Kapitel 36
Nyårsafton 1988 blev Luis överfallen och misshandlad när familjen var på väg hem mitt i natten. Osama och två namngivna landsmän ska ha klivit ur en bil och spärrat vägen för Mia som drog barnvagnen med lille Dennis och Luis som drog den sovande Sara i en sittvagn. "Släpp min dotter", sa Osama. Mia lyckades dra sig undan med båda vagnarna medan Luis misshandlades. "Varför gör ni det här", skrek hon till Osamas kamrater. "Vi är blodsbröder", fick hon till svar. Libaneserna gav sig iväg. Efteråt plåstrade Mia om Luis hemma i radhuset.
Allt enligt Gömda.
Den påstådda misshandeln nämns i socialtjänstens protokoll med skillnaden att förövarna där kallas fem okända araber varav en ska vara Osama. Han befann sig emellertid i Kanada, dit han bevisligen reste i slutet av november 1988. Han stannade i två månader och greps av polisen någon dag efter att han kommit hem den 18 januari 1989.
Misshandeln av Luis polisanmäldes, skriver socialtjänsten. Några skyldiga kunde emellertid inte gripas trots att Mia alltså pekat ut Osama bland gärningsmännen.
Tingsrätten i Nyköping har inte registrerat något sådant mål. Några vittnen tycks heller inte finnas. Varken Marie-Louise, Levi, Lena, eller Caroline har hört talas om den våldsamma nyårsnatten. Inte ens Michael som hos Mia och Luis känner till att han skulle ha blivit misshandlad.
Polisen i Nyköping har utan resultat sökt i sina arkiv efter en sådan anmälan. Händelsen nämns på en enda rad när Mia den 18 april 1989 anmäler Osama för olaga hot.
– Det är konstigt att utredaren inte kommenterar den raden, säger Thomas Tellebro på utredningsenheten hos polisen i Nyköping. De var ju erfarna poliser som måste ha följt upp det här och ställt flera frågor. Den enda rimliga slutsatsen är att det inte fanns någon substans i påståendet.
– Luis jobbade hos oss den 3 januari 1989, säger Marie-Louise efter att ha kollat med sin bokföring.
– Han och en annan anställd arbetade fem timmar med en flyttstädning så han kan inte ha varit så allvarligt skadad. Det skulle vi ha sett i så fall. Sånt kommer man ju ihåg.
I socialtjänstens handlingar får den påstådda misshandeln stor betydelse i form av psykisk ohälsa hos både Mia och Luis. Båda blev totalt arbetsoförmögna och slutade jobba för att i stället varva sjukledighet med föräldraledighet. De sökte dessutom stöd hos psykteamet i Oxelösund där psykologen Lilly Erlandsson och läkaren Gunilla Ek tog hand om dem.
I Gömda påstår Mia att Luis arbetade för fullt på sin firma. Det är inte sant. Han hade ingen firma så länge de bodde kvar i Oxelösund.
Enligt socialtjänsten ska en av araberna under tumultet på nyårsnatten ha ryckt åt sig sittvagnen som Sara satt i. Hon blev därmed rädd för mörka utländska män och livrädd för sin far Osama vilket yttrade sig i otrygghet och sömnproblem. Det slog hårt mot Osama när han senare försökte få lagstadgad umgängesrätt med sin dotter, trots att han bevisligen inte hade varit där. Mia kopplade in en psykolog på Sara vilket ledde vidare till att flickan blev ett fall för landstingets barn- och ungdomspsykiatri (BUP).
Tio månader senare, i oktober 1989, ansåg socialtjänsten att Sara var ett aktivt och temperamentsfullt barn som utvecklades normalt.
De skrev:
”Sedan nyårsafton 1988 har Margareta och hennes nuvarande familj hotats och fått påringningar av de fem okända araberna. Hotelserna har inneburit stora påfrestningar för familjen och hon har vid flera tillfällen fått ändra telefonnummer. Margareta vågar inte gå ut ensam med barnen utan att Luis eller någon annan familjemedlem gör henne sällskap.
Såväl Mia som Luis är ännu tio månader efter händelsen sjukskrivna.”
– Maggan sa, som sagt, att hon aldrig mer skulle arbeta, säger Levi. Det gjorde hon inte heller. Hon kom på en bra grej helt enkelt.
Osama greps alltså den 18 januari och satt följaktligen i fängelse hela våren 1989 när Mia och Luis menar att de ständigt blev trakasserade. Hotelserna tilltog sedan de gift sig den 18 mars och bröt ner familjen så till den grad att hennes pappa, enligt Gömda, hade funderingar på att skjuta Osama.
Exakt vad som hände nyårsafton 1988 har inte gått att få fram. Mia ringde emellertid strax efter till Levi och bad om hjälp.
– Hon kände sig hotad och förföljd av araberna så jag tog genast tag i problemet.
Den 3 januari, samma dag som Luis jobbade med flyttstädningen, hjälpte Lena Levi att sammankalla araberna på en balkong i Ramdalen där städfirman just då utförde arbeten åt invandrarverket.
– Jag kände ju de flesta. Många hade till och med jobbat hos oss. Araberna var upprörda över att Osama inte fick träffa sin dotter. Själv var jag förbaskad på att de gav Michael problem. Springer ni och hotar Maggan och mitt barn, frågade jag. De nekade. Vem är det som gör det då, undrade jag. Det är Osama och Maggie som bråkar, sa de. Nu slutar ni med det. Annars ska jag ställa till ena jävla problem för er, sa jag. Så här vill jag inte ha det!
Levi diskuterade både länge och väl med araberna och påpekade att de inte fick jaga Mia eller på annat sätt vara stygga mot henne och barnen.
– De lovade undvika henne framöver, säger Levi. Hon betydde bara trubbel. Sedan blev det lugnt. Maggan sa åtminstone aldrig mer till mig att hon var förföljd. Och jag tror faktiskt på arabpojkarna. De har inte jagat henne landet runt som hon påstår. De har haft sitt att tänka på. Men det är klart att de kanske kläckte ur sig ett och annat när de stötte på henne på stan.
– Jag har aldrig misshandlat Luis, försäkrar Osama. Jag har möjligen tjafsat lite med honom.
Mia påpekade senare för socialtjänsten att hon hade god kontakt med Levi och att han hade ställt upp för såväl henne som Michael och hennes nya familj under det hon kallade den svåra tiden.
Socialtjänsten gjorde sitt för att hjälpa familjen och beviljade, som förebyggande insats för Mia men framför allt barnen, ett bistånd för tillfällig vistelse utanför hemmet. I Gömda berättar hon om tre veckors sommarsemester för hela familjen i Metalls semesterby utanför Strängnäs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar