Kapitel 54
Att Göte Eriksson fattade beslut om att finansiera Mias flykt utan att ha delegation från nämnden innebär i praktiken att besluten var ogiltiga. De skulle därför aldrig ha verkställts.
Den som verkställde besluten var förste socialsekreterare Göran Råström. Han är emellertid på semester när jag ringer så jag ber i stället att få tala med socialsekreterare Eva Hedlund. Båda figurerar flitigt i de handlingar som finns tillgängliga om Mia. Eva Hedlund blir inte förvånad. Det känns snarare som att hon har väntat på samtalet.
– Vi förstod att något var på gång när vi fick brevet från Michael Hjortsberg, säger hon. Han vill ha kopior av handlingarna. Vi letade men det finns ju inga. Det enda som finns är vårdnadsutredningen. Margareta gav ju bort Michael, som hon sa. Det var ingen tvist mellan henne och Levi så det är inga konstigheter med den.
Eva Hedlund hade just tillträtt sin tjänst som socialsekreterare 1988 när Mias vårdnadstvister blev aktuella och den dramatiska flykten genomfördes. Till grund för besluten låg Mias egna berättelser. Varken mer eller mindre. Ingen kontrollerade hur det egentligen låg till.
– När det gäller kvinnovåldsärenden ska man alltid lita på kvinnan och inte ta några risker, säger Eva Hedlund. Samtidigt såg Margareta så lugn, trygg och bestämd ut, tyckte jag. Hon var ju rätt lång också. Osama är ju ingen kraftkarl direkt. Den där lille karln kunde hon väl lätt ha tryckt till, tänkte jag.
Eva Hedlund har ingen bild av hur de påstådda hotelserna och trakasserierna mot Mia verkligen såg ut. Det enda hon minns är, som sagt, att någon vid ett tillfälle hade sprutmålat ordet "hora" på gaveln till huset på Höjdgatan. Några galler för fönstren har hon varken sett eller varit med om att installera.
– Osama hade hjälp av sina landsmän, säger Eva Hedlund. Och de var många. De körde bil utanför huset och smög omkring. Margareta blev naturligtvis jätterädd.
– Men Höjdgatan är ju allmän väg.
– Jo, det är den förstås.
– Varför anmälde hon dem inte om hon var så rädd?
– Hon sa att hon inte vågade.
– Men hon gjorde ju en rad andra anmälningar mot både Levi och Osama.
– Ja, hon gjorde ju det.
– Du tyckte inte att det var konstigt?
– Jo, det var det ju. Vi hade egentligen bara hennes ord att gå på. Jag minns att jag undrade om det verkligen var sant.
Eva Hedlund kände till Mia långt innan hon blev hennes socialsekreterare.
– Margareta jobbade väl på Domusrestaurangen då och serverade kaffe. När man satt där hörde man hur folk pratade. Där är hon som springer på flyktingförläggningen, sa de. Hon hade väl lite dåligt rykte. Det var ju känt i stan att hon och några av hennes tjejkompisar ofta höll till på flyktingförläggningen. Skärp till dig, ville man säga åt henne.
Eva Hedlund påpekar att det nog aldrig fanns missbruk med i bilden.
– Det var mera en avsaknad av bekräftelse. Killarna i stan var ju inte intresserade så det blev invandrarkillar och andra killar som kanske också hade det lite jobbigt.
Eva Hedlund berättar om ett av sina hembesök hos Mia.
– Hon var gravid och jag tänkte att det var nog det mest naturliga tillståndet för henne. Hon blev en helt annan person då. Den naiva och osäkra tjejen var borta. Plötsligt var hon lugn, trygg och sansad. Hon var fantastisk som mamma. Det passade henne helt enkelt att vara med barn.
– Anser du att Osama var våldsam?
– Nej, det gör jag inte. Han är ju ingen kraftkarl precis. Han är väldigt charmerande och lite manipulativ men knappast våldsam. Samtidigt måste man ju lyssna på Margareta. Det gick ju inte att utesluta att han hade gjort något.
– Varför fick Osama inte träffa sin dotter Sara.
– Margareta var ju så rädd. Och det var säkert ett allvarligt drama också. Margareta var hans kvinna och i hans kultur gör man inte som hon gjorde. Ibland har jag funderat på hur vi skulle ha hanterat ärendet i dag. Numera har såväl polisen som socialtjänsten helt andra kunskaper om sånt här.
– Vad var det egentligen som hände? Vad var den utlösande faktorn, tror du?
– Luis hade i sin förtvivlan försökt köra ihjäl Osama. När Luis skulle släppas ur fängelset kunde han inte komma tillbaka till Oxelösund. Då togs beslutet att man skulle placera honom, Margareta och barnen på annan ort. Och det var så akut att det inte kunde vänta. För en gångs skull handlade vi snabbt. Vi genomförde det dramatiska flyttandet tillsammans med läkare på psykiatriska kliniken vid Nyköpings lasarett. Landstinget fungerade väldigt bra och resolut i det här fallet.
– Så det var alltså Luis som var jagad?
– Ja, det var det ju.
– Det var alltså inte hon.
– Det gick naturligtvis ut över henne också.
– Göte Eriksson säger att han tog de här besluten på egen hand.
– Ja, det känner jag till. Det var väldigt akut. Det gick inte genom nämnden. Vi hade ett möte. Det var Göte Eriksson, min chef och gruppledare Göran Råström, en polisman vid namn P-O Frisk och jag. Familjen kunde inte vara kvar i stan så Göte Eriksson tog beslutet att flytta dem. Han var ju socialnämndens ordförande då.
– Men han hade ju ingen delegation på det.
– Han hade nog egentligen inte det, säger Eva Hedlund. Ibland gör man saker man inte får. Hade det gått rätt till så skulle vi ha lyft upp frågan till ledamöterna i arbetsutskottet åtminstone. Men det gjorde vi inte.
– Ärendet är alltså aldrig redovisat. Är det därför det inte finns några handlingar?
– Ja.
– Så de som var ledamöter då vet fortfarande ingenting?
– Nej.
Eva Hedlund berättar att polismannen P-O Frisk gjorde upp planen på hur Luis via olika transportvägar skulle hämtas ut ur fängelset. Sedan byggdes historien upp och blev allt mer spännande.
– Jag var ung och grön och situationen blev så akut att vi inte vågade ta risken att ifrågasätta det Margareta sa. Men visst har jag undrat. Och när jag läste boken var det mycket jag inte kände igen. Hennes kompis Lena Larsén tycker att den är förskräcklig. Hon blev ju också slagen. Det var många som blev det då av männen som kom.
Eva Hedlund berättar att hon vid två tillfällen besökte Mia och familjen på Björsjö Skogshem. Vid ett tillfälle var överläkare Gunilla Ek på psykiatriska kliniken i Nyköping med liksom chauffören Leif Blom.
– Gunilla behövde framför allt se till Luis, säger Eva Hedlund. Han hade någon psykisk… Eller om det var jobbigt bara. Han behövde medicin. Han mådde ju psykiskt dåligt av fängelsevistelsen och var märkbart påverkad, orolig, rastlös och avmagrad. Och så tittade vi till barnen förstås.
– Det måste ha varit en kostsam historia?
– Ja, det är jag säker på. Margareta och barnen var ju aktuella hos socialtjänsten långt innan jag kom in i bilden. Hemma-hos-terapeuterna var ett slags bistånd för att hon skulle få stöd och hjälp i hemmet. Jag tror inte att det berodde på oförmåga att laga mat och sköta hemmet. De skulle väl hjälpa till med barnen, sätta gränser och få rutiner för dagen. I dag har vi familjestöd i stället. Det är till för dem som inte har förmåga och ork att själva sköta barn och hem på ett tillfredsställande sätt.
Eva Hedlund berättar att Mia och familjen, sedan de bosatt sig i Smedjebacken, ansökte om att få bidrag till ett hus i Chile.
– Jag tror att vi hade en förprövning av ärendet men det fanns ju inga möjligheter att få sådana pengar från socialtjänsten. Det var liksom ingen idé ens att försöka. Det blev avslag i nämnden. Då ringde Margaretas pappa och var alldeles galen. Sitter du där i kommunalhuset och inte tänker hjälpa till, sa han. Han var väldigt arg. Jag fick försöka få honom att tänka efter. Men hör du Thure, om du sitter i fikarummet på järnverket och hör att någon har fått ett hus av socialtjänsten, vad skulle du då tänka om det? Ja, då skulle han ju bli förbannad förstås, sa han. Det är ju ändå skattepengar det handlar om. Han var klok och sund, han måste bara tänka efter. Jag tror inte att Smedjebacken betalade huset i Chile heller.
– Men Göte Eriksson sa att han hade betalat något i utlandet. Han ville bara inte berätta vad det var.
Tystnad.
– Gjorde vi verkligen det…?
Eva Hedlund har läst Gömda men ingen av de andra böckerna.
– Jag vet inte om det är professionellt tänkt eller inte, men jag känner att nu har hon tjänat så mycket pengar på det här att det räcker. Speciellt som hon just har varit i Sverige och presenterat ännu en bok. Den handlar visst om lilla Sara. Jag såg Margareta på tv och kände igen henne direkt. När hon sa att hotbilden mot henne och barnen kvarstår blev jag väldigt fundersam. Men Margareta, tänkte jag. Så kan det väl ändå inte vara. Och så tänkte jag på flickan. Vad har hon egentligen fått för bild av sin pappa? Det är ju hemskt. En pappa är ändå alltid en pappa.
– Är det inte så att Mia i praktiken har tagit en gruvlig hämnd på Osama och på sätt och vis rövat bort Sara?
– Just det.
Eva Hedlund berättar att hon då och då möter Mias föräldrar på stan. Ibland frågar hon hur de står till med Margareta och barnen.
– Det är väl ganska bra, säger de. Sedan suckar Thure och säger att det är som det är. Det är klart att det har varit jättejobbigt för dem.
Tre veckor efter vårt samtal gick Eva Hedlund i pension. Kanske var det därför hon berättade.
– Jag tycker det är bra att du gör det här, sa hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar