Sanningen om Gömda, kapitel 12

Kapitel 12

– Hallå! Hej! Hör du vem det är? Känner du igen min röst?

Kvinnan i luren bubblade av förtjusning och nummerpresentatören avslöjade med meddelandet "skyddat nummer" att samtalet kom från en plats i Sverige. 

– Det är över tio år sedan, fortsatte hon och lät påtagligt nära.

– Men är det du Mia, sa jag lika förvånad som glad. Så du är i Sverige?

– Nej, jag ringer från USA, ljög hon.

Jag bestämde mig för att inte protestera.

– Jaha, men hur har du det då?

– Bra! Men det var varit väldigt svårt några år. Jag fick ju aldrig några pengar för Gömda så länge vi var kvar på Bonnier Alba. Vi var oerhört fattiga tills boken kom ut på Piratförlaget. Numera är jag rik. Gömda har ju sålt i 700 000 exemplar vid det här laget.

Mia lät glad och lycklig. Undra på det. Sedan 2003 hade miljonerna rullat in, som hon sa. Rösten var sig precis lik. För en sekund var det som att tiden hade stått stilla. Plötsligt insåg jag hur ofta jag hade undrat hur hon hade det.

– Kände du igen mig på bilderna i tidningen, kvittrade hon och jag kunde bara konstatera att hon verkade vara sig lik, såvitt jag kunde se.

Mia berättade att flera artiklar var på gång.

– Thomas Bodström har uttalat sig och sagt att man ska behålla de jagade kvinnorna kvar i Sverige. Men när man inte kan leva i Sverige, vad gör man då? Thomas Bodström vet inte vad han talar om. Han vet inte vad skräck är. Han skulle inte klara av en enda månad av mitt liv.

– De kunde ju inte skydda dig, konstaterade jag och tänkte på att hon genom att följa Kammarrättens i Stockholm råd och flytta utomlands egentligen hade spelat socialtjänsten rakt i händerna. På så vis hade hon dessutom förlorat sitt sociala skyddsnät. Sverige hade tvått sina händer och lämnat familjen åt sitt öde. Så hade hon åtminstone beskrivit det hela. När socialtjänsten hotade tvångsomhänderta barnen tvekade hon inte en sekund. 

– Jag önskar ingen den här resan, sa Mia. I vissa fall måste man tillgripa emigration. Hur många ska dö innan politikerna fattar det? För kvinnor dör faktiskt.

– Och hur mår barnen?

– Barnen är stora nu. Emma har fyllt 18 år och Robin är 15. Hon kör bil och han håller på att ta körkort. Emma mår jättebra och är duktig i skolan, men vi har haft mycket psykologhjälp till henne. Hon är en smart liten tjej men hon kommer aldrig att klara sig helt utan psykologer. Hon minns ingenting från Sverige. Båda barnen förstår svenska men de svarar på engelska.

– Och så har du en ny man, förstod jag.

– Ja, jag har träffat en ny man. Jag har gift om mig med en amerikan! Anders lever och bor fortfarande kvar i USA fast i en annan delstat. Vi klarade inte av friheten tillsammans. Det blev för jobbigt. Vi var för illa tilltygade. Till slut kom vi fram till att det inte fungerade. Det var jättejobbigt faktiskt.

– Så vad tror du? Kan vi göra någon intervju nu i samband med Asyl?

– Ja, det tror jag. Men jag måste prata med Liza först. Jag reser bort i morgon några dagar men kan ringa henne på lördag och prata om dig. Vi har pratat om dig förut så det ska nog gå bra. Jag ringde dig redan i går faktiskt. Men telefonsvararen var på och jag ville inte lämna något meddelande. Man vet aldrig vem som lyssnar av.

– Jag var hos Björn Skifs om du kommer ihåg honom? Han ska göra en stor show på Cirkus i höst.

– Så klart jag minns honom. Är han fortfarande gift med samma kvinna.

– Ja. Pernilla heter hon.

– Ja, det kommer jag ihåg. Jag läser Aftonbladet på nätet. Inte Expressen. De har inte alltid varit så snälla mot oss.

– Har de inte?

– Nej.

– Jag rättar mig efter dig, Mia. Liza är välkommen att ringa om hon vill kontrollera vad jag vill göra. Det är möjligt att tidningen låter mig åka till USA. Vi hade redan talat om att jag kanske skulle åka till Chile och intervjua dig. Jag behöver ju inte komma hem till dig om du inte vill. Annars kan vi ju ta intervjun per telefon också.

– Då hör jag av mig på måndag då, sa Mia.

– Gör det. Jag sitter hemma och skriver hela dagen.

– Annars skickar jag ett e-mail, så talar du om när jag ska ringa upp för intervjun.

Några dagar senare hade jag läst Asyl - den sanna och gripande fortsättningen på Gömda, som det stod i programförklaringen. Även denna gång stod Liza Marklund ensam som författare på omslaget. Mia fick vara med först på försättsbladet. I Asyl utspelar sig följande dialog mellan Liza och Mia som förklaring till det:

”– Jag ska starta ett bokförlag tillsammans med några andra. Det första vi skulle vilja ge ut är boken om din historia, fast i pocket den här gången. Vad säger du om det?

– Kan vi det? Är det inte det gamla förlaget som har rättigheterna?

– Jo, men om vi erbjuder dem att ge ut den på nytt och de tackar nej, då blir boken vår igen.

- Skulle den sälja, tror du?

– Folk har frågat efter den i fyra år. Förlaget tryckte ju aldrig några nya upplagor och jag tror att det finns ett mycket större intresse för din historia än vad de förstod. Vi vill se vad som händer om den kommer ut igen.

Mia tvekade några sekunder.

– Men jag vill inte göra några intervjuer.

- Det behöver du inte att du inte vill.

– Och så vill jag inte att mitt namn ska stå på omslaget.

– Men varför inte? Vi kom ju överens om att dela på allting.

– Jo, jag vet. Men jag tycker det är bättre att du står ensam. Jag kan stå med på insidan.”

Mia skulle alltså ha sagt att hon inte ville ge några intervjuer.

Så kändes det inte alls när jag pratade med henne. Så hade det faktiskt aldrig känts. Hon var tvärtom rätt pratglad. Hon hade sagt att hon skulle prata med Liza först. Som om hon måste be om lov.

Och det där med att hon inte ville stå som författare på omslaget lät ju som en dålig skröna. Varför skulle hon inte vilja det? Det var ju hennes historia. Det lät mer som en dålig förklaring av en som ville ta åt sig hela äran.