Kapitel 17
– Du kan bara inte avslöja det där!
Danielle Berglund lät mycket bestämd där hon satt och knäckte kräftklor med min nötknäppare. Hon är lokförare på Roslagsbanan precis som Marika men även revyskådis. Kalaset i min lilla trädgårdstäppa hade pågått hela dagen och de flesta var vid det här laget inne på sin andra omgång mat. Den första hade avnjutits vid lunchtid och nu, när klockan närmade sig sju på kvällen, började många bli hungriga igen. Roger Larsson, som älskar att vara toastmaster, stod och svettades vid grillen där han försökte hålla ordning på korvar och köttbitar. Det var knytkalas och öppet hus. Köket dignade av disk, askar med potatissallad, plastpåsar med marinerade köttbitar, kräftpaket som höll på att tina och kassar med öl och vin. Folk kom och gick. Det var tekniker, snickare, dansare, musiker, barpersonal och skådisar om vartannat. Allt medan Hasse Blumenthal, pianisten, satt inklämd bland blomkrukorna med sitt keyboard och spelade svänglåtar från 40-talet och Ove Thörnqvists gamla revydängor. Alla hade sjungit och några hade dansat i gröngräset. Bordet var dukat i gult och blått.
Trädgården är aldrig så vacker som i augusti och den pyttelilla dammen duger bra att kyla öl i. Den som vill brukar själv få fiska upp önskad butelj.
– Gömda är en av Sveriges mest sålda böcker, påpekade Danielle. Den är en klassiker. En ikon! Alla har läst den. Och alla är lika förbannade på mannen med de svarta ögonen. Mia är en förebild för alla slagna kvinnor. Alla mina kompisar älskar att läsa om henne. Du får bara inte ta ifrån dem det. De kommer att bli jättebesvikna!
Jag hämtade böckerna så att även de oinvigda skulle få se vad diskussionen handlade om. De flesta hade läst en eller flera av böckerna eller kände åtminstone till dem. Jag berättade om samtalet med Levi och att historien om Mia inte verkade vara riktigt sann. Alla lyssnade med samma förbluffade min.
– Tänk på alla misshandlade kvinnor, sa Danielle igen. Hur ska de kunna komma vidare i kampen mot myndigheterna? Hur ska de kunna ställa krav på att få skydd om du berättar att Mia är en bluff?
Det var just det.
Samtidigt tänkte jag på vad min dåvarande chef på Lokaltidningen Mitti sa en gång i en hetsig diskussion på redaktionen.
– Jag är journalist. Det är inte min sak att ta samhällsansvar. Det gör socialen, brandkåren och polisen. Min uppgift är att så korrekt som möjligt ta reda på sanningen och förmedla den.
Ätandet hade avstannat nu. Roger lämnade grillen där de ännu glödande kolen fick slockna av sig själva. Han placerade fatet med de sista rykande heta och ljuvligt doftande grillskivorna bredvid salladen på bordet.
– Om det är som Levi säger, att det inte vilar någon hotbild över Mia och hennes familj så har hon kostat samhället många sköna miljoner helt i onödan, sa jag. Levi påstod till och med att det är hennes man chilenaren som är jagad. Inte hon.
– Det kommer att bli världens liv om du skriver det, sa Danielle. Lita på det.
Vi satt alla tysta en stund.
– Det är ju hemskt, sa Silva Forsberg besviket. Gömda har man ju verkligen trott på. Jag sträckläste den från pärm till pärm. Det har de flesta andra också gjort.
Silva och hennes man Totte berättade att en av deras döttrar råkat få en stalker på halsen. Det var en otäck historia. Mannen var känd. Ändå hade de inte lyckats sätta stopp för honom.
– Man vet ju aldrig vad en sådan karl kan ta sig till, sa Totte. Vi försöker se till att vår dotter aldrig lämnas ensam. Det är det enda man kan göra.
Silvas kompisar i revybaren, Carina och Hasse Lindell, började duka av bordet. Några minuter senare hade hon och Silva plockat diskmaskinen full. De är alla festers bästa tillgång. Vips så är det helt enkelt bara diskat och städat.
– Mamma har rätt, sa Danielles döttrar Linnea och Maja i för dagen punksvart hår och med säkerhetsnålar i öronen.
– Gömda är kult. Får ej röras!
– Det är klart att du måste skriva, sa Marika. Ljuger hon så måste det fram. Absolut!
Roger stönade. Han struntade fullkomligt i den där Mia. För övrigt visste han inte vad det var för bok vi talade om. Och han ville inte veta det heller.
Men det hjälpte liksom inte. Samtalsämnet hade kommit för att stanna.
– Men Liza Marklund då, undrade Silva. Visste hon om det här eller?
Jag visste verkligen inte. Kanske var hon lika grundlurad som alla andra? Eller var Mia möjligen en produkt skapad av författaren?
– Ingen aning, sa jag. Jag har verkligen ingen som helst aning.
Det började bli kallt. Till och med katterna drog sig inomhus. Hasse slutade spela, packade ihop pianot och åkte hem. Kerstin och Krister sträckte sig efter de sista kräftorna.
– Vi måste göra något åt myggen, sa Carina och lyckades hitta några för myggor avskräckande doftljus. Roger höjde sitt glas till ännu en skål i samma stund som hon tände dem och en ny onaturlig odör blandade sig med sommarkvällens alla blommande dofter som redan låg tunga över trädgården.
– Men du är ju frilans, sa Danielle. Du behöver ju inte rota i det här.
Det var sant. Samtidigt var det svårt att avstå. Som journalist drivs man av sin nyfikenhet och vill gärna berätta sanningar, hur de än ser ut. Det är närmast tjänstefel att avstå.
– Jag ska kolla upp det här, sa jag. Vi får se hur det blir.
Danielle klämde in tonårsdöttrarna i en taxi och hoppade själv in i en annan.
– Hej då, sa hon. Det ska bli himla spännande att se vad som händer.
Vi kramade om varandra varpå bilarna försvann i natten åt varsitt håll. Döttrarna for hem och hon till nye mannen.
Det gick inte en dag utan att jag funderade på Mia. Vad i all världen skulle jag ta mig till med det jag fått veta? Jag diskuterade saken med Ingrid på Allas som blev lika förvånad som jag hade blivit. Den där historien går inte att skriva, sa hon. I varje fall inte i vår tidning.
– Vet du förresten varför Liza Marklund har ett horn i sidan till Allas, frågade jag.
– Ingen aning, sa Ingrid. Har hon det?
– Hon skriver om en dialog mellan Mia och hennes mamma där mamman tar upp risken för kulturkrockar i förhållanden mellan svenska kvinnor och muslimska män. Var har du läst det, säger Mia till sin mamma. I Allas Veckotidning?
Ingrid var tyst en lång stund.
– Jag har verkligen ingen aning, sa hon.
En obegriplig kuriositet kanske som trots kraftig redigering hade fått följa med till andra upplagan. Hade hon ett horn i sidan till Allas? Var det kanske därför hon aldrig velat ställa upp på en intervju?
Plötsligt visste jag att jag måste ta reda på sanningen. Jag måste åka till hennes mellansvenska hemstad, prata med Levi, intervjua Michael och mannen med de svarta ögonen.
Jag letade reda på telefonnumret till Levi i Oxelösund, lyfte luren och ringde upp.
– Hej! Vi gör det, sa jag. När får jag komma?
– Kom på söndag, sa han och skrattade. Då ska jag se till att även Osama kommer. Och en av Maggans väninnor. Vi ska nog kunna träffa dig allihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar