Kapitel 13
Mia skulle ha ringt måndagen den 14 juni 2004 efter att ha fått klartecken av Liza Marklund. Hon hörde emellertid inte av sig på vare sig mail eller telefon. En vecka senare hade jag börjat ana ugglor i mossen och skrev några ogenomtänkta mail till Kerstin Weigl om att Mia kanske inte själv fick bestämma vem hon ville prata med.
Jag fick inga svar.
Sakta men säkert blev jag övertygad om att Mia var i klorna på någon eller några som inte ville att vi skulle ha kontakt. Jag var emellertid på Mias sida och kunde inte förstå varför. Någon var kanske rädd att hon skulle råka berätta för mycket?
Frågan var hur jag skulle skrämma fram henne. Om jag hotade skriva ändå skulle hon kanske ringa upp. Det måste trots allt vara bättre för henne att ha kontroll.
Den 30 juni skrev jag ett mail om att jag skulle skriva min artikel vare sig hon tog kontakt eller inte. Det var naturligtvis inte sant, så går det inte till. Det gjorde emellertid susen.
Dagen därpå ringde en mycket upprörd Mia. Nummerpresentatören visade att samtalet kom från utlandet. Hon var antagligen i USA.
– Varför gör du så här, tjöt hon. Bokförlaget ringde och sa att jag måste ringa dig så att du inte skriver utan mitt medgivande. Jag hade tänkt ringa men blev sjuk. Jag väntade tvillingar i andra månaden och fick missfall. Jag förlorade två barn! Varför gör du så här?
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det kändes som att hon gav mig skulden för att hon fått missfall. Jag visste ju inte ens att hon varit gravid! För mig som jobbat många år i den krassa verkligheten på sjukhus var ett missfall i åttonde veckan inte mycket att orda om. De är i nio fall av tio kroppens eget finurliga sätt att stöta bort odugliga foster.
Jag skämdes för en sekund men tyckte samtidigt att hon burit sig illa åt. Det var som att hon lekte med mig. Här hade jag sparat alla hennes gamla tiggarbrev i tio år och så frågade hon inte ens efter dem!
– Vad är det du håller på med egentligen? Först fick du använda mitt namn och min adress. Jag fick obehag för det. Sedan hörde du inte ens av dig. Jag fixade Kvällsöppet och jag fixade möten i riksdagshuset. Sedan lovade du att ringa men hörde inte av dig. Det är klart att jag blir orolig då för vilka krafter som styr. Speciellt som du har berättat hur Liza Marklund behandlat dig. Hon körde dig på porten! Det sa du ju. Sedan måste du be henne om lov för att få göra en intervju. Vad väntar du dig att jag ska tro? Jag är på väg till min fars födelsedagskalas och har inte tid att prata mer med dig. Vill du diskutera det här, så får du ringa i kväll.
Mia snyftade. Hon hade minsann inte alltid haft det så lätt. I Chile fanns det dagar, när de inte ens hade mat.
- Vi levde på soppa och ibland hade vi inte ens det, snörvlade hon.
Jag lugnade ner mig och sa att allt det där hade ju jag ingen aning om. Hon kunde ha hört av sig. Jag kanske kunde ha hjälpt.
– Jag skriver ingen artikel om dig och Asyl utan din medverkan. Det begriper du väl. Jag ville bara att du skulle ringa. Och det lyckades ju! Nu måste jag faktiskt gå. Jag är redan sen. Ring någon dag att du vill.
Jag hade inte längre någon lust att göra en intervju med Mia.
Dagen därpå skrev hon i ett mail om samtalet.
- Jag var ledsen först, men sedan vi pratats vid, kändes det bättre.
Hon berättade om missfallet. Det var något fel på barnen så det var bäst som skedde. Ändå kändes det hårt.
– Det är bara hoppas att det går bättre nästa gång.
Jag svarade på mailet och önskade henne lycka till. Efter det skrev vi till varandra tämligen ofta. Jag bad inte om någon intervju och hon nämnde det inte heller. I stället berättade hon att Emma hade skadats i en olycka och att familjen under flera veckor hade lagt det mesta av sin kraft på att stötta henne. Våra mail var vänliga men kortfattade.
Lite senare på hösten ringde hon.
– Hej! Jag ska skriva en egen bok. Utan Liza.
Mia lät jublande glad, närmast euforisk. Jag fick känslan av att hon trotsigt hade brutit sig loss.
– Men ni har ju just skrivit Asyl tillsammans. Jag har just läst att boken är en stor säljsuccé.
– Ja, jag vet. Men jag ska skriva en egen bok utan inblandning och på ett helt annat förlag. Kerstin Weigls man, Sigge Sigfridsson, har slutat på Piratförlaget och startat eget. Ordupplaget heter det. Kerstin har tagit tjänstledigt från Aftonbladet för att hjälpa mig. Jag skriver och mailar till henne vartefter. Hon fixar språket, men för första gången blir det mina ord.- Och vad säger Liza? – Hon vet inte om det. Dessutom tyckte varken hon eller Piratförlaget att det fanns utrymme för en tredje bok om mig. Men det tycker jag! Mias hemlighet ska den heta. Den ska handla om mitt liv i USA.
– Är det inte på tiden att du avslöjar Michael? Din äldste son.
– Det gör jag faktiskt i den här boken! Min man tyckte att jag måste berätta för Emma och Robin om honom. Så jag tog kontakt med Michael. Han har varit här till och med. Det gick jättebra, trots att vi inte hade setts på 15 år.
Liza Marklund höll en låg profil när nyheten om Mias nya bok släpptes här hemma. "Liza blåst på uppföljningen", skrev Aftonbladet den 30 september 2005. Mia intervjuades i artikeln och sa att hon var mycket besviken på Piratförlaget.
”Jag har haft problem med att få ut mina pengar. Det fanns dagar då jag gick och lade mig hungrig. Jag tror inte att Piratförlaget förstod att jag levde så. På slutet har de skärpt sig när det gäller pengarna, men samarbetet har brustit på andra områden”. ”Det har hon aldrig berättat för mig”, sa Liza Marklund.
Piratförlagets vd, Anne-Marie Skarp, tillbakavisade uppgifterna.
”Mia Eriksson har haft ett mycket generöst kontrakt. Hon är den sista som ska ha synpunkter på det”. Liza Marklund hade förståelse för att Mia ville berätta mer om sig själv.
”Men det känns jätteknepigt att en annan journalist skriver en fortsättning på mina böcker utan att jag vet om det”.
”Känns det som att Ordupplaget gör profit på ditt arbete”, undrade reportern.
”Ja, självklart”.
Mia sa att hon ångrade att hon inte hade informerat Liza Marklund om sin och Kerstin Weigls bok. Samtidigt påpekade hon att Gömda och Asyl faktiskt också var hennes och inte bara Liza Marklunds böcker.
”De är våra. De handlar om mitt liv. Och jag måste ha rätt att berätta sanningen”.
I telefonen avslöjade Mia dessutom att en fjärde bok var på gång.
– Mias systrar ska den heta. Den ska handla om utsatta kvinnor jag har mött. Kerstin och jag ska skriva den tillsammans. Jag kommer till Sverige nästa vecka för att leta fall och tänkte be dig om hjälp. Vi kan ses då att du vill.
- Vi kanske ska göra den där intorkade intervjun äntligen, skrattade jag.
– Det kan vi göra, sa Mia. Självklart.
Jag noterade att hon tydligen inte behövde be om lov den här gången.
- I så fall tar jag med en fotograf.
– Gör det. Vi kan ses hos Kerstin på Renstiernas gata på Söder. Vi ska låna ett litet hus inne på gården som hon har tillgång till.
Den Mia jag kände var tillbaka. Med talsvårigheter och allt. Trots flera försök lyckades hon inte uttala adressen. Jag fick för säkerhets skull ringa Kerstin Weigl och fråga. Men Mia lät glad och befriad. Ingen påverkade henne längre åt vare sig det ena eller andra hållet.
Det kändes skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar