Kapitel 52
I slutet av november lämnade Mia och familjen Björsjö Skogshem för Lilla Pensionatet i Lindesnäs, strax söder om Nås. Där blev de, enligt Gömda, kvar i tre veckor.
Det är inte sant.
Elisabeth och Göran Behrenfeldt som drev Lilla Pensionatet då är helt säkra på sin sak. Mia och hennes familj aldrig har bott hos dem. Åtminstone inte i december 1990.
– Vi bodde ju själva på pensionatet och det är inte särskilt stort. Det skulle dessutom ha varit i advent. Vi hade inte många gäster då och definitivt ingen familj med två barn. Vi hade fullt upp med julbordet i restaurangen.
En vän som läst Gömda påpekade för makarna Behrenfeldt att pensionatet är omtalat i boken. De kollade därför noga igenom sin liggare redan då och skrev till förlaget för att få en förklaring.
– Vi fick aldrig något svar, säger Elisabeth Behrenfeldt.
– Som författare får man väl fabulera men det finns ju ingen anledning att påstå att det är sant.
Strax före jul tog pengarna slut på kontot. Mia ringde försäkringskassan och fick veta att hon och Luis inte längre var sjukskrivna. Psykologen, som en gång hade "tvingat dem" att gå under jorden, hade tröttnat och friskskrivit dem. Hon skulle sluta sitt jobb och flytta utomlands, sa hon. Det var bara att börja jobba.
"Fint", sa Mia, innan hon slängde på luren.
"Du har verkligen gjort ett jättebra jobb för oss, psykologen. Skitfint! Tack för allt!"
Mia och Luis förstod att det trots allt inte var psykologen som hade tagit det formella beslutet att de skulle försvinna. Den ansvarige måste vara någon på toppen av socialtjänsten. Psykologens uppgift hade väl bara varit att ta hand om räkningarna och allt det praktiska.
– Socialnämndens ordförande, sa Luis.
Mia ringde upp.
"Ni får under inga förutsättningar komma hem", sa han. "Att psykologen sagt upp sig förändrar ingenting. Vi fortsätter precis som förut. Räkningarna får fortsättningsvis gå genom chauffören Leif. Tag kontakt direkt med mig om något händer."
Vid ett tillfälle försökte Sara strypa sig själv med en trasa. En annan gång försökte hon strypa Dennis med en halsduk. Tredje gången höll hon på att hänga sig i Luis livrem. I mitten av december ringde Mia därför till Säters mentalsjukhus och bad att få prata med en psykolog. Hon fick kontakt med psykiater Elsbeth Brännström som senare kom att medverka i tv-programmet Sista upplagan 1995. Hon sjukskrev såväl Mia som Luis på nytt. Försörjningen var räddad. Samtidigt kunde de hämta ut en ny hyrbil på Oxelösunds kommuns bekostnad.
En pikant detalj i sammanhanget är att Mia, enligt Gömda, ringde Socialstyrelsen och kontrollerade Elsbeth Brännström. Hon frågade också om dr Brännström hade anmälts eller prickats för några tjänstefel. Det hade hon inte.
Elsbeth Brännström har numera dragit sig tillbaka från yrkesrollen. Hon befinner sig på semester i Tunisien när jag får tag i henne och hälsar från golfbanan att hon fortfarande känner sig låst av tystnadsplikten.
– Jag vill därför inte berätta om mina möten med Mia och hennes familj, säger hon.
I mitten av december 1990 flyttade familjen vidare till en bruntimrad stuga i Nyfors, ett slags pepparkakshus som gjort för att fira jul i, sju kilometer in i skogen från Björsjö Skogshem.
– Det stämmer bra det, säger Berit Theelke på Björsjö Skogshem. De firade julen där och fick julgran av Domänverket som alla andra som hyrde stuga. Jag vet inte varför de inte bodde kvar hos oss. Varken jag eller min man hade varit oförskämda mot dem. Antagligen trodde hon väl att hon var mer gömd där borta i skogen.
Den 2 januari 1991 flyttade familjen vidare till Pensionat Solliden i Falun som då drevs av Birgitta och Kent Lindberg.
– De ringde från socialen och sa att det var någon speciell som skulle komma. Det var en kvinna, en man och ett eller två barn. Vi skulle inte säga något om att socialen hade ringt när de bokade in sig. Det fanns ju en viss risk att någon kunde höra.
Birgitta Lindberg berättar att familjen var väldigt tillbakadragen och tystlåten. Annars brukar folk som bor på pensionat vara ganska pratsamma, säger hon.
– De bodde i vårt annex, åt middag och drog sig sedan tillbaka. Då visste jag inte vad det handlade om. Det har jag läst i boken sedan. Solliden står ju med i Gömda och jag kunde erinra mig familjen. Men jag minns inte hur länge de var kvar eller ens hur de såg ut. De åkte vidare till Birgittagården sedan har jag för mig.
I mitten av januari 1991 flyttade Mia och familjen vidare till Brotorp, en dragig torpstuga som ägdes av Domänverket och där särskilt råttorna trivdes bra. Den låg sex kilometer utanför Malingsbo och blev platsen för familjens ettårsjubileum på flykt den 29 januari 1991.
Än en gång talade Mia med socialnämndens ordförande. Han var inte främmande för att de skulle stanna kvar i Sverige. Han hade till och med ett förslag på hur de framöver skulle kunna röra sig fritt utomhus.
"Jag tycker ni ska plastikopereras", sa han. "Ni får helt nya utseenden. Barnen också. Man kanske kan färga Saras hår blont. Kommunen betalar."
"Varför plågar ni oss på det här viset", tjöt Mia. "Ni vill ju bara ta livet av oss. Det vore det enklaste va? Då är ju problemet ur världen."
Hon slängde på luren och storgrät.
Enligt Gömda.
Men enligt Berit Theelke var det där med plastikoperationerna alltså Mias eget påhitt. Det tror hon åtminstone.
Mia begärde att hela familjen skulle förses med nya identiteter. En tid senare förvandlades:
Mia till Jacklyn Elizabeth L,
Luis till Paul Lecon René L,
Sara till Katrin Elisabeth L och
Dennis till Paul Anders L.
"Vi fick nya tillfälliga personnummer", påstår Mia i Gömda. "Våra persondata räknades om på ett visst sätt, multiplicerades med tre och så blev jag född den 15 mars."
Det är troligen inte sant.
I alla tillgängliga handlingar använder familjen sina ursprungliga personnummer. Mia är möjligen ett år yngre i USA. Det finns obekräftade uppgifter om det. Hon är för övrigt den enda som genom giftermål än en gång har ändrat sitt namn. I USA heter hon numera Mia M. I Sverige kallar hon sig, enligt deklarationen, Elisabeth M.
I mars 1991 stämde Mia träff med två socialsekreterare från hemkommunen på Björsjö Skogshem. Därifrån åkte de tillsammans till kommunhuset i Smedjebacken. De blev erbjudna en lägenhet. Sara skulle dessutom få behandling på PBU i Ludvika. I väntan på att lägenheten skulle bli klar för inflyttning fick de bo en tid i ett gammalt knekttorp.
Den 15 mars 1991 upphörde socialunderstödet från Oxelösunds kommun då familjen nu var skriven i Smedjebacken. Den 15 april fick de ta sin trerumslägenhet med adress Västansjö 9A i besittning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar