Kapitel 69
I september 1995 kom Gömda ut. Mia och familjen flög hem till Sverige och jag var en av dem som intervjuade henne på Bonnier Albas förlag.
Därefter återvände de till Chile där de levde på tremånaders turistvisum i flera år. Den 3 mars 1996 ringde Liza Marklund till Mia och berättade att såväl familjens säkerhetsmarkering som kvarskrivningen var borttagen. Allt syntes i folkbokföringen och statens person- och adressregister. De var skrivna hos Mias föräldrar. Skyddet hade tagits bort av skattemyndigheterna i Dalarna. För att återställa skyddet krävdes en ny utredning och för att få till en sådan måste Mia komma till Ludvika.
"Skattemyndigheten kommer inte att ge sig förrän de får reda på var vi bor", sa Mia till Liza.
"Säg att ni bor på Stationsgatan 39 i Luleå", svarade hon. "Det är adressen till domkyrkan där."
Familjen reste till Sverige samma kväll och hade returbiljetter den 16 mars. Mia betalade med pengar hon fått för att Gömda skulle bli film. De ordnade sekretessen och övernattade på Björsjö Skogshem. Mia insjuknade akut i en mystisk åkomma klassad som samhällsfarlig sjukdom. Någon diagnos lämnar hon inte men njurarna hade i princip slutat fungera, skriver hon. Hon vägrade lämna sina personuppgifter till vårdpersonalen och hotades tas in för tvångsvård. Den 16 mars fick Luis och barnen återvända till Chile utan henne. Själv låg hon isolerad i fyra veckor och fick dialys tre gånger i veckan. Ytterligare två veckor senare slapp hon isoleringen. Det dröjde ändå sex veckor med dialysbehandling innan hon äntligen slapp ut. Den 2 juni var hon tillbaka i Santiago.
Allt enligt den boken Asyl.
En lugn och skön lördagsmorgon, närmare bestämt den 13 april 1996, ringde det på dörren hemma hos Marie-Louise och Levi som satt i köket och lyssnade på ”Ring så spelar vi”. Michael låg och sov. Marie-Louise gick och öppnade. Utanför stod Mia och höll för titthålet på dörren.
– Hon kom in och satte sig i köket, säger Levi. Mi ville lägga på en duk men Maggan sa att det var onödigt. En kopp kaffe tog hon i alla fall emot.
De satt och pratade om ditt och datt när Marie-Louise plötsligt frågade om det var Mia som skrivit Gömda.
– Jaså, du har skrivit en bok, sa jag. "Nej, det är inte jag som har skrivit den", sa hon. "Men då har du dikterat den då", sa jag. Vi hade ju känt igen henne från TV. "Ja", sa hon. "Det är det." Men hon sa inte att Gömda var sann. Hon visste ju att vi visste vad som var sant och vad som inte var det. Innan Gömda kom ut sa hon aldrig med ett ord om att araberna hade hittat henne någonstans och att de skulle ha fått fly från ställe till ställe. Det var först när boken kom ut som hon började påstå en massa saker.
Mia berättade att hon bara var på besök i Oxelösund och skulle stanna i tre veckor.
– Maggan var helt som vanligt. Ingenting tydde på att hon skulle ha varit rädd för att gå omaskerad i Oxelösund. Hon satt kvar och pratade i nästan två timmar. Vi undrade verkligen hur det kom sig. Hon berättade att Sara hade varit dödssjuk men att hon var på bättringsvägen.
När Michael vaknade kom de överens om att han skulle gå med bort till mormor.
Den 24 april hörde Mia av sig till mig. Det var från den dagen fram till mitten av maj som hon skickade alla sina tiggarbrev till vilka hon fick låna min adress. Hon sa inte ett ord om att hon skulle ha varit sjuk och legat isolerad. Tiggarbreven var dessutom postade i Oxelösund, Nyköping och Norrköping så det är inte särskilt troligt att hon låg på sjukhus. Hon sa att hon var i Sverige för att skaffa pengar.
Mia återvände till Chile där hon uppger att hon drev en lunchservering till familjens försörjning vid barnens engelskspråkiga skola. Hon valdes in i skolans styrelse såväl som i föräldraföreningen. Skolan fick så småningom en ny ägare, en amerikansk dam vars man var en högt uppsatt militär som hon inte gick så bra ihop med. Det slutade med att Mia 1998 sålde lunchserveringen för 100 000 kronor och att barnen blev av med sin skola.
Försäkringskassan ringde Liza Marklund och frågade efter Mia. Liza sa att Mia var hos doktorn och att hon ska ringa upp samma eftermiddag. Det visade sig att Försäkringskassan skulle utreda bidragsförskottet till Sara. Osama hade nämligen beklagat sig. Fick han inte träffa Sara eller ens veta var hon fanns, ville han heller inte betala något underhåll.
– Därför måste vi kontrollera om du saboterar umgänget, sa damen från Försäkringskassan.
– Det finns inget umgänge, säger Mia och hänvisade till domen i tingsrätten från 1992.
– Han har i alla fall rätt att få veta var barnet finns, sa Försäkringskassan. Det har jag därför berättat för honom.
– Och vad sa du, undrade Mia.
– Sanningen, sa damen. Stationsgatan 39 i Luleå.
***
Varken Mia eller Liza Marklund ger i böckerna någon förklaring till varför de ljög för såväl skattemyndigheterna som försäkringskassan om Mias vistelseort. När sekretessen var bruten och det såg ut som att familjen var skriven hos hennes föräldrar, satte de sig alltså allihop på flyget till Sverige bara för att få bort uppgiften.
Varför var det så viktigt?
Mias identitet var ingen nyhet. Den avslöjades redan vid vårdnadsrättegången 1992. Hennes föräldrarnas adress var ingen nyhet för Osama den heller. Det var alltså inte honom hon var rädd för. Det var myndigheterna som skulle föras bakom ljuset. Och till det lånade sig Liza Marklund. Det var dessutom så viktigt att fyra personer flög hit från Chile. Kan det ha haft med bidragsförskott, barnbidrag, sjukpension eller andra bidrag att göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar