Kapitel 59
Den 15 april 1991 flyttade Mia och familjen alltså in i en trerumslägenhet med adress Västansjö 9A i Smedjebacken. Den var 81 kvadratmeter stor och låg två trappor upp i ett 60-talshus. Familjen flyttade in med så kallad sekretessmarkering och kvarskrivning vilket innebar att de fortfarande stod skrivna på Höjdgatan i Oxelösund. Endast skattedirektören på lokala skattemyndigheten i Sörmland visste var de fanns och kunde förmedla exempelvis post. Mias föräldrar kom med en släpvagn fylld av hennes käraste saker från huset inklusive den vita skinnsoffan, bokhyllan och bröllopspresenterna. Mia tyckte emellertid inte att lägenheten kändes som ett hem.
I Gömda berättar hon varför de bestämde sig för att fly till Chile genom att än en gång dra historien om hur hon i början av 80-talet dagligen arbetade med människor som flytt till Sverige. Hon lärde känna människor av alla slag i såväl öppna som slutna organisationer över hela världen. Hon träffade hundratals, ja tusentals människor som flytt från död och terror.
De som kände henne då har ju berättat hur.
Gömd och jagad undersökte hon olika källor och fick småningom veta att det var möjligt att emigrera i hemlighet. Över hela världen finns organisationer och nätverk som gömmer människor i nöd.
"Jag tror det kan gå", säger hon till sin make i boken. "Men det tar tid."
Hon ringer, skriver, undersöker och gräver. Till slut får hon napp i ett land långt borta med visumkrav vilket effektivt förhindrar Osama med hans kriminella bakgrund att ta sig in. Klimatet är hyfsat och levnadsstandarden okej. Det är bara språket och bostaden som är problem.
"Vi kunde inte ett ord av språket och var tvungna att köpa ett hus eller en lägenhet", skriver hon. "Men vi skulle kunna bo och fungera där, intygade mina kontakter."
En av hennes kontakter var måhända Luis bror parkeringsvakten som de ringde till på Berits Theelkes telefon. Att landet långt borta var Chile är numera ingen hemlighet. Språket var följaktligen spanska som Mia redan i början av Gömda påstår att hon talade till fulländning. Det var dessutom Luis modersmål men det kunde hon ju inte gärna berätta då hon påstod att han var norrlänning. Som av en händelse nämner Mia dessutom i Asyl, när valet av land inte längre är någon hemlighet, att den chilenske diktatorn Augusto Pinochet strax innan hade lämnat över presidentposten till Patricio Aylwin varför många chilenska flyktingar plötsligt kunde återvända.
Före emigrationen skulle familjen emellertid försöka skapa sig en ny tillvaro i Sverige. Allt för att Sara skulle få gå hos barnpsykolog. Flickan var sjuk men det är högst tveksamt om hon verkligen försökte skära ihjäl sig själv med kniv så fort hon fick syn på en och att Mia därför ända tills för bara några år sedan ständigt måste gömma sina knivar.
– Det är klart att Sara använder kniv, säger Michael nu efter ett av sina besök i USA. Hon skär ju bröd!
Den 22 april 1991 gjorde socialsekreterare Eva Hedlund från Oxelösund hembesök hos Mia med anledning av vårdnadsutredningen om Michael. Hon konstaterade att familjen levt i en mycket pressad situation det senaste året. Det hade krävts såväl läkarvård som psykologkontakter. Mia var fortfarande sjukskriven. Vad Luis möjligen arbetade med framgår inte av handlingarna. Eva Hedlund konstaterade dock att Mia trots allt försökte skapa en bra hemmiljö för familjen. Hon påpekade också att Mias beslut att lämna Michael i Oxelösund hade varit svårt.
"Hur det blir i framtiden beror på om familjen får vara ifred eller inte", skrev hon.
Eva Hedlund kunde konstatera att umgänget mellan Mia och Michael inte fungerade trots upprättat umgängesavtal i september 1990. Orsaken var den bristande kommunikationen mellan Mia och Levi som berodde på att han vägrade förskjuta Osama som vän.
"Det har varit en mycket svår tid för Margareta", skrev Eva Hedlund. "Hon har självklart velat ha kontakt med Michael men det har varit svårt. Hon har levt på hemlig ort. Vid vissa tidpunkter har situationen varit känslomässigt så plågsam för henne att hon helt enkelt inte orkat med kontakterna i den omfattning hon skulle ha önskat."
Eva Hedlund konstaterade vidare att Michael saknade sin mamma och sina småsyskon mycket. Och att de saknade honom.
"Michael önskar att han kunde få träffa dem oftare. Han tycks dock ha klarat separationen från sin mor ganska bra."
Eva Hedlund noterade att Mia inte ens i Smedjebacken vågade lämna barnen på dagis. Hon hade fortsatta samtalskontakter och stöd från socialtjänsten i sin nya vistelsekommun. Det fanns trots allt förutsättningar för rehabilitering så att Mia skulle kunna komma tillbaka till samhället och en normal livsföring.
Michaels skolfröken, Kerstin Lindqvist, uppfattade honom vid samma tid som en mjuk och god kille.
"Han pratar gärna när han är ensam", skrev hon i en kommentar till socialtjänsten. "Han har lite svårare med den fysiska kontakten. Den har dock blivit något bättre."
Det gick ganska bra för Michael i skolan. Särskilt i matematik. Läsning och skrivning gick mindre bra. Det berodde emellertid bara på att han hade för bråttom.
Det var i lägenheten i Smedjebacken som Mia påstod sig ha fått ett telefonsamtal från polisen i Oxelösund. Bokens Helena skulle ha ringt för att varna Mia och bett en kommissarie framföra budskapet.
"Hälsa Mia att hon måste vara på sin vakt. De letar efter henne och barnen. Det skickas runt bilder på henne och Sara. En gång har de betalat pengar för att få reda på var hon fanns. En man i Grängesberg fick 10 000 kronor som tack för upplysningen. De planerar skjuta hela familjen när de hittar dem."
Lena, som alltså är förlagan till bokens Helena, slår ifrån sig med kraft.
– Nej, nej, nej! Jag har inte ringt polisen och bett dem framföra något hot. Men jag känner igen mönstret. När jag gömde mig på kvinnojouren och Maggan ville att jag skulle ta hand om Sara, sa hon ju att araberna hade hotat ta flickan som gisslan. Hon sa dessutom att pengar var inblandade. Jag har förstått att det inte var sant. Maggan har tagit min historia och lagt till en hel del för att skapa dramatik.
En tid efter det påstådda samtalet från polisen i Oxelösund blev Mia och Luis i boken anfallna av fyra araber i ett köpcentrum i Västerås. De tvingades fly därifrån hals över huvud. Som vanligt fanns inga vittnen. Som vanligt gjorde Mia ingen anmälan. Som vanligt går uppgiften inte att kontrollera.
– Det kanske var i Uppsala, säger Osama. Abdullah hade en kompis som bodde där. Han hade sett Mia där en gång. Det sa han till mig. Men han hotade henne inte. Det var ju inte hans problem.
Mia och Luis packade samma dag och köpte fyra enkla biljetter till Chile på socialtjänstens bekostnad via en resebyrå i en annan stad. Socialtjänsten i Oxelösund lovade betala hyran för villan på Höjdgatan medan socialtjänsten i Smedjebacken hostade upp åtta månaders hyra för såväl ett hus i Chile som hyrbilen och lägenheten i Västansjö.
Den 19 maj 1991 lyfte planet till Santiago de Chile med familjen ombord. Destinationen var superhemlig för alla utom Mias föräldrar och socialtjänsten. Hemma i Oxelösund gick Michael och undrade vart hans mamma och småsyskon tagit vägen. Inte ett livstecken, inte ett meddelande eller en hälsning till avsked fick han. Den 27 juni samma år överflyttades vårdnaden om Michael interimistiskt till Levi. Mia gav bort honom, som hon sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar