Kapitel 46
Dagen efter mordförsöket på Osama vägrade Michael gå till dagis där Mia senare skulle hämtat honom. Marie-Louise och Levi åkte dit med honom ändå men han grät så hjärtskärande att han fick följa med hem igen.
– Det var en torsdag, säger Marie-Louise. Vi ringde Maggan som sa att han kunde få stanna över helgen. Micke blev glad. Det var då han frågade om han inte kunde få hämta sin cykel och ha den hos oss tills han skulle hem igen. Nej, sa Mia. Vill du ha din cykel får du allt komma hem.
– Då fick det vara, säger Michael. Jag fick för övrigt en ny cykel även hos pappa sedan.
Måndagen kom och med den ännu mer dramatik. Michael grät och skrek, när han skulle till dagis.
– Det gick bara inte, säger Marie-Louise. Han fick bli kvar hos oss. Dagen därpå ringde en dam från socialen och sa att vi skulle lämna Micke hos mormor. Levi vägrade. Ska vi lämna pojken någonstans så ska det vara till hans mor, sa han. En timma senare ringde Maggan. Hon var hemma nu så vi kunde komma med Micke. Vi höll som bäst på att skicka ut vår personal på jobb, så Levi sa att hon fick vänta. Fem minuter senare ringde socialen igen. Ni måste omedelbart lämna Michael hos Margareta, sa damen. Vi frågade om hon kunde följa med och med egna ögon se att det inte var vi som vägrade lämna Micke utan han som vägrade gå hem. Det hade hon inte tid med, sa hon.
Mia hade sällskap av sin mamma och ytterligare en kvinna när Marie-Louise och Levi kom för att lämna Michael. Pojken grät och ville inte gå ur bilen. Mia blev arg och ledsen och sa att alltihop var Levis fel.
– Det var inte jag som sa åt Luis att köra på Osama, protesterade han. Och det var inte jag som sa åt Luis att börja bråka.
– Du skulle ha lämnat oss ifred, sa Maggan. Hade du gjort det så hade allt detta inte hänt.
– Om du inte hade ringt och gjort Micke ledsen på söndagskvällen så hade jag inte blivit arg och förresten kan man väl inte vara riktigt frisk om man kör på en person och sedan springer därifrån, sa Levi.
– Det har du inte med att göra, sa Mia. Luis var inte vid sina sinnens fulla bruk och då kan det bli så där.
Michael lät sig till sist övertalas och klev ur bilen.
– Hej då. Vi ses på dagis, sa Levi.
– Nu dröjer det två veckor tills du får ha honom igen, sa Maggan.
En vecka senare hade hon ångrat sig.
– Det är din vecka. Du får hämta honom om du vill.
Allt enligt Marie-Louise.
– Det var ständiga bråk med Mia. Hon var alltid mer eller mindre desperat. Vi fick aldrig en lugn stund. När telefonen ringde kunde man ana vem som snart skulle skrika i andra luren. Hon bråkade om allt och terroriserade oss oavbrutet. Det gick så långt att jag ibland funderade på var jag skulle gräva ner hennes kropp någonstans.
Thomas Tellebro läser de gamla handlingarna med stigande förvåning.
– Vilken röra, suckar han. Men Levi Hjortsberg hade nog klarat sig från åtal för både egenmäktighet med barn och misshandel även om inte överkörningen av Osama Awad hade ägt rum. Margareta E är ju väldigt tillspetsad i sina anklagelser. Först är hon rädd att Levi ska skada Michael och begär handräckning av socialen. Sedan får pojken stanna över natten. Dagen därpå ringer Hjortsberg upp henne. Då går det plötsligt bra att få ha honom hela helgen!
– I det skedet bestämde vi oss för att driva en vårdnadstvist mot Maggan, säger Marie-Louise. Bråket kunde bara inte fortsätta. Vi frågade Micke var han ville bo. Han sa att han ville bo hos oss. Då ville vi det också.
Levi tog därmed kontakt med advokat som rekommenderade honom att av strategiska skäl välja en kvinnlig kollega.
– Hon sa att det skulle bli tufft att få vårdnaden om Micke. Vi måste bevisa att Maggan var sämre som vårdnadshavare än Levi. Men hon sa också att jag som styvmor inte hade någon talan alls. Det kändes för jävligt.
Några dagar senare rymde Michael från mormor till Levi och Marie-Louise. En halvtimma senare kom Mia. Michael gömde sig och vägrade komma fram.
– Vi skjutsade hem honom senare på kvällen, säger Levi. Det gick bra.
Dagen därpå kom han igen. Han fick sova över och lämnades på dagis nästa morgon. Så höll det på. Allt oftare tog sig Michael till sin pappa på egen hand med en arg mamma Mia i hasorna som hotade ringa såväl socialtjänsten som polisen. Då och då gjorde hon det också.
– Polisen brukade ringa och be oss köra hem Micke. Då gjorde vi det förstås.
För Luis tycks situationen ha varit utomordentligt allvarlig. Araberna var rejält uppretade. Han kände sig hotad. Kanske var han dessutom hotad av sina egna landsmän? Marie-Louise och Levi minns också att Luis blev varnad, det vill säga misshandlad på Arnöanstalten i Nyköping.
– Han fick ordentligt med stryk, säger Marie-Louise. Jag tror som José Campos Rochas att han till och med hamnade på sjukhus. Vilka gärningsmännen var är svårt att veta. Man bara antog att det var araber. De var ju på Osamas sida och tyckte att det mesta var Luis fel. De var väldigt arga och aggressiva mot honom. Men det kan ju för all del också ha varit chilenare.
Dåvarande chefen för Arnöanstalten är inte längre i livet. Enligt nuvarande kriminalvårdschefen, Thomas Strid, finns inga journaler kvar från den tiden. Informationschef Ann-Marie Dahlgren vid Kriminalvårdsverket i Norrköping låter i stället kontrollera Luis akt och meddelar sedan att det inte finns någon anteckning i den om att han skulle ha blivit misshandlad på anstalten.
Enligt Gömda blir Luis misshandlad även nyårsaftonen 1989. Familjen har varit på lunch hemma hos Mias föräldrar. Plötsligt dyker fem okända araber upp med en hälsning från hennes förre fästman. Luis blir slagen och Mias pappa skjutsar honom till sjukhuset. Två revben var knäckta, skriver Liza Marklund. Han hade stora muskelblödningar under huden (läs: blåmärken) och en spräckt läpp. Misshandeln polisanmäldes men ingen skyldig kunde identifieras.
Hos Nyköpingspolisen återfinns ingen sådan anmälan. Hos tingsrätten finns heller inga dokument om något sådant mål.
Nyårsafton 1989 satt Luis dessutom i fängelse på Arnöanstalten i Nyköping. Han kan visserligen ha haft permission över helgen men det mesta tyder på att han verkligen blev misshandlad inne på fängelset så svårt att han hamnade på sjukhus. Det skulle i så fall kunna vara den misshandel som författarna till Gömda har förlagt till nyårsafton 1989.
Ibland blir det fel, som bekant. Men mordförsöket på Osama och att Luis dömdes till ett års fängelse för det har Mia och Liza Marklund medvetet glömt bort. Det passade förmodligen inte in i den sistnämndas politiska projekt.
Vilka de fem okända araberna var är höljt i dunkel. De kan ha varit araber eller rätt och slätt medfångar som retat sig på Luis välkända arrogans. Det kan även ha varit chilenare. Luis löpte trots allt risk för förföljelse redan när han kom till Sverige. Så stod det ju i Migrationsverkets speciella sekretessparagraf.
Luis hade meddelat socialtjänsten att han hade planer på att starta en egen firma i byggbranschen för såväl nyproduktion som reparationsarbeten. Av det blev ingenting. Hans möjligheter att stanna i Oxelösund efter avtjänat fängelsestraff tycks också ha varit obefintliga.
– Det var då rymningsplanerna tog vid, säger Levi. Jag kan riktigt se hur Maggans fantasi började skena iväg. När hon kommer igång, är det riktigt slipat.
Den till synes plötsliga flykten från Oxelösund var emellertid inte så plötslig som man skulle kunna tro. Redan i oktober 1989 avstod Mia från att anmäla lille Dennis till barnomsorgen trots att hon blev erbjuden en dagisplats.
– Familjen har för avsikt att flytta från Oxelösund, skrev socialtjänsten. Avfärden i januari 1990 var med andra ord planerad. Men om det visste papporna Levi och Osama ingenting. Socialtjänsten förstod nog inte heller…
Mia ska ha fått vara i fred de fem månader som Luis satt i fängelse. Det talar för att hon inte var hotad. Hon var emellertid fortfarande sjukskriven. Med Luis i fängelse redovisade socialtjänsten hennes inkomster enligt följande:
· barnbidrag: 1 698 kronor,
· bidragsförskott 1 860 kronor,
· bostadsbidrag 2 400 kronor och
· sjukpenning 4 980 kronor per månad
Totalt 10 938 kronor per månad.
Hon fick dessutom kompletterande socialbidrag och bistånd i form av dagisplacering åt de två äldsta barnen.
– Maggan pratade nästan inte med oss under den tiden, säger Levi. Mest för att vi vägrade ta hennes parti mot Osama. Samtidigt drog ju de båda vårdnadstvisterna igång. Det blev ju lite oroligt för oss alla.
Levi menar att om Mia bara hade lämnat Luis när han satt i fängelse, så hade hon fått vara ifred för all framtid. När hon bestämde sig för att fortsätta äktenskapet tvingades familjen lämna Oxelösund. Annars hade hon kanhända fått skrapa ihop resterna av sin man.
– De stack direkt när han kom ut från fängelset i januari 1990, säger Levi.
– Och då byggde hon upp en historia om att hon var hotad av Osama för att få ekonomiskt stöd?
– Ja, säger Levi. Så gick det till.
– Så det var Luis och inte Mia som var jagad?
– Den officiella bilden är att Maggan och Luis blev jagade av Osama och araberna, konstaterar Marie-Louise. Sedan blev det tvärtom. Luis fick syn på Osama och såg sin chans att slå till. Det inträffade Den Stora Skrällen. Sedan var det Luis som var jagad.
Michael håller med.
– Det var dagen D, konstaterar han. Dagen då jag hoppade in i pappas bil. Innan dess var mamma varken hotad eller jagad. Osama ville bara träffa sin dotter. Det var vad det handlade om.
– Hur gick det sedan då när Luis kom ut? Blev han jagad av araberna då?
– Nej, säger Osama. Då var det glömt. Det var bara i början mina kompisar var arga. Jag var deras kompis och han försökte döda mig.
– Men Mia flydde ju med hänvisning till att du jagade henne. Du måste ha blivit förhörd om det. Socialtjänsten har ju skickat henne till olika gömställen i Sverige.
– Ingen har hört av sig, säger Osama. Ingen har frågat mig. Varför skulle jag jaga henne?
– Du måste ju ha undrat var Sara var?
– Han frågade mig, säger Levi. Men jag visste ju inte heller.
– Men hur kan du och dina kompisar vara så oskyldiga? Du har ju sett vad socialtjänsten skriver.
Osama slår ut med händerna i en hjälplös gest.
– Mina kompisar bryr sig inte om Maggie. De vet hur hon är.
– Så du tror att flykten och Gömda blev ett sätt för henne att göra sig spännande och få socialen att betala kalaset.
– Ja, det tror jag, säger Osama. Till hundra procent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar