Kapitel 48
Mias familj inkvarterades i rum nummer 13 en trappa upp på Sävernäsgården i byn Kloten. Pensionatet var ett före detta konvalescenthem för utslitna skogshuggare beläget intill vägen mellan Skinnskatteberg och Kopparberg på gränsen mellan Dalarna och Västmanland. Det bestod av två nedslitna röda hus med vita knutar. När "Sista upplagan" i TV3 var där 1995 för att rekonstruera Mias flykt var det gult och nyrenoverat och kallades Klotens Värdshus. Rummet var tio kvadratmeter stort och hade bruna, medaljongmönstrade tapeter.
”Jag vill inte att ni ska vistas utomhus överhuvudtaget”, sa psykologen. ”Ni kan gå till matsalen. I övrigt måste ni hålla er inomhus medan vi på högst tre månader löser er situation på ett permanent sätt. Ni får inte ringa eller berätta för någon vart ni har tagit vägen.”
Pensionatet drevs då sedan 17 år av en kvinna vid namn Britt. Hon hade gömt folk förr och visste vad det innebar. Det var följaktligen också hon som ordnade en blå Toyota Corolla hyrbil på Oxelösunds kommuns bekostnad. Allt för att familjen vid eventuell fara skulle kunna fly.
”Emma slutade tala. Mia bröt ihop och ville åka hem igen. Hon blev galen av all skog, sa hon. Hela jävla pensionatet var sjukt!"
Psykologen stod emellertid på sig.
"Han dödar er", sa hon och hävdade att såväl landstinget som socialtjänsten och polisen stod bakom beslutet. "Det är enda möjligheten att hålla er vid liv."
Det var bara hon som visste var de befann sig.
Psykologen återvände med jämna mellanrum för att se till att Mia och familjen följde reglerna. Men tyvärr, Emma kunde inte få någon läkarvård utan risk att vistelseorten röjdes.
Det är, som sagt, ett obegripligt påstående. Sjukjournaler lyder under sekretesslagen och hanteras så att utomstående inte kommer åt dem. All sjukvårdspersonal har dessutom tystnadsplikt.
Mia och familjen fick varken ringa föräldrarna eller åka hem, enligt Gömda. Britt var deras fångvaktare och rum nummer 13 en isoleringscell. Mias fantasier tilltog. Hon hörde röster som inte fanns. Hon grät, fick hysteriska utbrott och bröt samman. Luis tog hand om barnen. Psykologen såg till att Mia fick mediciner som Sobril och Nozian som hon knaprade tills hon försvann in i dimman. Till slut höll hon på att dö av en överdos. Så säger hon åtminstone. Luis hittade henne halvnaken ute i snön på parkeringsplatsen. Britt ringde sin husläkare som kom och räddade livet på henne.
"Jag har hamnat i helvetet", tjöt Mia. "Djävulen sitter på fönsterkarmen och skrattar åt mig."
"Sitt inte där och glo", skrek hon till psykologen. "Det är du som har satt mig i den här skiten!"
"Det är väl för helvete inte psykologens fel att du har skaffat barn med en jävla galning", sa Luis.
Sara kissade i sängen och slutade prata.
För att överleva började familjen göra små utflykter med bilen i smyg. Av en slump kom de till Björsjö Skogshem som verkade vara ett betydligt trevligare pensionat.
En dag när Mia stod i köket på Sävernäsgården och bredde smörgåsar, öppnades dörren från matsalen av två män. Det var en okänd äldre herre och kung Carl Gustaf. Mia trodde inte sina ögon.
"Var är Britt", frågade den äldre herren.
"Jag vet inte", sa Mia. "Hon har inte varit här på hela dagen."
"Vi har beställt lunch till Hans Majestät kung Carl Gustaf. Menar du att vi inte kan få någon mat?"
"Jag är ledsen", sa Mia och förklarade att hon bara var gäst på pensionatet.
Mannen greppade telefonen, ringde till Björsjö Skogshem och presenterade sig som direktör P på Domänverket.
"Jag står här på Sävernäsgården med Hans Majestät kung Carl Gustaf. Vi har varit ute och jagat och skulle äta här. Nu får vi veta att restaurangen är stängd. Kan ni omedelbart leverera mat till vårt sällskap bort till Klotens herrgård? Tack! Så bra!"
Dagen därpå fick Mia två kilo oxfilé av Britt som hon egentligen skulle ha tillagat åt kungen.
Den 1 april 1990 sålde Britt pensionatet till en ung man och hans morfar. Därmed var det slut på matservering på anläggningen varför Mia och familjen fick flytta till Björsjö Skogshem.
Allt enligt Gömda.
***
Britt Lindberg i Kopparberg är kvinnan som drev Sävernäsgården när Mia och hennes familj var där. Hon är inte särskilt förtjust i boken Gömda. Tvärtom. Hon blev förtvivlad, när hon läste den.
– Vad fan är det här, tänkte jag. Jag blev mer och mer förvånad ju mer jag läste. Det var så mycket skrik och bråk, sida upp och sida ner. Ska det aldrig ta slut, tänkte jag.
Britt känner sig förtalad. Speciellt ledsen är hon över alla lögner som drabbat henne och Sävernäsgården.
– Det var en underlig situation, måste jag säga. Familjen fick disponera hela övervåningen. Det var ju inte säsong så vi hade inga andra gäster där. Vi fick inte tala om för någon att de bodde där. Det var hemligstämplat. Hon levde under dödshot, sa hon. Det var mycket dramatiskt det hela.
Britt förnekar bestämt att hon skulle ha gömt andra människor före Mia. Hon vill heller inte kännas vid att hon ska ha fungerat som någon slags fångvaktare. Att hennes man Urban vid ett tillfälle nämnde att han sett dem ute på byn i bilen var inget annat än en vänlig kommentar. "Jaså, ni var ute och åkte med bilen igår?"
– Margareta var nog väldigt jobbig, konstaterar Britt. Men hon hade en underbar man. Han ställde upp så mycket för henne och var så snäll mot barnen. Åtminstone vad jag såg i matsalen. Psykologen tyckte också att han var fantastisk. Han var från Chile. Och flickan… Ja, vad skulle det bli av henne med en mamma som gapade och skrek på det viset? Det var ju inte underligt att hon blev sjuk. Hon såg skrämd ut för jämnan. Hon fick aldrig vara ute och leka som andra barn. Pojken var ju så liten. Han förstod väl inte vad det var frågan om. Men det måste ha varit jättesvårt för barnen med en sådan mamma.
I Gömda klarar sig familjen helt från upptäckt under tiden på Sävernäsgården. Britt minns dessutom att Mia och Luis faktiskt fick besök av några utlänningar från Grängesberg. De var vänner och utgjorde alltså inget hot.
– Jag vet inte hur de fick kontakt, säger hon. Men de kom och hälsade på. En gång ringde de och frågade efter Margareta. Jag gick upp och sa att hon hade telefon. Hon blev så rädd att jag trodde hon skulle dö. Sedan skällde hon ut mig efter noter. Jag fick absolut inte tala om att de fanns där, sa hon. Men de hade ju tidigare varit där på besök! Jag vet inte om det var de som senare avslöjade att hon fanns i trakten.
Britt försökte ha så lite kontakt som möjligt med Mia. Hon visste helt enkelt inte hur hon skulle uppträda mot henne.
– Jag visste överhuvud taget inte vad jag skulle tro om den där människan. Jag kunde inte få till någon dialog med henne. Jag valde att prata med honom och tyckte att han talade svenska ganska bra.
Britt lånade ut sitt och Sävernäsgårdens namn när socialtjänsten hyrde bil till Mia. Allt för att Mias namn inte skulle synas någonstans.
– Jag har för mig att betalningen till oss kom från Nyköping, säger Britt. Men om de kom från landstinget eller socialtjänsten har jag ingen aning om.
I Gömda står att det är Södermanlands läns landsting som via psykologen betalar kalaset enligt paragraf sex i socialtjänstlagen som omfattar rätten till bistånd för boende på hemlig ort.
Mias familj var en ganska god affär för Britt som annars under lågsäsongen inte skulle ha fått in några pengar alls.
– Jag fick kanske 16 000 kronor i månaden för att de bodde här, säger hon.
Britt berättar att Mia, Luis och barnen ofta var ute och åkte i hyrbilen. De passade på att shoppa en hel del. Då var Mia på särskilt gott humör. Britt minns bland annat en leksaksbil som barnen kunde sitta och åka i och en ny fin skinnjacka som Mia kom ut i köket och visade.
– De verkade inte ha ont om pengar. Jag upplevde dem inte som fattiga.
Britt minns att hon ringde sin husläkare och att han kom till Sävernäsgården för att hjälpa Mia. Hon tror inte att han tog betalt ens. Men att Mia skulle ha försökt ta livet av sig och att Luis då hittade henne halvklädd ute i snön, känner hon inte till.
– Det har jag aldrig hört talas om, säger hon. Inte förrän Gömda kom ut.
I Asyl skriver Mia att hon gick in i en psykos. Till mig sa hon 1995 på restaurant Orientexpressen att hon försökte ta sitt liv.
När det gäller kungabesöket vet inte Britt om hon ska skratta eller gråta. Kung Carl Gustaf var visserligen på jakt i trakten men han kom aldrig till Sävernäsgården.
– Margareta måste ha varit i drömmarnas värld när hon skrev det där. Kungen var förstås aldrig på Sävernäsgården! Han har aldrig varit här. Och jag har aldrig glömt någon lunch åt vare sig honom, domänverkets gubbar eller Margareta och hennes familj. Det är lögn alltihop.
Britt berättar att Mia och familjen skulle stanna till 1 juni. Det gjorde de också. Det är hon helt säker på. Det betyder att de bodde på Sävernäsgården exakt fyra månader.
– Jag åkte ner till Björsjö Skogshem och gratulerade henne på födelsedagen i september, säger Britt. Hon verkade vara väl hemmastadd i köket och rumsterade om bland grytorna där. Senare hyrde de ett hus i Nyfors också. Hon var väldigt uppåt då över att ha ett så bra hus.
Britt kände egentligen inte till några detaljer om hotbilden mot familjen förrän hon läste Gömda. Då blev hon chockad och visste inte vad hon skulle tro.
– Men om hon kunde ljuga så mycket om Sävernäsgården så är det väl inte så mycket annat i boken som är sant heller, säger hon.
– Jag försökte få kontakt med Liza Marklund när jag hade jag läst Gömda. Jag ville fråga henne varifrån hon hade fått alla lögner. Tyvärr fick jag aldrig tag i henne.
***
Sävernäsgården bytte ägare, renoverades och kallades därefter Klotens Värdshus. Anläggningen brann ned till grunden omkring 2003, berättar Roger Sjöberg som driver Malingsbo Camping.
– Jag kommer ihåg att Liza Marklund var här och rekognoserade, säger han. Hon fick låna en stuga. Vi hjälpte henne, så gott vi kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar