signaler som det svenska samhället inte stod för. Svenska kvinnor är ju vana vid att kunna gå klädda som de vill. Men män - och särskilt de som kommer från kyskhetskulturer - kan uppfatta en kvinna med djup urringning som prostituerad. Nyanställd personal informerades om att de skulle se upp med det.
Anne-Marie Norén Offerman och hennes personal informerade även männen.
– Jag hade många fostrande samtal med de unga grabbarna. När flickorna var för lätt tillgängliga berättade vi att det inte stämde överens med den svenska synen på hur ungdomar bör umgås. Vi talade om att flickornas föräldrar aldrig skulle ha accepterat det. Lika lite som de muslimska männen skulle ha accepterat att deras systrar uppförde sig så. För oss handlade det trots allt om att även skydda killarna.
Flyktingförläggningen i Ramdalen stängdes 1995 när verksamheten för Sörmlands del centraliserades till Flen. Det var synd, tycker Anne-Marie Norén Offerman.
– De allra flesta tyckte nog att de fick ett bra mottagande hos oss. Om man som jag har varit i till exempel Libanon och sett hur deras samhälle och flyktingförläggningar fungerar så förstår man att det faktiskt var väldigt bra här.
Anne-Marie Norén Offerman oroar sig för att hon så här i efterhand kanske låter lite väl positiv i sin bedömning av Ramdalens flyktingförläggning.
– Men jag tycker faktiskt att flyktingarna många gånger klarade sig bra. De kom från länder som hade kollapsat och man visste att de hade stora bekymmer. Ibland kunde det till och med komma asylsökande från båda sidor av en oroshärd. Då var det som att de tog kriget med sig. Det hände att vi helt enkelt tvingades sära på dem. Det är ju så, att när det är krig måste man välja sida och tillhöra något. Annars blir man allas villebråd. Jag hörde till och med exempel på folk som hade blivit tvungna att gå fram och tillbaka mellan de olika fraktionerna för att skydda sig. Vi ansträngde oss verkligen för att det skulle bli så bra som möjligt för de asylsökande. Och det fungerade, tycker jag.
***
Thomas Tellebro på utredningsenheten hos polisen i Nyköping har kanske en något annorlunda bild av livet på flyktingförläggningen. Han var nybliven polis i Oxelösund då och var flera gånger med om att rycka ut när det var slagsmål och upploppsstämning i Ramdalen.
– De kunde vara 50 personer som slogs och ibland fler, säger han. Det var ju folk från så otroligt många länder som skulle samsas på två gårdar. Men de höll sig där och brukade lugna ner sig när vi kom. Det var sällan vi tvingades ingripa.
När det gäller förekomsten av kvinnomisshandel på flyktingförläggningen gissar Thomas Tellebro på ett mycket högt mörkertal.
– Jag hade visserligen inte full koll på inflödet av anmälningar på den tiden, men vi fick säkert bara kännedom om några få procent av de lägenhetsbråk som förekom. Det var nog ett jäkla liv i bostäderna där.
Thomas Tellebro berättar att minst en kanske två av de halvcirkelformade huskropparna är rivna nu. De blev stående tomma och obebodda sedan flyktingförläggningen lagts ned.
– Men det finns säkert fyra gårdar till, säger han. Husen har totalrenoverats och är otroligt populära. De som bor högst upp har till och med utsikt över havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar