Kapitel 11
Måndagen den 7 juni 2004 exploderade nyheten i Aftonbladet. Journalisten Kerstin Weigl hade varit i USA med Liza Marklund och träffat Mia. En 14-årig flykt var över skrev hon och berättade att USA för första gången hade gett en fristad till en kvinna som behövde skydd mot hustrumisshandel. Den 25 februari 2003 hade Mia nämligen beviljats asyl i USA för att Sverige inte kunde skydda henne.
Mia och Liza hade därför skrivit boken Asyl som skulle släppas i bokhandeln den 16 juni. Minst 700 000 köpare av Gömda förväntades hungrigt kasta sig över fortsättningen på bestsellern.
”Vi klarar inte av att skydda vår egen befolkning”, konstaterade Liza Marklund.
Mona Sahlin sa i en kommentar att hon för sin del kände till sju, åtta andra kvinnor i Mias situation och att hon ville inleda ett samarbete med andra länder för att hjälpa dem.
”Som jag ser det måste staten betala kalaset”, sa hon.
Yttrandet kändes som en upprepning av vad både Mia och Liza Marklund så många gånger sagt. Kanhända var de hennes källa? På frågan om det är ofrånkomligt att ett antal misshandlade kvinnor måste emigrera, svarade Mona Sahlin: ”Ärligt talat, ja”.
Professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, var inte lika begeistrad.
”Man borde skärpa straffen i stället och överväga elektronisk fotboja för de män som överträder besöksförbud”, sa hon.
I en krönika samma dag i samma tidning skrev Liza Marklund om kvinnovåld som inte tas på allvar och om domen om asyl till Mia och hennes familj i USA som ett svidande nederlag för Sverige.
”Så länge vi fortsätter stoppa huvudet i sanden och inte accepterar att kvinnovåld är en del av den svenska kulturen kommer sådana som Maria Eriksson att misshandlas, förföljas, hotas, gömmas eller dö”.
Liza Marklund redovisade vidare att det mördades 326 kvinnor och flickor i Sverige under 1990-talet. I drygt hälften av fallen var förövaren en man de hade eller hade haft en nära relation till, det vill säga en nuvarande eller tidigare make, sambo, fästman eller pojkvän. Allt enligt Michael Ryings BRÅ-rapport 2001:11 "Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer"
Jag skickade en kopia av artiklarna med e-posten till Ingrid på Allas som tackade ja till ett reportage om jag kunde få till en intervju med Mia. Telefonnumret till Chile var naturligtvis bara att glömma och jag förbannade mig själv att jag aldrig ens hade prövat att ringa dit. I stället ringde jag Kerstin Weigl på Aftonbladet och bad henne vidarebefordra att mail till Mia.
Dagen därpå, tisdagen den 8 juni 2004, fortsatte berättelsen om Mia i Aftonbladet. "Jag vill berätta att jag överlevt", ljöd rubriken över en artikel där hennes liv beskrevs som en Hollywoodtragedi eller rena actionrullen med happy end. Mia var fotograferad bakifrån eller på annat sätt så att hon inte skulle kunna bli igenkänd. På en bild gömde hon sig bakom amerikanska flaggan och på en annan klev hon in på stormarknaden Wal-Mart. Hotbilden bestod, sa hon. Mannen med de svarta ögonen jagade henne fortfarande.
”Men den historien är hennes hemlighet här”, skrev Kerstin Weigl. ”Ingen tänker på att deras nya granne, den riviga blondinen från något konstigt europeiskt land, berättar så lite om sitt förflutna. Att hon aldrig sätter ifrån sig handväskan med sina id-handlingar och att hon snabbt försvinner om någon tar fram en kamera. Ingen i Sverige, inte ens hennes föräldrar, vet var hon bor. Endast författaren Liza Marklund har besökt henne och nu även jag som mot tystnadslöfte rest med.”
Kerstin Weigl:
”Jag bor på hotell, sitter jetlegsusig på verandan och då kommer Maria, en 42-årig kvinna med smällande klackar, solglasögon, svart t-tröja och kjol. Hon har varit nervös inför vårt möte, nu tar vi varandra spontant och tafatt i famn. Jaha, säger hon sedan. Nu ser du att jag finns. Jag lever och jag finns. På riktigt!
Förvånad men glad konstaterade jag att Mia inte bara hade överlevt utan också fått det bra. Det hade varit mycket tårar och rädsla genom åren och boken Asyl skulle bli ett avslut på historien, fick vi veta. Ett sätt att sätta punkt.
Äktenskapet med Anders var uppenbarligen över redan när de kom till USA 1998. Mia hade träffat Jeff och var i färd med att bygga upp ett nytt liv tillsammans med honom i ett hus om fyra sovrum och fem badrum. Hon sa, att hon litade på Jeff, Liza Marklund och sin pappa i Sverige. Men bara på dem”.
Kerstin Weigl noterade diamantringen som blänkte på hennes finger.
Jeff hade fem barn och hon hade två. De hoppades få flera tillsammans. Hon bar hans namn nu och skulle aldrig byta mer. I Sverige hade hon haft fyra tillfälliga namn, innan hon fick helt ny identitet, sa hon. Hon fick välja från en lista med fem efternamn som alla lät konstiga. Ibland ringde hon sin "närmaste vän Liza" och sa: Hej, det är jag, för att hon inte kom ihåg, vad hon hette.
Mia berättade i Aftonbladet om Emma som ännu var så skör att hon gick i terapi. Varken hon eller Robin kunde särskilt mycket svenska längre. De kände inte till sin historia annat än till korta brottsstycken.
”Sverige kunde inte ta hand om mig och mina barn”, sa Mia i intervjun. ”Man sopar under mattan. Vill inte ta i det. Inte på allvar. Varför inte flytta på mannen? Varför är det kvinnor och barn som ska skickas bort? Jag tror att straffen måste skärpas. Herregud, han var mer ute än inne. Han körde bil fast han inte hade körkort, sa att han skulle träffa Emma som han inte hade rätt att träffa. Det fanns ingen koll”.
”Varför dog du inte”, undrade Kerstin Weigl.
”För att jag hade barnen. Ibland har jag tänkt: Jag åker hem, ringer på hans dörr så får han döda mig. Så är det över. Men skulle Emma ha överlevt då? På något vis får man styrka. Om jag hade varit säker på att barnen skulle ha fått ett liv utan mig, så hade jag gjort det. Då hade han fått ta mig. Men jag visste att han inte skulle nöja sig med mig”.
Mia avslöjade att hon hade sporadisk kontakt med sina anhöriga.
”Jag ringer ibland från min mobil. Vi har förlorat banden. Samhörigheten är borta. Det blir alltmer ytligt för varje dag. För att sorgen inte ska bli för stor har jag liksom satt dem i ett hörn och vill inte titta dit för ofta. Jag är dottern de har förlorat, som de aldrig kan prata om och som de inte ens har en bild av. De kan inte berätta att de har en tredje dotter som lever i USA. De kan absolut inte berätta för någon att det är deras dotter som är Mia i boken Gömda”.
Om mannen med de svarta ögonen sa hon:
”Han lever i min hemstad. Han jobbar inte. Han är fortfarande kriminell. En småtjuv, kan man säga. Han måste ju veta att det är honom Gömda handlar om. Men han skulle inte medge det för någon. Jag tror inte att hans vänner känner igen honom heller. De vet ju inte i detalj vad han har gjort”.
På frågan om hon någonsin skulle komma att besöka Sverige igen, svarade Mia dramatiskt:
”Jag skulle vilja åka hem en enda gång och ta farväl. En gång till vill jag se ställen där jag var som barn. Där jag var lycklig. Det är vad jag vill minnas sedan. Det finns en sjö jag vill simma i en sista gång. Jag vill ta farväl av den kvinna jag var och gå vidare som den jag blivit”.
Jag var förstås glad för Mias skull och att sagan hade fått ett så vackert slut. Men det förvånade mig att hon och Liza hade skrivit ännu en bok tillsammans. Liza hade ju svikit henne, kört henne på porten, som hon sa.
Hade Mia möjligen överdrivit det hela?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar