lördag 4 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 57

Kapitel 57

Säga vad man vill om Osama, men nog strulade han till det för sig en hel del de här åren. Speciellt i sina kärleksrelationer. Den unga Caroline var hans stora kärlek men i dag har de ingen kontakt.
– Hon knackade på min dörr på flyktingförläggningen, säger han om deras första möte. Men det vill hon inte riktigt kännas vid.
– Det är sant! Jag svär. Vi var fem killar i samma hus och det var ett antal tjejer som sprang där. På den tiden tror jag att svenska tjejer tyckte om invandrare. Vi hade svart hår, bruna ögon och långa ”ögonfranskar”, som Osama uttrycker det.
Caroline och Osama blev förälskade. Förhållandet var emellertid ingen dans på rosor för henne. Han satt inte direkt hemma och höll henne i handen när hon inte fick gå ut för föräldrarna. Han roade sig med sitt. Hon fick finna sig i att bli sviken, övergiven och gripen av tullen. Ändå stöttade hon honom troget i hans kamp för dottern Sara.
Osama var emellertid bränd efter åren med Mia och dessutom vilsen i det svenska samhället som han inte riktigt förstod sig på. Framför allt vågade han inte lita på svenska kvinnor. Rätt som det var skulle även Caroline kunna lämna honom, insåg han. Något sådant skulle aldrig ha kunnat ske i hans hemland. Svenska kvinnor var verkligen inte att lita på.
Osama kände sig obekväm i rollen som jämställd man. Hemma i Libanon var det annorlunda. Där visste han hur han skulle ha betett sig. Den svenska rättvisan gav han heller inte mycket för. Mia hade anmält honom gång på gång och han hade fått besöksförbud trots att han kände sig oskyldig. Med lagens hjälp hade hon till och med lyckats hindra honom från att träffa sin dotter. Hur var det möjligt?
Osama ville slå sig till ro och bilda familj men inte till vilket pris som helst. När han gifte sig skulle det vara för livet. Han bestämde sig för att rekvirera en hustru från Libanon. Med en landsmaninna vid sin sida skulle han vara säker på att få en kvinna som delade såväl hans liv som värderingar. Han tog hjälp av sin mor och en moster eftersom han själv inte kunde fara dit.
– Min moster skickade en bild på Noha och jag accepterade att gifta mig med henne. Kärleken kommer efteråt när man umgås med varandra, tänkte jag.
Problemet var att kärleken till Caroline var större.
– Men jag hade inte längre någon tillit till svenska tjejer så jag sa till henne att jag skulle gifta mig med en kvinna från mitt hemland.
Caroline blev förkrossad när Osama plötsligt en dag talade om att han hade förlovat sig. Särskilt som hon just hade upptäckt att hon var gravid. Graviditeten var en käpp i hjulet för Osama som då inte kunde bryta sitt äktenskapslöfte.
– Jag blev sur förstås, säger Caroline. Jag var ju med barn! Samtidigt hade jag varit med om så mycket elände tillsammans med Osama att det inte var mycket kvar av min kärlek. Han åkte in och ut ur fängelset. Det var inte så roligt när man var 18 år. Mina föräldrar var helt knäckta. Jag vet inte vad som var värst. Allt kanske.

– Min man tycker mycket om Caroline, säger hustru Noha Mohamad Nabolsi som sitter bredvid sin make och rör om i hans kaffekopp under samtalet.
– Jag var gift med honom men de första åren gick han till henne.
– Det är glömt nu, säger Osama. Han känner mer respekt och förtroende för Noha än för någon annan.

Osama berättar att hans mamma traditionsenligt gick till Nohas farmor med Osamas fotografi och frågade om Noha ville gifta sig med honom.
– Det var krig i Libanon. Jag var 17 år och ville ut, säger Noha. Jag fick välja och jag sa ja. Annars är Libanon ett jättefint land.
Osama och Noha pratade ofta i telefonen och efter nio månader förlovade de sig utan att ha träffats.
– Jag reste till Cypern för att träffa henne. Men det var krig så hon fick inget pass. I stället träffade jag min äldste bror och min blivande svärfar. Jag skrev en fullmakt för min bror att han i mitt ställe skulle gifta sig med Noha. Det var ett äktenskapskontrakt. Han gifte min fru till mig, kan man säga. Hon måste nämligen vara gift för att kunna komma ut ur landet.
Som nygift for Noha till Cypern där hennes syster bor. Hon anmälde sig vid svenska ambassaden. En tid senare kunde hon fara vidare till Sverige och sin lagvigde make.
– Vi möttes på Arlanda den 26 oktober 1990, säger hon. Sedan gifte vi oss igen den 3 november. Vi har en film från bröllopet någonstans.
Den 11 april 1991 födde Caroline deras dotter Lovisa.
Den 30 november födde Noha deras förste son. De skulle småningom bli tre.
Det är följaktligen ingen överdrift att påstå att Osama hade händerna fulla på hemmaplan de år då Mia påstår att han förföljde henne. Så här i efterhand kan det lätt konstateras att han inte skulle ha haft tid att ägna sig åt henne ens om han hade velat.
– Osama hade nog tänkt behålla mig vid sidan av sitt äktenskap, säger Caroline. En gång var han så fräck att han frågade om han fick skriva sig hos mig. Han och Noha behövde söka bostadsbidrag till sin lägenhet, sa han. Hur tänker du nu, frågade jag. Om jag bor ihop med barnets pappa blir jag ju av med bidragsförskottet.
Osama träffade lilla Lovisa hemma hos Caroline med viss regelbundenhet de första åren. Det var svårt för Noha.
– Det blev jobbigt för oss alla, suckar Osama och tar sig för pannan. Varje gång jag skulle hämta och lämna Lovisa ville min fru följa med.
När han i stället tog flickan med sig hem hände det att han lämnade henne hos hustrun och gick ut på sitt.
– När jag fick veta det blev det slut på umgänget, säger Caroline. Han sa inte emot. Han har inte kämpat ett dugg för Lovisa. Det kommer han aldrig att bli förlåten för.
Till slut tröttnade Caroline på Osama och gjorde slut för gott. I dag är hon, till hans stora sorg, gift och har familj.
– Sedan 1994 är jag inte otrogen mot min hustru längre, säger han. Om jag går ut nu, när jag är gift med Noha, vet jag var jag hör hemma.

Inga kommentarer: