Kapitel 25
Marie-Louise och Levi träffades på en fest i slutet av september 1984. Hon serverade och han var där som gäst.
– Jag hade en sambo då, säger hon. Han är arbetskamrat med Michael på järnverket nu. De jobbar till och med i samma skiftlag. Oxelösund är ju inte så stort.
Marie-Louise berättar att Levi hela kvällen skämtsamt klagade på servicen.
– Jag började med att servera kvällens värd. Levi kom sist för att han satt så till. Han klagade hela kvällen på att han fick för lite och att serveringen inte gick för långsamt.
– Hon gick ju förbi mig hela tiden, klagar han och skrattar vid minnet.
– För egen del satt jag bara och drack apelsinjuice. Levi retade mig och sa att det var precis lika mycket kalorier i juice som i öl.
Kvällen slutade hemma hos Levi. Några dagar senare, den 4 oktober 1984, flyttade Marie-Louise in för gott i den lägenhet Levi tidigare hade delat med Mia. Där fanns en säng, ett sängbord och en stol. Resten av möblemanget hade varit Mias.
– Levi och jag träffades på lördagskvällen, säger Marie-Louise. Följande torsdag flyttade vi ihop. Det är 24 år sedan nu. Man kan lugnt säga att min förra sambo fick en chock. Det var inte så roligt. Men vi hade ju inga barn så det var egentligen inga problem med vår separation. I dag är vi alla goda vänner.
Efter bara en veckas kärleksrus på tu man hand kom Michael för att umgås med sin pappa.
– Han var lite blyg först, säger Marie-Louise som sedan dess i alla år troget har stått vid Michaels sida.
– Vi tog en promenad. Sedan spelade vi fotboll i vardagsrummet. Där fanns ju inga möbler. När Levi skjutsat hem honom igen på söndagskvällen var vi alla nöjda. Det fungerade.
Mia var inte särskilt förtjust i förhållandet mellan Levi och Marie-Louise. Hon tyckte helt enkelt inte om sin gamla skolkamrat. Bara tanken på att Marie-Louise med jämna mellanrum skulle ta hand om hennes son fick henne att må illa. Plötsligt ångrade hon sig och ville ha Levi tillbaka.
– Micke är mitt barn! Det sa hon åt mig miljoner gånger. Du ska aldrig glömma att Micke är min!
Mia började göra sig ärenden till Levi dag som natt. Ofta kom hon körande i sin pappas bil med den sovande Michael i bilbarnstolen. Om Marie-Louise och Levi var borta någonstans väntade hon i bilen vid garaget tills de kom hem. Plötsligt hade hon väldigt mycket att tala med Levi om. Och medan han satt i bilen och pratade med henne fick Marie-Louise gå upp och vänta i lägenheten.
– Jag har suttit många timmar i den där jävla bilen och pratat med Maggan, säger Levi. Det gjorde så fruktansvärt ont att Micke skulle tvingas sitta i den där barnstolen i stället för att få ligga hemma i sängen och sova. Maggan gjorde allt för att förstöra mellan mig och Marie-Louise. Jag tog upp det med socialen men de trodde mig inte.
Andra helgen som sambos åkte Marie-Louise och Levi till Nyköping för att hälsa på hans bror med familj som just hade flyttat dit från Oslo. De hade en liten fest och stannade över natten. På morgonen ringde en ursinnig Mia på dörren. Hon väckte såväl värdfolk som gäster och skällde ut Marie-Louise efter noter.
– Hon kallade mig både hora och fitta inför folk som jag nyss hade lärt känna. Det var fruktansvärt! Jag skämdes så att jag höll på att sjunka genom golvet. Till sist flydde jag ut på balkongen för att komma undan hennes skrik. Levi sprang ut till bilen för att ta hand om Micke. Ändå fortsatte hon att skrika på mig. När hon till slut gick kom Levi in igen. Då ville jag bara åka hem.
Levi försökte prata med Mias pappa om det som hänt. Kunde han möjligen låta bli att låna ut bilen så att Micke fick sova hemma om nätterna i stället för att behöva sitta och sova i en bilbarnstol?
– Jag lånar ut bilen till Margareta hur mycket jag vill, sa pappan. Och vad hon gör då är inte min sak. Han skyddar henne alltid.
Marie-Louise behöll sin lägenhet en tid. Den låg bara ett stenkast från Mias bostad. Hon kunde därför från sitt vardagsrumsfönster se om det lyste hos Marie-Louise eller inte.
– Plötsligt började Maggan stoppa presenter hon fått av Levi i mitt brevinkast. Jag samlade halsband, klocka och andra presenter i ett särskilt skåp. Senare såg jag till att hon fick tillbaka alltihop.
Ute på stan blev Marie-Louise flera gånger påhoppad av Mia och kallad jävla hora.
– Ändå var det ju slut mellan henne och Levi när han och jag träffades. Hon hade ju flyttat och tagit med sig möblerna. Senare påstod hon att hon bara fått med sig en resväska med Mickes kläder. Resten skulle Levi ha behållit, sa hon. Det var samma sak när Osama och hon gjorde slut. Då påstod hon att han hade tagit alla hennes saker. Hon brukar säga så.
Marie-Louise och Levi gifte sig alltså den 18 juli 1988 i Stjärnholms kyrka och flyttade småningom in i en rymlig femma på Frösängsvägen 44 i Oxelösund, en ljus och ombonad våning som det står i socialtjänstens vårdnadsutredning om Michael.
– Maggan blev förbaskad när vi gifte oss. Speciellt som vi inte hade berättat det för henne. Och att Micke var med på bröllopskortet i tidningen var ju inte heller bra. Speciellt som där stod att han var vår son. Micke fick ringa i kyrkklockorna och uppförde sig som ett ljus hela dagen.
Michael bodde hos Levi och Marie-Louise varannan helg och ibland kom även Mia på besök. Oftast för att hon ville ha hjälp med något, menar Marie-Louise.
– Levi ställde alltid upp. Gång på gång. Vi jobbade ju i Nyköping då och hon fick ofta lifta med oss hem till Oxelösund om kvällarna. Hon skulle sitta i framsätet. Jag fick sitta där bak. Vid ett sådant tillfälle sa hon att Levi hade varit hemma hos henne och att de hade legat med varandra. Han protesterade vilt och hon erkände att det inte var sant. Men jag förstod ju ändå att hon bara försökte förstöra vårt förhållande. När det inte fungerade slog hon om och blev så snäll, så snäll. Det var förresten samma höst som hon köpte ett köksbord i butiken i Nyköping och betalade in natura. Jag höll tyst och försökte vara henne till lags för husfridens skull.
Mia lugnade småningom ner sig och efter några månader fick Michael allt oftare komma till Levi och Marie-Louise. Våren 1985 behövde han egentligen bara åka hem på tisdagarna när hemma-hos-terapeuten från socialkontoret skulle komma.
– Maggan var glad åt att ha barnvakt när hon for och drällde i Ramdalen, säger Marie-Louise. Levi såg också till att Michael fick dagisplats på Björngården i Ramdalen.
Några månader senare träffade hon den ett år yngre Osama Awad från Libanon.
– Hon blev mycket lugnare då, säger Levi. Micke fick dessutom vara hemma hos oss längre perioder. Så länge vi var vänner med Maggan fick vi ha honom hur mycket som helst. Själv var hon också hemma mer och sprang inte runt så mycket.
Marie-Louise och Levi startade städfirman LEMA Allservice och började anställa folk. Företaget klarade sig bra i många år men gick småningom i konkurs. De tog emellertid nya tag och startade företaget Klema Städ som är verksamt än i dag.
– Så länge flyktingförläggningen fanns var det lätt att få folk, säger Levi. De allra flesta arbetade väldigt bra sedan de väl fått uppehålls- och arbetstillstånd. Osama var exempelvis en härlig kille att jobba.
Levi påpekar att de första flyktingar som kom hade dollar på fickan. De var konstnärer och advokater och sällan några fattiglappar. Det var helt enkelt bara de välutbildade och rika som hade haft råd att fly.
Senare kom skräpfolket som Levi kallar dem. Då blev det struligare. Speciellt som många var kriminella och just därför haft råd att utvandra. Den chilenska gruppen hade vid ett tillfälle fest i Folkets Hus. Det slutade med slagsmål och mord. En satte kniven i en annan och hoppade därefter ut genom fönstret och slog ihjäl sig.
– Vår firma sanerade efter mordet, säger Levi. Det är nog det mest dramatiska som har hänt här i stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar