Jag avskyr morgnar. Speciellt morgnar som kräver att man ska rusa iväg till tåget halv sju och stressa in till stan. I minst 20 år gjorde jag det dagligen utan att lyckas särskilt väl. Jag är helt enkelt dålig på att passa tider. Den stora vinsten med att vara frilans är att man vaknar när kroppen vill och kan ta sig till arbetsplatsen i morgonrocken med en tekopp i handen utan att någon bryr sig. Att arbetsdagen sedan kan bli både tio och femton timmar lång är en annan sak.
Morgonens första tåg mot Nyköping fick följaktligen gå iväg utan mig söndagen den 22 oktober 2006. Jag anlände till Stockholms central strax före klockan tio med biljetten jag hade köpt på internet i min hand. Jag irrade omkring en stund men hittade tåget så småningom, klev ombord och satte mig på en plats som såg ledig ut. För säkerhets skull slog jag en signal på mobilen till Levi i Oxelösund. Det dröjde innan han svarade. Jag hann tänka både en och två gånger att nu var jag nog lurad i alla fall. De har säkert fått kalla fötter och ångrat sig.
– Hallå! Hjortsberg!
Äntligen! Han svarade!
– Jag är på tåget nu, sa jag. Det anländer till Nyköping om en timma. Ska jag ta bussen därifrån sedan?
– Nej, jag hämtar dig vid stationen, sa Levi. Inga problem.
Vi var ganska många som steg av i Nyköping och promenerade längs perrongen bort mot trappan ner till tunneln som under spåren leder ut ur stationsområdet. Utanför till vänster ligger Pressbyrån och till höger reser sig det gamla stationshuset. Framför finns parkeringsplatser och en vändplan för folk som ska lämna och hämta. Härifrån går också bussen mot Oxelösund.
Mina medresenärer försvann åt olika håll och snart stod jag ensam kvar framför stationshuset. Någon Levi syntes inte till och än en gång tänkte jag att han kanske hade ångrat sig. Några minuter senare kom han körandes i sin blå Chevrolet Van av 1990 års modell. Med ett spänstigt hopp tog han sig ur bilen.
– Hej! Det är jag som är Levi. Hoppa in!
Jag klättrade in på passagerarsidan, drog igen dörren efter mig och lade märke till en decimeterhög g-klav av mässing som satt nedstucken i ventilationsgallret på instrumentpanelen.
– Är du musiker, undrade jag.
Han skrattade.
– Nej då. Vi hittade den där g-klaven när karateklubben fick ta över lokalerna efter musikskolan. Jag tyckte den var fin så jag har putsat upp den.
Just det! Levi var instruktör i Oxelösunds Karate– och Juijitsuklubb. Det hade jag läst på internet. Han hade varit aktiv i många herrans år och sonen Michael var en av hans främsta elever. Själv var han blond, förhållandevis kort men mycket vältränad.
Levi startade bilen och styrde kosan mot Oxelösund. Jag visste att han var född i Örnsköldsvik. Därav hans trygga, norrländska dialekt. Kanske var det han som hade stått modell norrlänningen Anders?
– Så du har läst Gömda och de andra böckerna, frågade jag.
– Ja då. Och de är bra! Det är bara det att de inte är sanna.
– Det är de inte?
– Nej, det är ljug alltihop. Vi har papper på allt mellan himmel och jord därhemma. Du ska få se. Det är så mycket ljug det kan bli. Min fru är förresten av samma årgång som Maggan. De var skolkamrater när de var små.
Solen sken. Det artade sig till en ovanligt vacker höstdag. Snart skulle vintern ta över och bädda in landskapet i snö. Men än låg Sörmlandsbygden bländande höstvacker längs vägen.
– Men vad var det som hände då, undrade jag. När Mia försvann alltså.
– Hon bara lämnade grabben hos oss och stack i väg på 14 dagars semester, som hon sa. Sedan kom hon inte tillbaka. Liknande saker hade hänt tidigare. Vid ett tillfälle var hon och en kompis hos några karlar i Uppsala. De skulle vara borta sju dagar men kom tillbaka först efter fem veckor. Då kom hon och skrek att Micke omedelbart skulle hem fast det var sent på kvällen, ja nästan mitt i natten. Det är tråkigt att säga det, men hon ljuger jämt. Hon är rolig och trevlig på många sätt men när hon får något för sig går hon inte att stoppa.
Det var arbetet som 1958 tog Levi till Oxelösund. Han var 19 år gammal, rörmokare, ung och vacker, som han säger. Tillsammans med sin mor, styvfar och syskon flyttade han in i Snickargården, ett hus som ägdes av en man han kallade gubben Johansson. Han gifte sig i mitten av 60–talet och fick barnen Jan och Rose-Marie. Då hade han blivit resemontör specialiserad på kylanläggningar vilket gjorde att han ofta arbetade på båtar till sjöss.
– Jag har sadlat om många gånger, sa Levi som efter kurser i energimassage, muskeldiagnostik med tester och behandling, koreansk handterapi, akupunktur, lymfaflödesmassage, manipulering och mobilisering numera driver praktiken Massagepunkten i Oxelösund i akt och mening att kunna hjälpa sina medmänniskor.
– Jag arbetar mycket med migränpatienter och brukar lyckas bra även med ryggskott, nackspärr och domningar i armarna, berättade han. Idrottsmassage är en annan av mina specialiteter. Jag brukar finnas på plats när stora tävlingar som Vasaloppet, O-ringen och Vättern Runt går av stapeln.
Mia hade berättat för mig om Levi som Michaels pappa och bara haft gott att säga om honom. I böckerna kallas han vid något tillfälle "en kille från min hemstad". De hade bott ihop innan hon flyttade in i trean, där hon så småningom blev misshandlad.
– Vi gjorde slut sommaren 1983 men är fortfarande goda vänner skriver hon utan att nämna den gemensamme sonen Michael med ett ord. Först i Mias Hemlighet fick han vara med.
Levi pekade mot en slottsliknande byggnad på en höjd långt borta. Mellan den och vägen sträckte sig grönskande hagar, där många hästar gick på bete.
– Det var en gång en fattig torparson som hette Johan Månsson. Han blev adlad tack vare sin vackra sångröst och fick heta Silverstierna. Han grundade Stjärnholms slott. Hela Oxelösund hörde dit från början. I dag är det en konferensanläggning med gårdsbutik.
Jag sög i mig av den guidade turen. Själv hade jag läst att Oxelösund har drygt 11 000 invånare och är ett av landets starkaste socialdemokratiska fästen. Närmare 80 procent av invånarna jobbar på Järnverket eller Svenskt Stål AB som alla kort och gott kallas SSAB. Här finns skärgårdsmuseum, utmärkt fiske, en urskog med jättestora lindar, en badhusvik med gästhamn, ett gammalt fort från kalla krigets dagar och så Kolmårdens djurpark förstås som ligger rätt nära.
– Ser du kyrkan uppe på kullen, sa Levi. Där gifte vi oss den 18 juli 1988, min fru och jag. Vi kanske ska gifta om oss där till och med. Eller rättare sagt förnya våra äktenskapslöften. Vi är ju inte skilda precis. Jag ska bara fria först. Men det hinner jag nog. Kyrkan lär stå kvar.
Vi passerade en småbåtshamn, där båtarna ännu låg och guppade. Strax därpå körde vi över Hamnbron och kom in i själva staden. Levi svängde några gånger innan han plötsligt bromsade in.
Mia bodde i hörnhuset med adress Höjdgatan 65 i Oxelösund.
Foto: Monica Antonsson
– Här har vi Höjdgatan, sa han och pekade tvärs över gatan mot en radhuslänga.
– Det är huset som Maggan kallar sin souterrängvilla. Hon och Luis bodde en tid längst ut på hörnan där.
Det kändes närmast magiskt. Så här såg Mias fängelse alltså ut.
Levi och jag steg ur bilen för att knäppa några bilder, helst utan att väcka uppmärksamhet. Inne på gården fanns lekplats och rabatter och mitt emot husen en annan radhuslänga. Till varje hus hörde en pytteliten tomt omgärdad av ett plank.
– Så det var alltså här kommunen satte galler för fönstren och gjorde källaren till ett skyddsrum, sa jag. Det var alltså här libanesen och hans kompisar slog sönder alla hennes fönster.
Levi fnyste.
– Det där har aldrig hänt, sa han. Det har aldrig suttit några galler för fönstren här. Om arabpojkarna skulle ha slagit sönder alla deras fönster så hade jag vetat det. Min son bodde ju här! Och om det trots allt ändå hade hänt, utan att jag fick veta det och utan att Maggan gjort någon anmälan, så hade ju grannarna gjort det. Absolut. Det säger sig självt.
Vi klättrade in i bilen och for vidare. Bara någon minut senare stannade han igen.
– Det här är huset som Maggan bodde i när hon var ihop med Osama. Adressen är Föreningsgatan 33. Hon bodde i en trea på tredje våningen. Sedan flyttade hon in i en fyra på andra våningen i samma hus. Men huset är ju byggt i vinkel så då fick hon adressen Frejgatan 6. Det var förresten jag och min fru som tog över trean efter Maggan. Vi bodde här som goda grannar en tid. Men det gick inte så bra. Det var för svårt för mig att se hur Micke hade det utan att kunna ingripa.
Levi hade kört in på gården bakom det vinkelbyggda huset och parkerat.
Föreningsgatan 33 respektive Frejgatan 6 i Oxelösund.
Foto: Monica Antonsson
Där fanns gungor och en sandlåda för barnen. Sommartid kunde det nog vara grönt och lummigt också. Huset var byggt i vinkel och Levi pekade ut de olika balkongerna.
– Det var alltså här libanesen lyfte av hennes dörr, undrade jag.
– Åh nej! Det är bara ljug det också! Det går helt enkelt inte att lyfta av dörrarna på det sätt som beskrivs i boken. Det är fullständigt omöjligt.
I Gömda talas det om spärrar som ska sättas i mellan dörr och karm för att förhindra dylika övergrepp.
– Sådana satt redan i, säger Levi. Vi tog ju över lägenheten efter henne så det vet jag. Dessutom sitter dörren inne i karmen. Det går helt enkelt inte att få tag i den och lyfta ut den.
Vi hoppade in i Levis blå Chevrolet igen. Han tog av till höger nerför en liten backe där vi passerade några gula trevåningshyreshus med röda balkonger.
– Här bodde Maggans föräldrar när vi var i lag. Vi bodde snett över gatan. Det var därför jag kunde se att hon var hemma hos föräldrarna med en annan kille. Jag satt helt enkelt hemma i fönstret och väntade ut dem.
Levi svängde till vänster ett par gånger och stannade sedan vid Esplanaden 1B. En skylt på väggen med texten "Massagepunkten" sa mig att vi hade parkerat vid hans mottagning. Innanför glasporten tog vi till vänster in genom dörren till praktikens väntrum. En klocka ljöd "plingplong" och talade om för alla som eventuellt fanns på mottagningen att vi var där.
– Hej!
Kvinnan som kom emot oss hade väldigt snälla ögon och runda, rosiga kinder.
Hon sträckte fram handen för att hälsa.
– Det är jag som är Marie-Louise. Levis fru.
Vi slog oss ned i väntrummet, vars möblemang bestod av en blommig, beigebrun plyschsoffa, ett soffbord och två stolar. På den vita betongväggen bakom soffan hängde en gobeläng med sjöjungfrur i grönt och rött. På motsatta sidan av rummet stod ett lågt bord och ovanpå det en stor keramikskål fylld med dekorativ småsten. Bland stenarna brann värmeljus vilket skapade en skön stämning i rummet.
Marie-Louise, som hade fixat kaffe med dopp, berättade att hon just hade genomgått en operation som förminskat magsäcken. Därför åt hon som en fågel utan att vara hungrig och hade ett år senare gått ner hela 50 kg, men det visste vi förstås inte då.
Kapitel 18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar