lördag 4 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 63

 
Kapitel 63

Mia och Liza Marklund fick för sig att det var något skumt med Stiftelsen Trossen. I Asyl är det Mia som kommer till Liza med sina misstankar. Liza hade emellertid redan på känn att något inte stämde.
Mia började därmed nästla in sig i verksamheten genom att säga att hon kände sig sysslolös. Kunde hon möjligen få hjälpa till i arbetet? Det skulle ju också kunna vara en sorts betalning för mat och husrum? Elisabeth, som fortfarande var sjuk och till hälften mammaledig tog tacksamt emot erbjudandet. Mia fick därför sätta sig in i arbetet, hjälpa till med att placera kvinnor och på Elisabeths direktiv skaffa bostäder. Därmed fick hon också tillgång till kontoret på ett för verksamheten ödesdigert sätt. Hon började ställa så många och märkliga frågor om Trossen att den övriga personalen undrade vad hon höll på med. Samtidigt hade hon fullt upp med att försöka skaffa pengar för egen del.
Hon hade en tjock bok som egentligen var en förteckning över organisationer från vilka man kunde söka pengar, säger Elisabeth. Hon skickade tiggarbrev kors och tvärs och fick vid ett tillfälle 100 000 kronor av Caritas att trösta sig med.
Caritas är en katolsk biståndsorganisation inom Stockholms katolska stift med stor verksamhet i bland annat Latinamerika.

I juli följde Elisabeth Mia till ett möte med Liza Marklund. Varken Mia eller Liza låtsades om att de redan kände varandra. Liza intervjuade Mia som berättade om sitt liv på flykt. När hon inte ville bli fotograferad ställde Elisabeth upp på bild med ryggen mot kameran i hennes ställe. Temat för intervjun var att socialnämnden i hennes hemkommun hade dragit in alla hennes bidrag och avslagit hennes begäran om medel för att etablera sig i Chile.

Elisabeth vet inte vid vilken tidpunkt Mia började snoka i stiftelsens handlingar. Men att hon rapporterade allt hon såg till Liza Marklund råder det ingen tvekan om. Elisabeth kunde senare också se på telefonräkningarna att de två hade haft en hel del kontakt. De två kvinnor som förmedlats från ”Bortrövade Barns Förening” fick snart också sällskap på Trossen av ett par från samma förening.
– Det känner jag inte till, säger Sol Kvarzell. Jag hade bara den där första kontakten med Mia. Hon är den enda jag vet som har varit placerad där. Om någon organiserat ett spionage på Elisabeth så måste det ha varit Liza. Hon skrev ju så mycket både om föreningen och de enskilda fallen. Jag känner bara till det jag läste i Expressen.

I Asyl berättar Mia hur hon började syna stiftelsen i sömmarna. Hon upptäckte att pärmen ”Skyddat boende” var tom. Pärmen märkt ”Åtgärder” var också tom. I själva verket hade inte en enda pärm på kontoret något innehåll. I en låda hittade hon dessutom en bunt viktiga papper och konstaterade att Elisabeth hade två olika identiteter – en som stiftelsens urkund och en som en ledamot av styrelsen. De två övriga var hennes föräldrar.
"Från och med den natten gick vi igenom vartenda dokument vi kunde hitta i skåp och lådor i hela huset", skriver Mia. "Vi kopierade allt på den gamla kopieringsapparaten på kontoret."
De tomma pärmarna hade emellertid sin förklaring. Huset Mia bodde i var inte stiftelsens kontor.
– Jag hade stiftelsens aktuella pärmar på mitt kontor, säger Elisabeth. Vi flyttade över saker till det nya huset efterhand. Men det var sådant som var gammalt och inte längre aktuellt. Framför allt var det inte komplett. Det måste ha varit det materialet hon kopierade.

Elisabeth är övertygad om att de båda andra kvinnorna och paret var placerade på Trossen av samma skäl. Mia tog nämligen i smyg med sig deras akter när hon och familjen lämnade Trossen den 25 oktober 1992.
– Hon tog med sig nyckeln också, säger Elisabeth. Den skulle hon komma tillbaka med men det gjorde hon inte. Så hon och Liza var nog där och snokade även sedan de flyttat. Det skriver de ju till och med. Vi fick en telefonräkning på över 20 000 kronor efteråt. Paul hade startat en firma för import av leksaker och suttit och ringt leksaksfabrikanter i Hongkong på stiftelsens bekostnad. Vi blev chockade allihop. Vi hade aldrig haft så höga telefonräkningar, inte ens om vi räknade in mobiltelefonerna. ”Tack så hemskt mycket”, sa Jacklyn och Paul i munnen på varandra när de for. ”Vi har aldrig träffat så generösa människor som ni. Ni ger verkligen av hela hjärtat. Tack så hemskt mycket!” Då hade de fått en lägenhet någonstans i Stockholm. De skulle höra av sig med adressen men det gjorde de inte. Såväl nyckeln som ett antal akter var borta för gott.
I Asyl kastar Mia nyckeln från en Finlandsbåt i Ålands hav. I Paradiset ger hon den till Annika Bengtsson alias Liza Marklund. Jag har vid ett tillfälle frågat henne vilket som var sant. Efter en stunds tystnad sa hon att hon slängde nyckeln i havet. Det skorrade falskt och lät inte trovärdigt.
Samma kväll som Mia och familjen flyttat ringde Liza Marklund till Elisabeth. Hon berättade att hon hade blivit kontaktad av några kvinnor som bott på Trossen och som påstod att de inte hade fått den hjälp de blivit lovade. Hade Elisabeth möjligen någon kommentar till det?
– Jag minns att jag blev väldigt förvånad och sa att det inte stämde. Liza Marklund insisterade emellertid på att det var sant. Jag bad henne ordna så att jag blev befriad från sekretessen för de berörda personerna. Annars kunde jag ju inte gå i svaromål. Hon talade inte ens om vilka de var. Jag min åsna förväntade mig att hon skulle höra av sig igen. Dessvärre gjorde hon inte det.

Nästa morgon, måndagen den 26 oktober, publicerades de första artiklarna om Elisabeth Hermon och Stiftelsen Trossen. ”Expressen avslöjar: Ängeln som lurar mordhotade kvinnor”, ljöd rubriken på förstasidan. ”Andras olycka hennes lycka” stod det över ett helt uppslag på sidorna sex och sju. ”Expressen avslöjar den stora hjälpbluffen.” Storyn fortsatte på sidorna åtta och nio: ”Kontoret bara en tom kuliss” och ”Trossen slog Saras hela liv i spillror”. Elisabeth hängdes ut med såväl bild som personnummer.
– De använde sig av mitt passfoto och de bilder som togs när jag ställde upp framför kameran som Mia.
Samtidigt som tidningen kom ut knackade såväl skattemyndigheten som kronofogden på dörren. Elisabeth var polisanmäld av Liza Marklund, Maria Eriksson, de två kvinnorna och paret som kommit till Trossen via ”Bortrövade Barns Förening”. Liza Marklund satt i en bil utanför på vägen för att förhoppningsvis få se Elisabeth släpas bort. Expressens fotograf Anders Kallersand balanserade på hennes soptunna för att få bästa möjliga bild.
Stiftelser hade på den tiden ingen bokföringsskyldighet. Kassabok var det enda som krävdes. Liza Marklund gjorde i sina artiklar stort nummer av att Trossen inte hade någon bokföring. Men det var inte sant. Elisabeth hade fört en klanderfri bokföring och kunde omgående överlämna den till myndigheterna.
– De gick igenom och godkände det ekonomiska direkt, säger Elisabeth. Jag fick truga på dem pärmarna och be dem gå till botten med allt. Varenda verifikation var bokförd utom de senaste sju, åtta dagarna.

Elisabeth drog en suck av lättnad. Såväl skattmasen som kronofogden var nöjda med vad de sett, vilket meddelades Liza Marklund. Dagen därpå kom nästa kalldusch i Expressen. ”Razzia mot Ängeln” ljöd rubriken på sidan tretton. ”Polisen, kronofogden och skattemyndigheten till angrepp”. På nästa uppslag berättade Liza Marklund att ”Hon har förstört deras liv”. ”Jenny och hennes familj lever på flykt undan Trossen”.
Jenny var ingen annan än Mia som alltså nu, enligt Expressen, inte bara var på flykt undan Osama. Hon var även rädd för och på flykt undan Elisabeth.
I artikeln berättade Mia om de tre senaste åren.
"När min dotter var två år försökte pappan skära halsen av henne. Efter det talade hon inte på ett halvår." Själv hade hon tappat räkningen på hur många gånger hon och familjen hållit på att bli överkörda, knivstuckna och strypta. Hennes historia blev bara värre och värre. Liza Marklund skrev:
"Förföljelsen har varit välorganiserad. Jennys förre man har ett rikt kontaktnät över hela landet vilket gör att familjen blivit överfallna av totalt främmande människor. Hon berättade också att Mia hade lånat Elisabeth pengar som hon aldrig hade fått tillbaka. Mia hade till och med betalat Trossens elräkningar för att få behålla strömmen på. Och när jagade kvinnor inte fick hjälp på Trossen slussade Mia dem vidare på egen hand bland sina släktingar."
"Både hennes mor, far och syster har ställt upp och skyddat Trossens livrädda klienter", skrev Liza Marklund. Helt utan ersättning.
Hon påstod också att länsrätten inom kort skulle ta upp Elisabeths begäran om 1 860 000 kronor för Mias familjs räkning, varav hon för egen del ville behålla 960 000 kronor för familjens skyddade boende på Trossen. Övriga 900 000 kronor skulle gå till familjens etablering utomlands.
"För ett par veckor sedan packade Jenny ihop sina och familjens saker och flydde från Trossen."
I Asyl påstår Mia att länsrätten var beredd att ge henne pengarna men att hon drog tillbaka sin ansökan.

Tredje dagen skrev Liza Marklund vidare att kommunerna skulle polisanmäla Elisabeth och att "Ängeln" hade hämnats på en jagad kvinna genom att avslöja hennes vistelseort för förföljaren. En annan kvinna hade blivit direkt hotad av Elisabeth.
– Jag förstod ingenting! Jag hade startat en stiftelse till skydd för utsatta kvinnor men beskrevs som en bedragerska. Jag fick min från våldtäktstiden kraschade privatekonomi uthängd till allmän beskådan och beskylldes för såväl bokförings- som skattebrott. Allt jag sagt och gjort hade feltolkats. Jacklyn och de andra kvinnorna hade gått igenom fakturor och andra handlingar som de inte kände bakgrunden till.
– Men det var sant att du hade gjort konkurser och var aktuell med över hundra räkningar hos kronofogden?
– Det blev så under den svåra tiden. Jag hade gjort upp en avbetalningsplan med kronofogden. Liza Marklund, som tog emot kvinnornas rapporter, svalde betet utan kontroll. Jag fick heller ingen möjlighet att bemöta de felaktiga uppgifterna.

På toppen av allt såg Mia till att Elisabeth blev anmäld för vanvård av sin dotter. Hon försökte dessutom få kommunerna som anlitat stiftelsen Trossen att anmäla henne.
Dottern undersöktes av läkare på Södersjukhuset och befanns vara vid god hälsa. De olika myndigheterna kunde dessutom konstatera att stiftelsens bokföring var i perfekt ordning. De berörda kommunerna vägrade därför anmäla henne. När polisens utredning så småningom var klar var Elisabeth friförklarad på alla punkter. Av polisen fick hon veta att såväl Mia som Liza Marklund hade haft svårt att acceptera det.
– Men någonting har hon väl ändå gjort ska Liza Marklund ha sagt.
– Nej, ingenting, svarade polismannen.

Åklagaren skrev i sitt beslut:
"Utredningen ger inte belägg för att Elisabeth Lönnberg-Hermon förfarit bedrägligt med sin verksamhet i stiftelsen Trossen. Förundersökningen skall därför nedläggas". Elisabeth förklarades därmed oskyldig till tidningens ovederhäftiga anklagelser. En kopia skickades särskilt till Liza Marklund på Expressen för kännedom.

Elisabeth försökte komma till tals med och få en dementi i Expressen. Det misslyckades. Inte heller Aftonbladet gav henne en chans att gå i svaromål trots att hon hade papper på att hon var oskyldig. Stiftelsen gick i konkurs och socialtjänsten fick hämta de kvinnor som ännu var gömda på Trossen. Själv bröt Elisabeth ihop och drabbades av svår posttraumatisk stress. Periodvis har hon på grund av detta sedan dess varit sjukskriven.
– Drevet gick i tre dagar, säger Elisabeth. Jag fick mitt liv förstört. Expressen skrev minst tio helsidor om mig och stiftelsen Trossen. Jag blev oerhört smutskastad och förödmjukad.
Elisabeth stämde Expressen med hjälp av advokat Leif Silbersky. Dessvärre orkade hon inte genomföra förhandlingen utan gick med på förlikning. Skadeståndet på 110 000 kronor täckte nästan hennes advokatkostnader.
Det höga beloppet visar att Expressen insåg sitt misstag. Liza Marklund fick sluta. Själv säger hon att hon sa upp sig sedan hon fått en artikelserie om Mia refuserad. "Nu jävlar ska jag skriva en bok och bli rik", ska hon ha sagt.
Det må vara hur det vill med det. Jag kan bara konstatera att det är ovanligt med feta avgångsvederlag till folk som säger upp sig själva. Liza Marklund blev därefter chefredaktör på Metro Weekend.
Systern Miriam Berntsson berättar att det tog månader innan hon lyckades få kontakt med Liza Marklund. Och när de väl fick det var det som att tala till en vägg. Elisabeth Hermon fick varken dementi eller upprättelse.
Elisabeth bröt ihop och verksamheten i stiftelsen brakade samman. Vår pappa blev hjärtsjuk och opererades. Mamma hade det svårt och jag skärmade av mig. Det var kaos på alla fronter.
Har man inte kontrollerat uppgifterna bör man kanske skriva och be om ursäkt åtminstone, säger hon. Liza Marklund har utan att skämmas bara fortsatt förtala Elisabeth och tjänat miljoner på det.
Till slut orkade familjen inte protestera mer.
Saken utreddes grundligt, konstaterar Elisabeth. Inga pengar fattades. Ingen hade tjänat några stora pengar på de drabbade kvinnorna för egen del. Det fanns kort sagt inga konstigheter i verksamheten.
Varför mår du då så dåligt? Du vet ju att du har rätt?
För att jag har de skador jag har. Jag gick i däck fullkomligt och har sedan dess inte kunnat hantera vardagen. Det kan jag tacka Liza Marklund för.

Men vad fanns det för orsak till övergreppet på dig annat än att Mia ville göra sig märkvärdig och att Liza ville ha en bra story?
Jag har faktiskt ingen aning. Jag fick aldrig en chans att ställa den frågan. Liza Marklund visste att jag hade en väldigt dålig ekonomisk sits. Det var inget jag försökte dölja. Efter att i flera år ha levt hotad själv var jag sjuk och frånvarande samtidigt som jag hade en fyra månader gammal baby. Då kom Jacklyn och nästan trängde sig in för att få hjälpa till. Påhejad av Liza Marklund började hon fantisera ihop en historia om att det egentligen var hon som gjorde jobbet på stiftelsen och inte jag. De krossade mig helt enkelt.
Har du någon aning om hur det kom sig att Mia och Liza så till den grad fann varandra?
Lika barn leka bäst, säger Elisabeth och rycker på axlarna. Båda utnyttjar andra människor skrupellöst för att nå sina egna syften. De har haft nytta av varandra och tjänat bra med pengar på det.
Elisabeth sitter tyst en stund.
Den där sista kvinnan som kom såg faktiskt till att det blev så där dåligt som de påstod i tidningen. Det var fullt. Vi hade ingen plats. Men kvinnan kom och påstod att det var överenskommet att vi hade lovat ta emot henne. Det hade vi inte. Jacklyn ordnade så att hon fick bo hos hennes syster Maria. Det var så utstuderat alltsammans. De uppförde sig så konstigt. Jag kan inte tro annat än att det var ett spel.
Du har aldrig efteråt tagit kontakt med Liza Marklund?
Elisabeth skakar på huvudet.
Vem vill förhandla med djävulen, säger hon.

***
På förekommen anledning:
De ekonomiska medel som på olika sätt tillföll Stiftelsen Trossen sögs helt upp i den konkurs som spionaget mot Elisabet Hermon och krossandet av Trossen ledde till.
***

För att i någon mån försöka rentvå sitt sargade rykte skrev Elisabeth Hermon, tillsammans med Stefan Lundsröm boken Vingklippt – Den sanna historien om stiftelsen Paradiset, (Blue Publishing 2008) om sina upplevelser.

Inga kommentarer: