Kapitel 9
Mia hörde av sig igen efter ett halvår, närmare bestämt den 24 april 1996. Klockan var över elva på kvällen och jag hade just lämnat veckans tolv artiklar till Lokaltidningen. Mia och familjen hade mycket riktigt återvänt till Chile i början av oktober året innan, sa hon. Nu hade hon kommit ensam till Sverige i familjens ständiga jakt på pengar. Anders var kvar med barnen som hade sin skolgång att tänka på.
– Jag är desperat, sa Mia. Jag måste få tag i pengar. Annars hamnar vi i slummen och då vet jag inte hur det går.
Än en gång hade hon utan framgång pratat med såväl förlaget som socialen. Hon hade till och med sökt upp Liza Marklund för att be om ett lån, men inte heller där fick hon napp.
– Liza sa att vårt samarbete är avslutat. Hon körde mig faktiskt på porten! I och med att boken är utgiven har vi inte längre något projekt ihop, sa hon. Det enda vi har gemensamt är affärer. Vi ska dela på inkomsten, om det blir någon.
Mia berättade att hon hade lånat en bok om fonder och stiftelser varifrån man kunde söka ekonomiskt stöd.
– Jag har skrivit ett utkast till ett tiggarbrev. Får jag skicka det till dig, så kan vi ändra det tillsammans.
– Det duger säkert, sa jag och tänkte på hennes ekonomexamen.
– Tyvärr inte, sa Mia. Och så undrar jag om jag kan få ange Inger Segelström och dig som referenser? Och om jag kan få använda din adress så att givarna har någonstans att skicka pengarna.
– Självklart, sa jag. Hur gör jag sedan då? Om det kommer några pengar, menar jag.
– Jag ska ta reda på det, sa Mia. I yttersta nödfall kan du kontakta Johan Svensson i Oxelösund.
Två dagar senare anlände Mias tiggarbrev i ett brunt kuvert och med Johan Svensson som avsändare. Jag faxade Mias brev till Inger Segelström. Hon gav klartecken till att stå med sitt namn i brevet, ändrade en del i sina personuppgifter och rekommenderade Mia att bifoga ett exemplar av Gömda med varje ansökan.
Mia ringde upp sent samma kväll. Jag vet inte om det var så klokt eller ens om det blev så mycket bättre, men tillsammans författade vi ett nytt och mer allmänt brev som Mia skulle kunna skicka till flera. Jag skrev ut och kopierade det i 50 exemplar som jag postade till Johan Svensson i Oxelösund.
Några dagar senare anlände två brev med nästan samma innehåll från Mia. Hon bad mig ringa Lena Härpe i Lions Club och be henne initiera en rikstäckande insamling till Mias förmån. Per telefon hade hon dessutom bett mig ta kontakt med Allmänna Arvsfonden som borde kunna bidra med pengar, tyckte hon.
– Skicka pengarna till min agent Bengt Nordin. Han har lovat hjälpa till med överföring av ekonomiska bidrag så att pengarna verkligen kommer till mig.
Den 13 maj ringde jag Lena Härpe på Lions Club. Numret stämde men där fanns ingen Lena över huvud taget. I Lions guvernörsråd, som är det beslutande organet i organisationen, fanns för övrigt inte en enda person vid namn Lena eller ens en kvinna över huvud taget. Jag fick emellertid tag i guvernörsrådets ordförande Björn Wahlenius, Lions Club Skövde, som berättade om de tolv distrikten och att det var stört omöjligt att få till en riksinsamling överhuvudtaget.
– Det är väldigt svårt hur behjärtansvärt det än är. Lions Club har inga pengar till sånt här.
Ungefär samma svar fick jag från Allmänna Arvsfonden.
– Vi ger aldrig pengar till enskilda, sa Gunhild Malmkvist.
Den 8 maj 1996 kom första avslaget på Mias massutskick av tiggarbrev. Det löd:
Beträffande ansökan om bidrag
Handläggning av denna typ av bidragsärende görs av Förstamajblommans lokalkommittéer. Vi har därför vidarebefordrat ärendet till den lokala kommitté som berörs. I Ert fall är det lokalkommittén i Vallentuna.
Kontaktperson är Anne Andersson i Vallentuna.
Med vänliga hälsningar
Monica Nellis
Förstamajblommans Riksförbund
Anne Andersson i Vallentuna. Så pinsamt! Hennes man är polis, vi hade varit grannar och hon arbetade då på min bank. Självklart undrade hon över min inblandning i Mias något udda ansökan.
– Du förstår väl att vi inte kan ge bidrag till sånt här, sa hon. Majblommans huvuduppgift är att hjälpa fattiga barn.
Jag kände att jag rodnade av skam.
– Det är inte jag som har valt att skicka en ansökan till er, försäkrade jag och berättade om Mia och boken Gömda.
– Jag ställer bara upp med min adress.
De närmast följande dagarna kom ytterligare avslag från en rad organisationer. Dessutom kom 6 brev som av olika skäl inte hade kunnat delas ut.
Totalt droppade det in 21 avslag från fonder och organisationer vars syften inte alls stämde överens med Mias situation. Ändå hade hon haft en förteckning på över 12 000 stiftelser, som vanligen årligen ger bidrag från några hundralappar upp till miljonbelopp att välja bland.
Trots att Mia var ekonom och alltså hade gjort sig besvär med att resa till Sverige enkom för att få pengar till familjens utlandsetablering så hade hon alltså inte kunnat lista ut vilka fonder och organisationer hon borde söka pengar från. Jag skämdes å hennes vägnar och ifrågasatte än en gång personbeskrivningen i Gömda. Verklighetens Mia hade verkligen ingenting gemensamt med bokens huvudperson. Snarare tvärtom.
Mia hörde aldrig av sig för att fråga om det hade kommit in några pengar. Det förvånade mig. Avslag efter avslag hamnade i en brevkorg på mitt kontor med namnet Mia på.
Jag fick inte ekvationen att gå ihop den här gången heller.
Avslag kom från:
· Ronald McDonalds Barnfond som påpekade att brevet de fått var ställt till Lions.
· Stiftelsen Sevholts Hjälpfond som endast hjälper nödlidande barn.
· Stiftelsen Samariten som endast ger bidrag till "Vetenskaplig forskning och undervisning inom barnhälsovård och barnsjukvård".
· Stiftelsen Lars Hiertas Minne som inte ger bidrag till enskilda personer.
· Stiftelsen Sävstaholm som beviljar bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete kring psykiskt utvecklingsstörning samt till enskilda personer som arbetar inom sektorn psykisk utvecklingsstörning och till personer berörda av nämnda handikapp.
· Stiftelsen Ragnhild och Einar Lundströms Minne med motiveringen att ansökan om bidrag kommit in alltför sent.
· Odd Fellow utan att storskattmästaren hade angivit någon närmare orsak.
· Svedelius fond som vänder sig till ensamstående kvinnor boende i S:t Nicolai församling, Nyköping.
· Norrbacka-Eugeniastiftelsen för att ansökan låg utanför stiftelsens bidragsområde.
· Stiftelsen Solstickan utan närmare angiven orsak.
· IM som meddelade att den inte hade möjlighet att hjälpa Mia ekonomiskt.
· Maud och Birger Gustavssons Stiftelser för att ansökan låg utanför stiftelsens stadgar.
· Hjälpsamhetsförbundet Rodef Chesed som skrev att de enligt sina stadgar bidrar med medel till helt andra ändamål.
· Åhlén-stiftelsen som inte delar ut några medel till enskilda personer.
Från Post & Telestyrelsens avdelning för Obeställbara brev i Kiruna kom ett antal uppsprättade kuvert poststämplade i Norrköping och Oxelösund som Mia hade skickat men som av olika skäl inte hade kunnat delas ut.
De var ställda till:
· Stiftelsen Adda Svenndal i Stockholm som inte fanns på den angivna adressen.
· Hoppets Stjärna som inte hade fått någon adress alls.
· Erikshjälpen som inte heller hade fått någon adress. De skickar för övrigt bara begagnade kläder till Afrika.
· Stiftelsen Samariten som hade fått fel adress. Mia hade emellertid sänt stiftelsen ett brev med rätt adress också, men det gick inte bättre för det.
· Framtidsskogen i Stockholm som hade fått fel adress.
· Valdemar och Sonia Olssons minnesfond i Stockholm som också hade fått fel adress.
Kungliga Pro Patria ringde och förklarade att inte heller de hade några pengar till Mia och hennes familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar