Sanningen om Gömda, kapitel 61

 

Kapitel 61

Det var i slutet av januari 1992 som Elisabeth Hermon fick sitt första telefonsamtal från Mia. Hon hette Jacklyn L då och ringde på Liza Marklunds rekommendation. Maken hette Paul och barnen Katrin och Anders. De kallades emellertid Sara och Dennis. Mia berättade att de var på flykt undan hennes exman.

– Jacklyn ställde ingående frågor om vår verksamhet. Sedan hörde hon av sig med jämna mellanrum och berättade att hon begärt av sin socialtjänst att få en placering på Stiftelsen Trossen.

Elisabeth hade strax innan haft sitt långa samtal med Sol Kvarzell då kvinnorna i ”Bortrövade Barns Förening” ofta hade stort skyddsbehov och behövde någonstans att ta vägen. Det hade lett vidare till ett telefonsamtal med Liza Marklund.

– Men det var inte för att hon skulle skriva om Trossen, som hon påstår. Hon försökte visserligen övertala mig genom att säga att hennes äldsta dotters far precis som min far var från Israel, men det var från min sida aldrig tal om någon intervju. Vi talades vid för att hon hade skrivit ett antal artiklar om de här kvinnorna. Jag har aldrig påstått att vi hade hus att gömma kvinnor och barn i över hela landet, att vi hade läkare och psykologer och att vi raderade människors identiteter. Det går helt enkelt inte. Framför allt kan man inte gömma någon för myndigheterna.

Elisabeth är en av fyra döttrar till Lilly och Bernt Svensson som med stort engagemang under många år arbetade med missbrukare inom Ria i Rönninge strax söder om Stockholm. Hon berättar att Ria står för "Hela Människan" och är en del av Svenska kyrkans och de traditionella frikyrkornas sociala arbete. Elisabeth, som är av judiskt ursprung, har följaktligen en religiös tillhörighet.

Elisabeth råkade vid ett tillfälle, när hon trodde att hon befann sig bland vänner, väldigt illa ut. Hon blev drogad, våldtagen och förföljd. I flera år levde hon i ett helvete av hotelser och skräck. När hotbilden så småningom mildrades sökte hon sig till föräldrarna. Hon fick hjälpa till i Ria-verksamheten och fick därmed insikt i många missbrukares problem. Från första parkett iakttog hon det ena tragiska ödet efter det andra.

– I dessa kretsar blir människor ofta både hotade och misshandlade, säger hon. Vi fick höra från socialsekreterare och andra hur svårt det var för misshandlade kvinnor att hitta någonstans att ta vägen. Ria hade en övernattningsenhet men den var till för missbrukande kvinnor. De som ”bara” var misshandlade hade ofta ingenstans att ta vägen.

Elisabeth och hennes mamma Lilly pratade mycket om vad de skulle kunna göra för att hjälpa.

– Så en dag sa mamma att hon skulle kunna satsa sina pengar i ett hus där vi kunde bedriva en sådan verksamhet. De slutade med att hon köpte ett grändhus på 160 kvm på Fridhemsvägen i Tumba och startade Stiftelsen Trossen med fyra övernattningsrum.

Verksamheten startade i oktober 1990 och efter bara några dagar var huset fullt av kvinnor och barn som farit illa och kommit dit via polis, kvinnojour och socialjour.

– Somliga stannade något dygn. Andra stannade i flera månader. De fick en säng att sova i och matbord i köket att äta vid. Vi tog aldrig emot någon utan att ha ett konkret uppdrag från de sociala myndigheterna. En del behövde bara komma åt sidan ett tag. Andra behövde snabbt komma ut i eget boende. Vi fanns till hands dygnet runt och hade löpande kontakt med såväl socialhandläggarna som polis och läkare.

Privat var Elisabeth en rätt olycklig person. Hennes judiska pappa ville att hon skulle gifta sig med Michael från Israel trots att hennes hjärta tillhörde en annan. Den man hon älskade manipulerades bort varpå den bedrövade Elisabeth gav efter för faderns vilja och sa ja till Michael från Israel.

– Vi gifte oss på Cypern den 6 februari 1991, säger Elisabeth som knappt hann svära honom evig tro innan hon ångrade sig. En tid senare kom han efter till Sverige och medan han läste svenska arbetade hon med Stiftelsen Trossen som samma höst fick råd att köpa ännu en stor villa i Tumba. Den 23 december föddes dottern Michelle. Förlossningen var svår och Elisabeth drabbades av komplikationer som under flera månader periodvis ledde till sjukhusvistelser. Mitt i detta kaos anlände alltså Mia eller Jacklyn som Elisabeth kallar henne.

– Den nya villan renoverades och stod klar i slutet av mars 1992. Den 10 maj kom Jacklyn. Familjen hade varit gömd och på flykt i två år och hade ingenstans att ta vägen, sa hon. Någon hade dykt upp vid porten där de bodde i Smedjebacken och hotat skära halsen av henne. Till oss sa hon att det var hennes före detta man och två av hans kompisar. De hade blivit livrädda och stuckit. När hon ringde hade de sovit i bilen en vecka och behövde få tak över huvudet.

Mia berättade att de bara var en kvart, tjugo minuters bilväg från Trossen och att de hade gjort av med alla sina pengar genom på att bo på motell. De hade absolut ingenstans att ta vägen.

– Vi konstaterade att det var fullt överallt utom i nya huset som ännu egentligen ännu inte hade tagits i bruk. Familjen var verkligen i en svår nödsituation och behövde en bostad i stockholmstrakten så fort som möjligt. Medan barnen fick något att äta gick Jacklyn, hennes man och jag igenom deras närmaste planer. De sa att kommit tillbaka till Sverige från Chile av ekonomiska skäl. Sverige slutade helt enkelt betala för dem där. Socialen hade konfiskerat deras pengar, som de sa.

Elisabeth tyckte så synd om Mia att hon gjorde ett undantag från regeln att aldrig ta emot någon utan att först ha ett konkret uppdrag från de sociala myndigheterna. I fem månader fick familjen bo i det nya huset utan att stiftelsen fick ett öre i ersättning för vare sig bostad, mat, sängkläder, handdukar eller hygienartiklar.

– De fick bara ett rum men det var tak över huvudet i alla fall. Rummet var ett före detta bibliotek så det var rätt stort. För övrigt bodde bara en annan ensam kvinna i huset.

Elisabeth beskriver Mia som en pratglad, framfusig, tjurskalligt envis kvinna som inte var det minsta rädd.

– Hennes tunna läppar kunde bli som ett streck när hon körde fram hakan. Hon berättade för mig att hon hade praktiserat på Expressen. Men jag vet att hon är dyslektiker. Det tog inte så lång stund för mig att upptäcka det. Hon kan inte stava.

Elisabeth hävdar bestämt att Mia inte uppförde sig som att hon var rädd och jagad.

– Jag levde själv mera inskränkt än vad hon gjorde. Det sa jag till henne också. Jag kommer inte ihåg vad hon svarade men hon blev väldigt upprörd över att jag inte trodde henne. Min och allas vår uppfattning var och är att hon inte var rädd.

– Varför tror du att hon höll sig undan om hon inte var jagad?

– Det är en bra fråga, säger Elisabeth och funderar en stund.

– Det berodde sannolikt på vårdnadstvisterna. Jacklyn hade en vårdnadstvist med sitt äldsta barns far. Hon var väldigt upprörd över honom och berättade att någon på socialtjänsten backade upp honom så att hon inte fick ta pojken. Pappan hade protesterat och sagt att hon inte kunde ta hand om honom när hon flyttade runt som hon gjorde. Det var det som fick henne att ge upp och flytta utomlands. I det beslutet låg också att flickan levde med ett kidnappningshot över sig. Hon hade ingen avsikt att dela med sig av vårdnaden till hennes pappa. Orsaken till att de kom hem till Sverige igen var strikt ekonomiska.

Till Elisabeth ska Mia ha sagt att hon och familjen for hem till Oxelösund efter de sju månaderna i Chile.

– Hennes pappa satt ju i socialnämnden, sa hon. Men jag vet inte vad jag ska tro. Hittills har ingenting hon sagt visat sig stämma.

Från Oxelösund for familjen vidare till Smedjebacken och där skulle Osama och hans kompisar ha hotat henne.

Elisabeth funderar en stund.

– Det fanns förmodligen en god anledning till att socialnämnden i Smedjebacken sa nej till en placering hos oss. De var ju skrivna i Oxelösund och bodde kanske inte ens i Smedjebacken.

Elisabeth minns Sara som en underbar liten tjej.

– Jag kommer ihåg hur hon sprang rakt ut på gräsmattan och bara lade sig ner och rullade runt i gräset med armar och ben rakt ut. Där fanns ju sandlåda, gungor, buskar, träd och hur mycket plats som helst att springa på. Hon var pigg och glad, söt och kramsjuk till tusen. Hon älskade att sitta i mitt knä och sjunga.

– Hon beskrivs ju av Mia som rätt allvarligt störd.

– Det är ren lögn. Hon var en helt normal unge. De lekte med min systers barn. Sara var kolugn. Det var pojken också men han klängde mycket på mamman. Sara var inte rädd och hon var inte sängvätare. Ingen kunde se på Jacklyns barn att de hade levt isolerade. Andra barn i den situationen brukar vara traumatiserade på olika sätt. De var inte som andra jagade barn som går och stryker utmed väggarna med fingrarna i munnen. Vi har ju sett riktigt traumatiserade barn som, trots att de är i skolåldern, bara står och kissar på sig av ren skräck. Somliga är misstänksamma och skygga och rädda för i synnerhet män. Andra är stökiga och överaktiva, sent utvecklade och i stort behov av stimulans. Sara och Dennis var hur pigga och glada som helst.

Elisabeths syster Miriam arbetade som lågavlönat nattbiträde på Stiftelsen Trossen. Hennes intryck av Mia är allt annat än positivt.

– Jag tyckte inte om henne, säger hon uppriktigt. Det första hon sa var att jag måste följa med henne till banken. Hon hälsade inte ens en gång. Luis var tyst som en mus. Han höll sig i bakgrunden och tog hand om barnen. I varje fall när jag var med. Jacklyn betedde sig över huvud taget konstigt, det sa vi alla. Hon kom och gick ute på stan och gjorde vad hon ville. Efteråt har vi nog alla funderat en hel del. Jag tror inte att hon var jagad. En förföljd människa gör inte så.

Mia stod inför ännu en domstolsförhandling. Den här gången gällde det Osamas krav på umgängesrätt med Sara. Elisabeth berättar att Mia fick brev från sin advokat om att hon måste infinna sig i rätten. Därmed utbröt en häftig diskussion med Luis. Hon vägrade att åka dit och han försökte övertala henne att göra det.

– Hon stod bredbent och med armarna i kors högt uppe på bröstet. Samtidigt petade hon upp glasögonen på näsan och sa ifrån. "Nej, jag tänker inte åka!" I efterhand har jag tänkt att det bråket kanske var iscensatt för oss som såg på. Hon tänkte inte åka dit. Det var inte säkert där, sa hon. Men om advokaten sagt att hon måste, så måste hon ju. Då sa hon med trotsig blick, att om hon fick poliseskort så kunde hon möjligen tänka sig att åka. Vi hade pratat om att det ordnades då och då när det fanns behov av det.

Luis fick ett raseriutbrott. ”Det är hennes förbannade jävla fel alltsammans”, skrek han och vände sig till Elisabeth. ”Hon skrek och hetsade mig så att jag blev tokig och bara körde över karln.”

– Då fick jag veta att det var han som var jagad, säger Elisabeth. Inte hon. De sa att både hon och barnen var med i bilen när Luis körde över Osama. Hon hade blivit så rädd att hon bara skrek. Det var hennes försvar.

Elisabeth berättar om sin förvåning över den vanligen så tystlåtne lille mannens raseriutbrott.

– Han var så arg! På allt. Han var arg för hennes sätt att inte ta hand om barnen och för att hon var elak mot dottern. Det hade även vi sett vid flera tillfällen. Vi hade till och med sagt ifrån om det och verkligen hamnat i onåd hos henne. Hon gav flickan skulden för den situation de hamnat i. Hon sa det åt henne till och med och knuffade undan flickan. "Det är ditt fel att vi har det så här!" Pojken hängde däremot ständigt på henne och hon lät det ske. Jag har aldrig sett en så stor baby. Han var ju fyra år gammal.

Elisabeth ansåg inte att det fanns något behov av eskort till rättegången i Nyköpings tingsrätt. Ändå ordnade hon det och följde dessutom med själv.

– En polisbil mötte upp vid kommungränsen, säger hon. Det var allt de kunde ordna med så kort varsel.