Kapitel 81
För sista gången går Osama och jag igenom Gömda från pärm till pärm. Vi vänder upp och ned på varenda händelse och Osama svarar på alla frågor hur smärtsamt det än är.
- På sidan 111 hindrar du Mia att använda baddräkt?
– Det är absolut inte sant. Carolin badade med mina kompisar på filmen. Jag filmade. Du såg ju det. Hon hade baddräkt. Jag är glad att jag har den filmen som bevis.
- Du tyckte att hennes lokaltidning var tramsig och att hon inte skulle läsa den.
– Hur skulle jag kunna tycka något om den? Jag kunde inte svenska.
– Du tyckte heller inte om hennes föräldrar?
– Det är inte sant! Jag tyckte faktiskt mycket om hennes föräldrar.
– Mia skriver att du valde fula förlovningsringar som hon inte ville ha åt er.
– Vi förlovade oss en gång. Vi köpte ringarna i Oxelösund i guldsmedsaffären bredvid ICA. Vi hade ju bestämt att vi skulle flytta till Motala och börja om på nytt. Jag flyttade dit och började jobba. Sedan upptäckte jag att hon hade en annan kille hos sig när jag var borta. Det var Luis. Om hon inte träffade honom i lägenheten så träffade hon honom på andra ställen. Plötsligt ville hon inte längre flytta till Motala.
– På sidan 127 tycker du att julen hemma hos hennes föräldrar bara är en massa vältrande i svinmat.
– Hennes föräldrar gjorde faktiskt speciell mat till mig. Och när de åkte bort över helgen fick jag alltid en flaska öl i present. De var snälla mot mig hela tiden. Men de stod förstås på Maggies sida när det var någonting.
– På sidan 130 säger Mia att hon inte får ha sin snygga klänning på nyårsfesten.
- Jag lade mig aldrig i vad hon skulle ha på sig.
– Blev du förvånad över tjejerna som sprang på flyktingförläggningen?
– Från början var jag jätteblyg faktiskt. Jag visste inte vad jag skulle snacka om. Så jag var tyst. Min fru tycker att det är ett problem. Jag pratar inte så mycket. Jag vill inte snacka skit om grannarna.
– På sidan 140 är Mia gravid och jättesjuk?
– Hon låg på sjukhuset och mådde illa. Hon kräktes. Jag gick dit och satt hos henne. Vill du att jag ska behålla barnet, sa hon. Jag sa ja. Jag ville det.
– När hon fick permission tvingade du henne att gå på fest?
Osama skakar på huvudet.
– Jag gillar inte fester. Men jag ska säga en sak. Jag åt korv hos Maggie när vi var tillsammans. Det var griskött och jag åt. Som jag sa till dig tidigare, det finns bra och dåliga muslimer. Då var jag en dålig muslim. Jag åt korv i två veckor. Jag drack alkohol också. Öl och vin men inget starkare.
- Men du slängde hennes fläskfilé och sa åt henne att skura kylskåpet.
– Det är inte sant. Inget av det där har hänt.
– På sidan 145 vill du att hon ska konvertera till islam.
– Aldrig! Jag har inte gett henne koranen. Och jag har aldrig kallat henne subba. Min kompis ville att hans fru Lena skulle bli muslim. Maggie måste ha tagit det därifrån.
- Vilket språk talade ni?
– Engelska.
- Kan hon spanska?
– Ja, det kan hon.
- På sidan 149 får du asyl.
– Mitt liv var i fara. Det var därför. I boken står att jag fick avslag. Det är inte sant.
– På sidan 153 har hon permission från sjukhuset igen. Du slår henne i magen och kallar henne "din lata hynda". Sedan måste hon laga mat till dina kompisar.
– Jag slog henne inte, suckar Osama. Men hur ska jag bevisa det? Och vad betyder hynda? Vad är det för ord? Jag slog henne en gång när jag kom från Motala. Jag var desperat. Jag hade gjort mig av med min lägenhet för vår skull. Hon var otrogen med Luis. Du får hjälpa mig tillbaka till Oxelösund, sa jag. Vi satt i köket. Hon slog. Jag slog.
– Sedan föddes Sara. Två veckor senare bollar du och dina kompisar med henne.
– När hon var stor nog att klara det kastade vi henne mellan oss. En meter bara. Det är vanligt hos oss. Så gjorde de när jag var liten också.
En kompis, Omar, kommer för att hämta något.
– Om ni visste hur mycket han älskade sin lilla dotter, säger han. Fy fan, han grät och mådde illa. Maggie ljuger och ljuger. Jag åkte med honom till advokaten men det hjälpte inte. Vi kastar barn i vår kultur när vi leker. Men inte när de är två veckor gamla. Vad tror du?!
– Jag vill inte bråka, säger Osama. Jag orkade inte kämpa. Jag är svarthårig. Myndigheterna tror inte på invandrare. Även mina barn som har fötts här är illa ute. De vet ingenting om Libanon och Syrien. Ändå kallas de invandrare. Det är ingen idé.
Omar säger hej och går, varpå vi tragglar oss vidare genom Gömda.
- Varför erkände du inte faderskapet?
– Andra sa att Sara kanske inte var mitt barn. Min kompis sa samma sak om Lenas barn. Han krävde faderskapstest. Då gjorde jag det också. Lenas dotter var hans. Och Sara är min.
– På sidan 169 skriver Mia om Irene som hon kallar stadens fnask och som hon ertappar dig med.
– Det var slut mellan oss när Maggie kom och bankade på dörren. Vi hade alltid problem. Vi gjorde slut och blev ihop. Blev det bråk gick jag min väg.
– På sidan 177 lyfter du av hennes dörr?
– Jag vet inte var hon får allt ifrån. Ord står mot ord. Hur ska jag bevisa min oskuld?
– Den där gången i oktober 1987, när du tog stryptag, skulle du ha hotat henne med kniv också. Tog du stryptag på Mia?
– Kanske, säger han skamset. Men jag har inte hotat henne med kniv. Micke var liten. Han kommer ihåg fel.
– Har du hotat döda henne?
– Kanske. Men det var ingenting jag menade. Det är sånt man säger när man är arg.
– På sidan 189 skriver hon att du lyckas knäcka alla hennes hemliga telefonnummer. På sidan 191 lyfter du av hennes dörr igen och slänger hennes "grismat". På sidan 197 bryter du dig in mitt i natten och misshandlar henne.
Osama slår ut med händerna i en uppgiven gest.
– Varför anmälde hon mig inte?
– Och så hotade du att döda hennes föräldrar.
– Aldrig i livet!
– På sidan 213 blir Lena misshandlad av sin man. Du attackerar Mia på en servering. Några sidor längre fram vill du träffa Sara. Du hämtar henne men lämnar tillbaka henne så fort hon skriker.
Osama sitter tyst. Han orkar inte ens svara. Till sist säger han:
– Jag ställde alltid upp när Maggie ringde. Det hände många gånger. Jag tog hand om Sara. Men jag kunde ingenting om lagen och svenska regler. Jag åkte till Kanada, gifte mig med en kusin och tänkte emigrera.
– På sidan 227 har du kraschat en bil. Du är skadad men släpar dig hem till Mia och ringer på hennes dörr.
– Det stämmer. Det var en hyrbil som hon hade hyrt åt mig i sitt namn. Vi var inte tillsammans då. En hare hade hoppat upp framför bilen. Jag fick sladd och snurrade runt.
- Men varför tog du dig hem till Mia?
– Jag ville inte att hon skulle få problem. Hon hade hyrt bilen och jag hade inget körkort. Maggie lånade en bil av Levi och körde mig till sjukhuset.
– Sedan kommer en hemsk händelse. Du är förbannad. Sara ska minsann inte gå på dagis. Du tar dig in och våldtar Mia. Det är då du säger "Du ska inte tro att du skulle vara den första jag tog livet av." Och så följer hela den läskiga historien om soldaternas slakt av kvinnor och barn i de palestinska lägren.
– Massakern har verkligen hänt, säger Osama allvarligt. Men jag var inte där. Jag var inte ens i Libanon. Jag var inkallad i Syrien och kunde inte komma därifrån.
– Mia säger att det är oklart om du är muslim eller kristen.
Osama pekar utan ett ord på koranen som ligger på ett bord intill. De som utförde massakern i Sabra och Shatila var kristna.
– Jag har aldrig varit med om någon strid. Syrien var inte i krig. Jag var vid en vaktpostering.
– På sidan 283 berättar Mia om rättegången efter misshandeln den 10 oktober 1987. Hon säger att dina kompisar kom dit och hotar henne.
– Vi hade stängda dörrar, säger Osama och ser helt oförstående ut. Jag vet inte varför. Ingen fick komma in. Någon körde mig till tingsrätten. Annars var ingen av dem där.
- På sidan 291 försöker du få ut ett personbevis till Sara för att kunna skicka henne till Libanon.
– Jag kunde inte åka till Libanon då. Hur skulle jag kunna skicka barnet? Vem skulle ha tagit hand om henne. Jag kanske sa så när jag var arg, men jag menade det inte. Det var ju omöjligt.
– På sidan 311 säger du att Robin kanske är ditt barn. Du hotar till och med att skära halsen av honom.
– Nej tack! Gode Gud!
– På sidan 317 berättar hon om ett gäng araber som spöar upp Luis på gatan?
– Jag var i så fall inte med! Jag har aldrig slagit honom. Jag har tjafsat lite med honom möjligtvis. Och jag har aldrig rivit upp hennes blomsterrabatter och skrikit att vi är blodsbröder.
– På sidan 337 försöker du köra ihjäl Mia och Sara med bilen?
– Det är verkligen inte sant. Maggie måste ha sett för många amerikanska filmer på TV för att få ihop något sådant. Hon ljuger och är en ytlig människa.
– Men Micke minns att han drar barnvagnen över gatan och upplever att du gasar mot honom.
– Jag har aldrig försökt köra på någonting. Aldrig!
– Mia och Liza Marklund menar att du är krigsskadad för att ni har upplevt så hemska saker.
– Vad svarar man på det? Jag har aldrig varit med i något krig.
– Varför skriker ni Khalas, khalas, khalas hela tiden?
- Gör vi?
- Ja, det står så.
- Khalas betyder sluta.
- Betyder det att ni hotar göra slut på Mia?
Osama ler milt överseende.
- Det betyder sluta som att man ska sluta se på TV till exempel. Sluta upp med något!
- Hade du besöksförbud?
- Jag tror det. Men jag vet inte varför. Hon anklagade mig för en massa saker som inte var sanna.
– På sidan 341 har ni krossat alla fönster i radhuset på Höjdgatan.
– Va?! Det har jag aldrig hört talas om. Jag var i varje fall inte med. Caroline och jag knackade på där, när jag kom från Kanada. Vi fick komma in i hallen och träffa Sara. Snälla Osama, kom inte hit, sa Maggie. Luis var svartsjuk.
– På sidan 359 påstår de att du har genomgått två stora rättspsykiatriska undersökningar.
– Det är tyvärr inte sant. På vilket lasarett?
Påståendet visar sig senare vara helt gripet ur luften.
– På sidan 373 blir Luis misshandlad av dina kompisar som också hotar familjen med automatvapen.
– Jag har aldrig misshandlat Luis. Inte mina kompisar heller. Vi gör inte så. Aldrig. Några vapen har vi heller aldrig haft.
– Sedan gifter hon sig med Luis och då blir det ännu värre?
– Varför? Varför ringde hon inte polisen?
– Fyra sidor senare bryter du dig in och hotar Sara med en kniv under halsen.
Osama ser helt bedrövad ut.
– Aldrig, säger han bestämt. Jag har aldrig hotat Sara.
– Familjen flyr till Dalarna där de bor på ett pensionat. Lite senare blir de förråda av någon som säljer dem till er för 10 000 kronor. Sedan kommer Ali och Samir dit för att döda dem?
– Skulle mina kompisar ha haft råd att betala 10 000 kronor? Det är löjligt. Är de så rika? Jag blir ledsen när jag hör det. Det är inte sant.
– På sidan 449 åker du i fängelse igen. Den här gången för olovlig körning.
– Det stämmer.
- På sidan 487 får Mia i Dalarna ett meddelande från Helena genom polisen om att det cirkulerar bilder på familjen och att du och dina kompisar planerar skjuta dem.
– Det enda jag vet är att Abdullahs kompis såg dem i Uppsala en gång. Han tog inte kontakt med dem. Han bara sa det till mig.
– På sidan 503 kommer de tillbaka från Chile till Sverige och lever gömda här i ytterligare tre år. Två gånger hittade du dem, varpå de tvingades fly vidare. Till sist gick de i landsflykt.
Osama orkar inte ens svara.
– Jag blir ledsen, säger han bara.
- Men det är sant att du har misshandlat din fru?
Han tillstår att det är sant.
– Jag är inte stolt över det, säger han skamset. Det var inte meningen.
Genomgången av Gömda, som i verkligheten var betydligt längre och omständligare än så här, tog hårt på Osama. Han gjorde fel när han var ung. Sedan dess har han sonat sina brott. Ändå har han gång på gång det senaste året varit tvungen att ingående berätta om sådant han helst hade velat glömma. Han gör det för att äntligen bli fri från alla rykten. Folk pekar och pratar. Det är otrevligt. Om Mia ville hämnas så har hon lyckats. Gömda har förstört mycket för honom och familjen, för Caroline och Lovisa, för Michael, Marie-Louise och Levi, för släkt och vänner, för Lena och hennes barn, för alla hans arabiska kamrater och deras familjer, för socialarbetare, poliser, politiker och andra som verkligen försökte hjälpa.
– Jag kan bara undra varför, säger Osama. Jag slog henne när jag blev arg. Jag tog stryptag och vände upp hennes arm på ryggen. Sedan stack jag därifrån. Jag togs av polisen. Det blev rättegång. Jag satt häktad en månad. Det är allt den här boken bygger på.
– Efteråt kom hon hem till mig. Hon var inte rädd. Vi hade sex två, tre gånger i min lägenhet på Föreningsgatan 25. Snälla Osama, sa hon. Säg inget till Luis. Hon ville att jag skulle ställa upp för Sara. Jag tog hand om henne. Hon gav mig Sara hela tiden. Tills Luis satte stopp för det.
Osama är ledsen över att inte ha kontakt med sina båda döttrar. Men han vet åtminstone att Lovisa har det bra. Hon skäms för att mannen med de svarta ögonen i Gömda är hennes pappa. Det kan han inte göra mycket åt. Kanske kommer hon en dag och vill ha kontakt. Hon är välkommen då.
– Du har inte funderat på att begära umgängesrätt?
– Jag vet inte om det går. Jag har en jätteduktig advokat men jag är invandrare. Jag är alltid i underläge. Men jag önskar vid Gud att jag hade kontakt med båda mina döttrar.
När det gäller Sara är han orolig. Hon är helt utanför hans kontroll och av boken Emma att döma har han fog för sin oro.
– Om jag hade en mailadress åtminstone eller ett telefonnummer. Men jag kan inte engelska. Tror du att hon talar svenska?
– Du har aldrig försökt tala med Mias föräldrar?
Han skakar på huvudet.
– Jag vill inte gå dit och ringa på. Jag är rädd. Då kanske Maggie eller hennes mamma hittar på att jag gjort någonting och ringer polisen.
Osama vill att sanningen ska komma fram så att han blir fri från alla falska rykten. Det är därför han har utsatt sig för alla dessa obehagliga samtal.
– Jag har inte gjort mer än det jag är dömd för, säger han. Det är inte sant som hon skrev, att jag kom till Sverige för att jag hade dödat någon. Jag flydde för mitt liv.
***
Den 29 januari 1990 lämnade Mia Oxelösund med hjälp av polis och det lokala psykteamet. Man och barn följde med. Sedan dess är de officiellt spårlöst försvunna. Osama har ingen aning om var hans förstfödda dotter Sara befinner sig. Han har aldrig kunnat efterlysa henne. Han hade ingen umgängesrätt. I dag är hon 22 år gammal och vet egentligen ingenting om sin pappa.
– Bor hon hos Maggie, undrar han när vi några dagar senare sitter hemma hos Marie-Louise och Levi.
– Har hon någon pojkvän? Bor hon med sin man?
Han vill veta allt.
Michael skakar på huvudet.
– Hon bor hos mamma, säger han.
Osama försöker pumpa Michael på mer information. Han undrar hur Sara ser ut. På Liza Marklunds hemsida finns en bild av en lång mörk flicka som ska vara hans dotter. Bilden är tagen bakifrån. Av någon anledning går hon omkring i ett köpcentrum i jeans och med helt naken rygg med bara ett skynke för bröst och mage. Det är en konstig bild. Men det är ingen tvekan om att hon är mycket vacker.
Michael bekräftar att hon är en skönhet och visar till slut en bild på sin älskade syster, den bild han hela tiden bär med sig i plånboken. Osama får dessutom veta att hon är mamma åt en liten pojke som heter Sean och är två år gammal. Lika länge har Osama alltså varit morfar utan att veta om det.
Han sitter tyst och tittar på fotot av Sara.
– I dag är första gången jag ser hennes ansikte, säger han tyst. Hon är vacker. När hon var liten var hon så söt. Folk stoppade oss på gatan. Alla ville titta på henne. Jag har en videofilm från 1988, där hon springer omkring på ängen och leker. Hon var mitt första barn. Hon försvann utan orsak. Jag tänker på henne varje dag. Hon försvinner aldrig ur mina tankar. Det gör ont i hjärtat. Hon kanske inte ens vet, att jag finns.
– Du måste ha undrat var hon var?
– Ja. Men jag kunde inte göra någonting. Jag frågade Levi men de visste inget heller. Maggie och Sara har skyddad identitet. Jag har ingen umgängesrätt.
Han slår ut med händerna i en gest fylld av hopplöshet.
– Vad skulle jag göra? Vad ska jag göra? Jag kan inte lagarna här i Sverige.
Levi nickar.
– Osama kunde inte gå till domstol och begära kontakt med en dotter han inte ens kände adressen till. Och nu är hon ju myndig. Han kan inte få tag i dem. Han vet inte ens vad de heter.
Jo, det vet han, tänker jag.
Efternamnet avslöjades i samband med vårdnadsrättegången. Om han bara tittar i domstolsprotokollet så ser han det. Mia har inte bytt namn. Han kan lätt slås upp i USA:s White pages på datorn. Osama har förmodligen aldrig tänkt tanken. Så var det med den förföljelsen.
Men jag säger ingenting. Av någon slags underlig hänsyn till Mia säger jag ingenting. I stället frågar jag om han har saknat Sara. Osama, som anar att vi andra vet var Sara finns, kan knappt svara.
– Tag kontakt med mig, säger han till sist. Snälla, kan du hälsa henne det?
Michael känner sig obehaglig till mods och bekräftar att lille Seans pappa inte längre finns med i bilden.
– Honom gjorde de sig av med på ett tidigt stadium, säger han. Sedan skulle hon gifta sig med en annan kille som jobbar på Wal-Mart. Men bröllopet blev inställt. Jag vet inte varför.
Osama hör honom inte. Han bara tittar på bilden av Sara.
– Jag vet inte ens hur hon mår, säger han tyst. Jag har alltid tänkt att Sara ska komma till mig när hon blir stor. Jag brukar tänka att hon ska fråga sin mamma var jag finns, att Maggie ska berätta det och Sara ska komma och hälsa på. Jag vill så gärna träffa henne.
Osama har aldrig hört talas om "the black book" och de anklagelser som Mia fortfarande riktar mot honom så snart hon dyker upp i media. Han bryr sig inte om vad hon gör. Han läser inte hennes böcker. Och ingen av oss har hjärta att berätta.
– Jag har tänkt att hon ska fråga sin mamma om mig, säger han igen.
Osama blir djupt rörd och kan för en stund inte tala. Hans ögon vädjar till oss. Men av något märklig jävla anledning säger vi ingenting!
– Jag vill ha kontakt med min dotter, säger han till sist. Det är det enda jag vill. Kanske känner hon sig inte trygg där borta? Kanske vill hon komma hit? Jag skulle ta hand om henne. Hon är min dotter. Om jag fick skulle jag resa till henne med en gång. Hon kanske rent av skulle bli glad. Hon kanske behöver sin pappa.
Referenser:
Eriksson, Maria & Marklund, Liza: Gömda, Bonnier Alba, 1995
Eriksson, Maria: Mias hemlighet, Ordupplaget, 2005
Eriksson, Maria & Weigl, Kerstin: Mias systrar, Ordupplaget, 2007
Eriksson, Maria: Emma, Mias dotter, Lind & Co, 2008
Marklund, Liza: Paradiset, Piratförlaget, 2000
Marklund Liza & Eriksson, Maria Gömda (rev upplaga), Piratförlaget, 2000
Marklund Liza & Eriksson, Maria Asyl, Piratförlaget, 2004
Domstolsprotokoll:
Nyköpings tingsrätt
1986 Egenmäktigt förfarande.
1987 Stöld.
1987 Misshandel.
1989 Stöld, bedrägeri, olovlig körning
1989 Grov misshandel (åtalet = mordförsök)
1992 Vårdnaden om Michael.
1992 Vårdnad om Sara.
1995 Misshandel och olaga hot.
Länsrätten i Stockholms län
1993 Överklagan socialnämndens beslut.
Kammarrätten i Stockholms län
1994 Överklagan tingsrättens dom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar