Kapitel 70
Jag stämde träff med Victor Cifuentes. Även denna gång skulle vi ses på Fältöversten på Östermalm. Vi lämnade affärscentrat, korsade Valhallavägen och gick in på en liten salladsbar. Victor berättade att han som ung var studentledare inom Movimeiento de Izquierda Revolucionaria (Mir), samma organisation som José Campos Rochas i Oxelösund var med i.
– Det var en vänsterrörelse. Alla som var aktiva i MIR blev dödsdömda. Jag var efterlyst men lyckades överleva. Min pappa dog under tortyr. Han var politiker i socialistpartiet och satt en tid i regeringen med socialistledaren Salvador Allende som mördades 1973. Själv kom jag till Sverige på självaste julafton 1975.
Victors främsta uppgift var att som kurir se till att pengar som omvärlden samlade in till motståndsrörelsen placerades utom räckhåll för Pinochet. Han berättade om den massiva flyktingströmmen ut ur Chile och påpekade än en gång att inte alla som kom till Sverige var flyktingar. Många kom som en konsekvens av diktaturen. De chilenska fängelserna tömdes på såväl kriminella som politiska långtidsfångar. Alla fick amnesti mot att de försvann ut ur landet och gick med på att inte komma tillbaka. Väl på plats i andra länder skulle de dessutom spionera på sina landsmän. Den chilenska säkerhetspolisen Dina, vars huvudkontor för Skandinavien låg i Stockholm, hade 300 000 spioner på sin lönelista.
– Du sa att Chiles ambassad var rena rama spioncentralen?
– Ja, sa Victor. Det fanns en speciell styrka vid Chiles ambassad med uppgift att spionera på flyktingar från Chile. De kunde till exempel kalla sig städare. Men de städade inte. De tog bilder på oss andra och kontrollerade vad vi sysslade med. De registrerade vad vi sa och rapporterade vidare.
Diktatorn Augusto Pinochet förlorade valet i Chile 1988 och två år senare kom Patricio Ailwyn demokratiska regering kom till makten. Pinochet var emellertid arméchef och hade ännu stort inflytande.
– Det blev just ingen förändring, konstaterade Victor. Pinochet kom överens med den chilenska regeringen om att det inte skulle bli några stora rättegångar. Han och hans närmaste män gick fria. De som hade varit verksamma inom säkerhetspolisen började emellertid bli oroliga. De försökte rädda sina familjer genom att skicka barn och släktingar utomlands.
– Det var närmast omöjligt för chilenare att få asyl i USA, sa Victor som småningom blev flyktingansvarig inom Röda Korset i Stockholm. Det var bara de som på något sätt hade tillhört säkerhetspolisen som kunde räkna med att få stanna. Särskilt de som hade jobbat direkt under Manuel Contreras som var chef för den fruktade säkerhetspolisen DINA,
Augusto Pinochet trodde att han hade diplomatisk immunitet när han i oktober 1998 for till London för en diskbråcksoperation. Det orsakade stora demonstrationer så domaren Baltasar Garzón såg till att han hamnade i husarrest.
– Han satt fängslad i 503 dagar, berättade Victor som var ett av åtta vittnen i rättegången mot Pinochet.
– Alla var där för att prata om sina specifika erfarenheter. Min uppgift var att informera om säkerhetspolisen Dina och dess samröre med amerikanska CIA.
Victor uttalande om att Luis antagligen varit insyltad i den chilenska säkerhetspolisen var alltså inget slag i luften. Han uttalade sig som expert.
– Han kan kanske också ha varit en av dem som släpptes ur chilenskt fängelse, föreslog jag. Kanske var det därför han mådde så dåligt av att sitta fängslad i Nyköping?
– I så fall satt han fängslad som infiltratör eller dubbelagent, sa Victor. Det fanns några sådana också. Jag har kontakter både i Sverige och Chile som just nu försöker ta reda på vem den här mannen egentligen är.
Manuel Contreras dömdes så småningom till 289 års fängelse för bland annat kidnappning och mord. Totalt mördades minst 3 000 chilenare under militärdiktaturen.
Englands högsta domstol fann Augusto Pinochet skyldig till såväl terror som massmord. Tanken var att han skulle skickas till Spanien för att avtjäna sitt straff där. – Vi var överlyckliga, sa Victor. Då spelade Pinochet ut sitt sista kort. Med motiveringen att han borde dömas av en chilensk domstol fick han utrikesminister Jack Straw att släppa honom till Chile den 2 mars 2000. Därmed slapp han undan.
Pinochet ansågs först vara för dement för en rättegång men den 26 augusti 2004 fastslog högsta domstolen att han inte längre hade åtalsimmunitet. Han avled emellertid den 10 december 2006 utan att rättvisa hade skipats.
***
Några veckor senare ringde jag upp Victor på nytt för att höra om det fanns några nyheter om Luis.
– Den här mannen är ingen vanlig chilenare, fastslog han igen. En vanlig chilenare hade aldrig fått asyl i USA. Det är omöjligt. Han måste ha varit mycket speciell, tillhört säkerhetspolisen eller på annat sätt stått Pinochet nära. Han hade kanske hemlig information om CIA som de inte ville att han skulle avslöja.
Victor berättade vidare att flera av dem som begick de mest spektakulära politiska morden på uppdrag av den chilenska militärjuntan numera lever helt fria i USA.
– Det fanns en grupp som kallades "Lilla juntan" och som till sist tvingades gå under jorden. En tog livet av sig och några förändrade sitt utseende med hjälp av ansiktskirurgi.
– Du menar att de gjorde plastikoperationer?
– Ja, sa Victor. Det var ofta den enda chansen för en krigsförbrytare att överleva.
Det var knappt jag trodde mina öron. En svensk skulle knappast komma på tanken. Var det möjligen något ur Luis förflutna som fick Mia att tala om plastikoperationer när de bodde på Björsjö Skogshem? Hade Luis möjligen gjort en sådan operation? Eller någon i hans närhet?
– Det var bara Pinochets anhängare på högerkanten som gjorde sånt, sa Victor. Jag var mycket efterlyst i Chile. Jag förlorade min mamma och min pappa men jag skulle aldrig ha förändrat mitt utseende med ansiktskirurgi. Sånt sysslade inte motståndare till Pinochet med.
Allt fler indicier pekar alltså på att Luis på något vis stod på Pinochets sida i militärjuntans Chile.
· Han var så illa omtyckt av sina landsmän på flyktingförläggningen i Oxelösund att han av säkerhetsskäl måste bo i andra änden av staden.
· Han vägrade arbeta tillsammans med andra och föredrog att städa sina trappor ensam om nätterna så länge han över huvud taget arbetade.
· Han ville inte lära sig svenska, vilket var typiskt för de chilenska spionerna.
· Han blev enligt Gömda överfallen på stan vid minst två tillfällen. Anmälningar saknas. Är händelserna sanna kan våldsmännen mycket väl ha varit chilenare.
· Han blev så illa slagen i det svenska fängelset att han hamnade på sjukhus. Våldsmännen kan mycket väl ha varit chilenare.
· Han plockades ut ur fängelset minst en månad för tidigt. Kunde man inte skydda honom?
· Familjen blev, enligt Gömda, förrådd av hans barndomsvän i Grängesberg och tvingades fly. Om förrädaren var hans barndomsvän så var han förmodligen chilenare.
· Luis kommer från en tradition där man använde kirurgi i syfte att förändra sitt utseende. Samma idé hade Mia när familjen bodde på Björsjö Skogshem.
· Familjen flyttade till Chile 1994 när den mer demokratiska regimen började städa upp efter militärjuntan. Det innebar en viss klappjakt på högerfolk som fick svårt att klara sig.
· Mia, Luis och barnen bosatte sig i Santiago och umgicks med amerikanska militärer (CIA) stationerade i Chile.
· Barnen gick i privatskola och var skolkamrater med diktatorn Pinochets barnbarn.
· Familjen lämnade Chile 1998 när allt fler anhängare av diktaturen fängslades för krigsförbrytelser.
· Luis fick antagligen uppehållstillstånd tämligen omgående i USA vilket bara medlemmar av den chilenska säkerhetspolisen och Pinochets allra närmaste medarbetare kunde få. Annars hade familjen inte kunnat stanna.
· Luis fick uppehållstillstånd trots att han varit åtalad för mordförsök och dömd till ett års fängelse för grov misshandel i Sverige.
· Luis fick inte asyl eller uppehållstillstånd i USA samtidigt som Mia och barnen.
· Luis slutade aldrig vara rädd. Till och med i USA ville han fortsätta gömma sig.
– Om Luis hade kommit till Sverige som flykting så hade han varit vänsterman. I så fall hade han kunnat spela en betydelsefull roll idag. Varför är han i så fall tyst? Varför lämnade han Chile? Varför valde han USA och inte Kuba? I dag sitter närmare 600 gamla säkerhetspoliser och anhängare till Pinochet i chilenska fängelser och väntar på att ställas inför rätta. Den här mannen passar precis in i mönstret. Allt tyder på att han var på Pinochets sida.
Några nyheter från Chile fanns det inte. Den person som sökt information åt oss där behövde först få pengar till nödvändiga mutor.
–Jag tror att vi avstår, sa Victor. Jag sysslar inte med sånt.
***
Teorierna om Luis är spekulationer. Migrationsverkets handlingar om honom är hemligstämplade. Uppgiften går därför inte att kontrollera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar