Sanningen om Gömda, kapitel 76

Kapitel 76

  När Caroline 1995 lånade Gömda på biblioteket påpekade bibliotekarien att huvudpersonen var en tjej från Oxelösund.

– Två år senare fick jag höra att den handlade om Maggan och att mannen med de svarta ögonen skulle vara Osama.

Caroline skrattar gott och hjärtligt åt tanken att Osama och hans kompisar i tre års tid skulle ha förföljt Mia och hennes familj genom Sverige.

– Jag känner dem, konstaterar hon. De är ena riktiga kvinnotjusare. De är otrogna mot sina fruar och gör andra dumma saker men de är inte kapabla till allt elände som står i Gömda. Jag känner verkligen inte igen dem på hennes beskrivning. Osama har aldrig jagat mig och jag har aldrig varit gömd heller som Maggan påstår.

Caroline menar att Osama är en ganska snäll person. Mot henne har han i varje fall aldrig varit särskilt elak. Åtminstone inte så länge de var tillsammans.

– Om han nu är så galen som Maggan påstår, varför skulle han i så fall vilja jaga Sara men inte Lovisa som ändå finns inom räckhåll? Det är ju jättemärkligt.

Caroline säger vidare att Osama har ett häftigt humör och att han nog kan lappa till en person om han känner sig arg eller pressad.

– Man han är inte den som står och matar på slag efter slag. Det har jag i varje fall svårt att tro. Samtidigt är han ju inte helt oskyldig. Jag har faktiskt sett honom slå sin fru.

Caroline berättar om ett tillfälle när Osama hälsade på Caroline och Lovisa. Hustru Noha mådde dåligt av situationen och kom efter.

– De skrek och bankade där nere. Han slog henne och jag ringde polisen. Han drog iväg och hon gömde sig på ett sådant där kvinnohus. 

– Jag tycker det är så konstigt med Gömda. Lovisa och jag har fått vara ifred. Om Osama hade varit så galen som Maggan påstår skulle han väl ha förföljt oss också. Men det har han aldrig gjort. Vi har inte haft kontakt på 15 år.

Osama har varit anklagad för att ha slagit Noha. Det slutade med att hon tog tillbaka sin anmälan. Idag viftar hon bort det hela. Det var inte så farligt, säger hon.

– Män och kvinnor bråkar, säger Osama. Så blir det alltid. Men Noha och jag, vi slåss inte.                  

De har tagit ut skilsmässa tre gånger de senaste åren. Sista gången sommaren 2007 gick skilsmässan igenom. Men det var mest ett misstag. Nu bor de ihop igen. 

– Det var lite tjafs bara, säger Osama. Vi har gift oss igen.

När jag frågar Osama rakt på sak varför han så lätt klappar till ser han oerhört skamsen ut. Han skrattar nervöst och frågar om jag vill ha kaffe. När jag envisas med att be honom försöka förklara berättar han att han var otrogen med Caroline. Noha blev arg och kastade ut honom. Det gick hans ära förnär.

– Jag slog till. Nu kan du ringa polisen, sa jag sedan. Men det var bara en örfil. Jag blev för arg. Det blir bråk i alla förhållanden.

Så jag frågar Noha hur hon trivs i Sverige.

– Bra, säger hon. Ibland tänker man på familjen och hemlandet men barnen vill inte flytta till Libanon. De står med ett ben i varje kultur men de är svenskar.

Noha går i skolan. Hon pluggar svenska och samhällsvetenskap. Tidigare arbetade hon på något som kallas Kugghjulet, ett slags arbetsmarknadscentrum i kommunal regi, där hon sydde kläder till Röda Korset som så kallad arbetsträning.

– Jag får inget jobb, konstaterar hon. Jag bär slöja. 

Jag föreslår att hon ska ta av sig den men det är omöjligt, säger hon.

Osama menar att huvudduken är frivillig. Men det medför en viss fara att inte bära den.

– Antalet våldtäkter på kvinnor har ökat den sista tiden, säger han. Mannen blir frestad när han ser en kvinna utan slöja.

– Så om vi bara bar slöja så skulle det inte bli några våldtäkter, menar du?

– Just det.

Noha håller med. Om mannen inte ser något av kvinnokroppen blir han inte lockad.

– Men det är inte bara slöjan som är viktig, påpekar hon. Man måste be till Gud också, respektera människor och uppfostra sina barn enligt sin kultur och religion.

Noha fick höra talas om Gömda när boken kom ut.

– En ung tjej som hade hört att min man våldtar kvinnor berättade om den. "Det är inte sant", sa jag. Alla bråkar överallt i alla länder. Gud skapade människan sådan. Jag bråkar också med min man. Sedan kommer jag tillbaka. Livet fortsätter.

Noha har ingen önskan om att få träffa Mia. Varken Mia eller Liza Marklund är något samtalsämne hemma hos familjen Awad. Men Noha råkar ständigt ut för frågor.

– När jag jobbade med att sticka kläder var det många av mina arbetskamrater som hade läst Asyl. De satt och glodde på mig tills jag sa: "Det är inte sant!" "Hur vet du det", undrade de. "För att mannen med de svarta ögonen är min man", sa jag. "Jag har bott ihop med honom i 13 år." Då sprang de till chefen som ropade in mig. Där fick jag försäkra dem om att Osama är min man och att det som står i Gömda inte är sant. Det Maggie skriver är jobbigt för mig också.

– Man kan ju undra hur du vågar leva ihop med en så farlig man?

Noha skrattar och säger:

– Jag har tålamod.

Osama tillstår att de som så många andra har haft sina problem i äktenskapet men i stort sett har det fungerat bra.

– Det finns problem i alla äktenskap, säger han.

- Hur kommer det sig att du vill berätta allt det här?

– Jag vill ha rättvisa. Jag vill att folk ska få veta sanningen.

Osama har försökt få rätsida på skriverierna på juridisk väg genom sin advokat.

– Han har skrivit till Liza Marklund och bett att hon ska träffa mig. Jag vill bara att hon ska få reda på vem jag verkligen är. Men hon svarar inte på mina brev. Det går inte att stämma henne heller. Mitt namn står inte i böckerna. Jag kan inte göra någonting.

Jag har försökt skaffa någon som ska kunna skriva en bok och stoppa Maggie, men inte heller det har gått. Jag vet inte hur jag ska göra. Vem skulle tro på mig? Min dotter Sara tror säkert på Maggies lögner. Men kanske inte min dotter Lovisa. Det tror jag åtminstone inte. Men jag ringer henne inte. Jag får inte för Caroline. Det är ingen idé att gå till domstol heller. Jag var flera gånger i tingsrätten när det gällde vårdnaden om Sara. Det var lönlöst. Det är fortfarande lönlöst. Jag är invandrare. Om det så går 25 eller 100 år så kommer jag fortfarande att vara invandrare. Jag är dömd på förhand. Jag kan bara hoppas på kontakt när mina döttrar blivit stora.  

– I Gömda står att du skulle ha hotat att döda Sara.

Osama blir mycket ledsen av att höra det. Sakta börjar jag förstå att han faktiskt inte har kunnat tillgodogöra sig boken. Det är en sak att ta sig fram till vardags på ett främmande språk och en helt annan att läsa 509 sidor text i en bok. Hotelser och svordomar har naturligtvis också en annan laddning för en invandrare än för en infödd.

– Aldrig i livet, sa han sorgset men väldigt bestämt. Jag har aldrig hotat Sara. Fråga mina söner. Jag har inte hotat dem heller.

       

Noha påpekar att det är lätt att säga fel saker. Speciellt för invandrare och särskilt när man är arg.

– Jag skriker ibland när barnen kastar kläder här och där. Jag kan bli arg och säga ”gå åt helvete” till exempel. Men det menar jag förstås inte. Och inte är jag gömd heller som Maggie påstår. Hon har flera gånger suttit i TV och sagt att jag och barnen är gömda och att Osama inte får träffa oss. Det är inte sant. Det har aldrig varit sant. Jag har inte ord för vad jag tycker om det.

Båda sitter tysta en stund.

– Liza Marklund blev mycket känd på den där boken, konstaterar Osama. De har tjänat mycket pengar på att smutskasta mig. Maggie har till och med rövat bort min dotter.

Osama säger än en gång att det är väl känt i Nyköping att han är förlaga till mannen med de svarta ögonen. Flera av stadens krögare är de araber som Mia påstår har jagat och trakasserat henne.

– Alla vet att det är jag, sa han. Och alla mina kompisar har pizzerior och restauranger. Nyköping är ju en liten stad. Folk pekar och frågar om det är sant.

– Mia påstår att ni håller hela Oxelösund i skräck.

Osama skrattar uppgivet.

– Tror du att vi lever i skogen, undrar han på sitt speciella vis. Eller på stenåldern?

Han berättar om den gången då han råkade få syn på Mia på Åhléns.

– Hon kom gåendes med sin pappa, fick syn på mig och sprang. Jag fick aldrig en chans att fråga varför hon har skrivit så där och var hon har gömt min dotter.

Osama vet med sig att han har gjort ett och annat som inte var rätt. Han är ångerfull och ser skamsen ut.

– Jag har gjort många dumma saker. Jag är inte stolt över det. Men jag har inte gjort allt det hemska som står i Gömda. Om jag är en dålig människa, om jag är farlig för henne, varför får jag i så fall vara kvar i Sverige?

Osama samlar ihop familjen. Sedan bär det av till Pizzeria Olympia. Det är trots allt söndag och då ska det vara lite fest.

Medan vi väntar på maten berättar han vad det för honom innebär att vara muslim. Han ber till exempel fem gånger om dagen.

– Jag sitter på knä och läser några texter ur koranen. Om inte golvet är rent använder man en liten matta. För kvinnor är det frivilligt att gå till moskén.

– Vad skulle du vilja säga till Mia?

– Ingenting. Det har gått ut över barnen. Maggie har förstört för dem. Hon gör allt för pengar. Det betyder ingenting för mig. Familjen är det viktigaste. 

***

När Kurt och jag några dagar senare träffar integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Saboni för Allas Veckotidning passar jag på att fråga vad hon anser om kulturkrockar, män som slår och vad man ska göra åt det.

– Vi lever i ett jämställt samhälle, konstaterar hon. Ändå är våld mot kvinnor ett problem som dessvärre ökar. Dessutom anmäls bara 25 procent av alla fall så mörkertalet är väldigt stort. Det är svårt att komma åt det som händer i hemmet. Det blir ju officiellt och kan hanteras först när någon anmäler.

Nyamko Saboni påpekar att ingen kvinna ska acceptera att bli misshandlad.

– Den som drabbas ska anmäla det och samhället ska se till att frågan hanteras rätt. Om kvinnor inte tycker att de får ett tillräckligt tryggt bemötande av polisen finns risk att de drar tillbaka sin anmälan. Misshandel faller visserligen under allmänt åtal men det måste ju finnas någon som kan vittna också. Kvinnor ska självklart säga ifrån att det här tar vi inte längre.

Nyamko Saboni tror inte att motsättningarna är störst mellan arabiska muslimer och svenska kvinnor. Någon sådan statistik finns inte.

– Det kan snarare vara så att en del av de här männen kommer från traditioner där det är helt legalt att misshandla eller aga sin fru.

Hon berättar att det även finns fördomar inom den svenska polisen.

– De ser ofta allvarligare på om det är en svensk kvinna som blir slagen av en utländsk man än om det är en svensk man slår en utländsk kvinna. Sånt måste vi få bort. Polisen ska snabbt vara på plats oavsett vem som blir misshandlad. Orsaken kan lika gärna vara svenskens aggression på grund av alkohol som irakierns aggression över att inte längre ha äganderätt till sin fru.  

Nyamko Saboni slår fast att våld mot kvinnor alltid är en fråga om makt. Oftast handlar det om mannens behov av att kunna kontrollera kvinnan.

– Mannen känner att han håller på att förlora greppet. Han har inget att sätta emot så han slår. Det kan vi inte acceptera oavsett om han är svensk eller invandrare. I Sverige gäller svensk lag. Om invandrade män inte begriper det så får de lära sig det den hårda vägen.