Kapitel 41
I Gömda berättar Mia att Sara började på dagis och att hon själv, i samråd med sin chef, påbörjade en vidareutbildning inom banken som skulle leda till befordran. Sara skolades in och fick en egen hylla med sitt namn på. Tre veckor senare kände såväl hon som Mia både barn och personal och kunde gratulera sig själva till ett väldigt bra dagis.
Mia påbörjade sina studier och beskriver merparten av kurskamraterna som unga män i italienska kostymer. Hon uppfattade dem som att deras innerfickor var redo att laddas med personsökare och yuppienallar så snart de gått klart kursen.
Efter bara en timma i kurslokalen ringde emellertid dagis varpå hon blev tvungen att lämna föreläsningen.
”Polisen är på väg. Din före detta man har varit här. Vi har fått spärra av hela daghemmet. Han har hotat döda personalen.”
Sara fick tillfälligt sluta på dagiset och Mia gick miste om viktig studietid. I samband med nästa försök dök Osama upp på daghemmet efter bara några timmar, enligt Gömda. Återigen hotade han mörda hela personalen om han inte omedelbart fick Sara med sig.
”Vi höll på att inte bli av med honom", sa föreståndaren. "Han var här en hel timma innan en av barnskötarna lyckades ringa polisen.”
Mia meddelade sin kursledare att hon inte skulle kunna komma på ett par tre dagar.
”Jag tycker ni ska överväga om ni överhuvudtaget har något intresse av att delta i den här undervisningen, sa han surt. Entusiasmen hittills har inte varit direkt översvallande.”
Mia svalde och försäkrade att hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att snart komma tillbaka.
Av socialtjänstens handlingar framgår att Sara började på daghemmet Oxelögårdens småbarnsavdelning i augusti 1987. Hon var tio månader gammal. På läkares inrådan slutade hon våren 1988 på grund av astmatiska besvär och stor frånvaro.
Mia var under tiden inskriven för en utbildning på Arbetsmarknadsinstitutet (AMI), en myndighet som till stor del sysslar med arbetsträning och yrkesinriktad rehabilitering i syfte att få ut folk på arbetsmarknaden. Mia hade emellertid hög frånvaro så det blev just ingenting av det.
Saras astmatiska besvär upphörde senare i samband med flytten till radhuset på Höjdgatan. Mia trodde därför att sjukdomen berodde på mögel i gamla lägenheten.
I maj 1989 kom Sara tillbaka till daghemmet på en så kallad social placering med anledning av att familjen levt under pressade förhållanden sedan de "attackerats av ett gäng araber på nyårsnatten". Sara fick gå på daghemmet om förmiddagarna måndag till fredag varje vecka. Hon var först placerad i en småbarnsgrupp och flyttades senare till en syskongrupp där hon fick mer stimulans.
”Under den första perioden hände det att Sara vid enstaka tillfällen hämtades av Osama och då och då av Osama och Mia tillsammans.” Det berättade föreståndaren Solveig Ceder och barnskötaren Lena Reinholdsson för socialsekreterarna Lis Granström och Eva Hedlund i samband med vårdnadstvisten i slutet av september 1989. Sara verkade ha god kontakt med sin far, tyckte de. Själva hade de också ett positivt intryck av honom.
Efter separationen sökte Osama vid två tillfällen kontakt med Sara på daghemmet. På Mias order gick personalen inte med på att han fick träffa henne.
”Vid det andra tillfället blev Osama mycket upprörd när han nekades umgänge med sin dotter”, rapporterade personalen som också konstaterade att Sara utvecklades normalt för sin ålder.
”Hon är emellertid otrygg och orolig inför kontakten med nya människor. Det verkar som att hon var lugnare innan Luis hamnade i fängelse i augusti 1989. Margareta viker ibland för Saras starka vilja. Det är nog maken Luis som främst har stått för gränssättningen när det gäller Sara.”
Personalen påpekade att Sara var försenad i sin talutveckling och hade koncentrationssvårigheter men att hon var aktiv och temperamentsfull.
”Hon är omtänksam mot de yngre barnen på daghemmet men lite hårdhänt.” Personalen ansåg att Saras oro visade sig bland annat vid sovstunder då hon gärna ville hålla handen innan hon somnade.
”Numera har Sara sällan någon frånvaro från daghemmet och verkar trivas bra. Hon mår väl av våra fasta rutiner och normer.”
Dagispersonalen påpekade att Mia aldrig hade uttalat sig negativt om Osama. De hade tvärtom haft god kontakt med båda föräldrarna.
”Margareta verkar osäker, blyg och inte så öm mot barnen. Men det beror kanske på blyghet inför personalen.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar