Kapitel 67
I Asyl berättar Mia att familjen behövde 350 000 kronor för att kunna etablera sig i Chile. Liza Marklund följde med till socialnämndens i Botkyrka sammanträde där socialsekreteraren lade fram tjänstemännens rekommendation till beslut.
"Vi tycker inte att nämnden ska betala det här. Vi tycker att Expressen kan starta en insamling i stället."
Liza Marklund svarade:
"Det kan vi förstås göra. Vi kan publicera bilder på familjen i hela Sverige och sedan se hur länge de lever. Jag utgår naturligtvis från att ni tar ansvaret för vad som händer. Sedan undrar jag förstås om det här är en engångsföreteelse eller om socialtjänsten i Botkyrka har för avsikt att överlåta omsorgen om utsatta familjer till kvällspressen."
Det blev avslag.
Allt medan Mia skrev på sin bok.
"Jag var ovan vid tangenterna", skriver hon i Asyl. "Det var länge sedan jag hade använt skrivmaskin. Inte sedan jag arbetade med de ekonomiska analyserna på banken."
Jo, jo…
Mia postade 90 maskinskrivna sidor om sitt liv till Liza Marklund som sedan skrev Gömda under sin mammaledighet våren 1994. Hon bodde till och med en tid i en stuga i Malingsbo och gjorde så kallad research på de platser där Mia varit gömd.
Sista veckan i maj lade Liza Marklund hela manusbunten i Mias knä. Några dagar senare skickades det till flera förlag och en dryg vecka senare hade de kontrakt. Därmed bestämdes att Gömda skulle komma ut i september 1995.
Mia överklagade socialnämndens beslut att inte ge familjen 350 000 kronor till en utlandsetablering. Motiveringen var att familjens behov kunde tillgodoses på annat sätt. Ärendet kom upp i länsrätten i Stockholms län den 13 augusti 1993. Mia var sjukskriven och Luis föräldraledig. De hade laddat med nya läkarintyg till stöd för sin talan. Av dessa framgick att sjuåriga Sara låg ett till två år efter i utvecklingen och att hon uppvisade beteendestörningar. Orsaken ansågs vara familjens isolering. Familjen ville flytta till Chile. Luis trodde att han kunde få arbete där men hade, trots de sju tidigare månaderna i landet, inte gjort några närmare efterforskningar om det.
– Familjen är av uppfattningen att de av trygghetsskäl måste köpa sig en bostad i Chile, heter det i handlingarna.
Rätten konstaterade att Osama vid det laget var omgift och levde under socialt ordnade former. Socialtjänsten i Nyköping gjorde dessutom bedömningen att han inte var farlig för Mia och hennes familj.
Jag tar det igen:
Socialtjänsten i Nyköping gjorde redan den 13 augusti 1993 bedömningen att Osama inte var farlig för Mia och hennes familj.
Länsrätten konstaterade att Sara kunde få hjälp i Sverige och att familjens eventuella behov av skydd kunde tillgodoses genom åtgärder som överfallslarm, skyddad adress och besöksförbud. Familjen hade följaktligen ingen rätt att få bistånd till en utlandsetablering.
Mia insåg att hon måste ta till ett betydligt tyngre artilleri för att få sin vilja fram. Den 20 oktober 1993 skrevs så ett tämligen uppseendeväckande intyg av en kurator och en psykolog. Båda var dessutom legitimerade psykoterapeuter vid PBU i Tumba. Intyget adresserades till Mias advokat och lyder:
"Angående familjen L:s hemställan om flyttningsbidrag till Chile.
Vi, kuratorer X och X, har haft kontakt med familjen L sedan 930415. Modern Jachlyn sökte PBU-kontakt då hon var orolig för barnens psykiska hälsa. Initialt var vår kontakt relativt gles och stödjande. Efter länsrättens avslag i somras har vår kontakt intensifierats i hög grad och vi har ständig akut beredskap för att möta familjens ökade hjälpbehov och den mer uttalade suidicrisken för hela familjen. Detta hjälpbehov har bland annat inneburit tätare samtalsfrekvens, medicinering och sjukskrivning.
Beträffande bakgrundsfaktorer och tidigare bedömningar hänvisar vi till skrivelse från Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Ludvika 92-06-16, skrivelse undertecknad av dr Gösta Schwieler och leg psykolog X, skrivelse av leg sjuksköterska X och intyg 93-01-07 av doktor X.
Familjen består av modern Jachlyn, fadern X och barnen Sara född 86-10-08 och Dennis född 88-10-11. Familjen har levt undangömda sedan 4,5 år tillbaka. Familjen lever under ett ständigt hot från Saras biologiska far, hans släkt och vänner. Hotet gäller hela familjen och handlar både om att skada dem, döda dem eller kidnappningsrisk av barnen.
Såvitt vi förstår finns det ingen myndighet som kan garantera familjens säkerhet, än mindre barnens säkerhet. Familjens flykt 1988 rekommenderades av polis, läkare och tjänstemän inom socialförvaltningen i Oxelösund. Inblandade myndighetspersoner bedömde sig då icke kunna skydda familjen inför hotet om övergrepp från fd makens sida. Ingen, minst familjen själv, bedömde då att lösningen skulle behöva bli så långvarig och smärtsam.
Vid kontakt med sociala myndigheter i Botkyrka kommun och advokat X, är det ingen som dementerar risken, men hotet upplevs starkast av familjen. Vi refererar här även till separat skrivelse från professor Jan Hjärpe angående kidnappningsrisken.
Familjens psykiska hälsa varierar över tiden och speciellt bekymrade är vi över Jachlyns psykiska läge. Hon har tagit det största ansvaret för att hålla kontakt med inblandade myndigheter bland annat på grund av makens språksvårigheter. Hon har redan lidit en svår förlust av en äldre son, Micke, som hon tvingades överge på grund av hotet från Saras biologiska far. Han bor hos sin far och träffar modern högst sporadiskt bland annat på grund av upptäcktsrisken. Vid tidpunkten för denna skrivelse ska Jachlyn genomgå ett flertal operativa ingrepp på grund av misstänkt hud-, bröst- och underlivscancer.
X framstår just nu som den mest stabile och utgör en viktig klippa både för Jachlyn och barnen. Även hans psykiska hälsa kan variera, men han har fortfarande ett hopp om att familjens situation kan förändras när myndigheterna beviljar dem flyttningsbidrag. Hans position i familjen har förändrats under vår kontakt så tillvida att han nu mera aktivt har getts möjlighet att delta i samtal som rör familjen. Efter en längre tids kontakt med föräldrarna har deras förtroende ökat så att en av oss kan vara ensam med barnen parallellt med föräldrasamtalen.
Vår bedömning av Sara och Dennis, som också till stor del bekräftas av daghemspersonalen, är följande:
Sara är en söt, alert, nyfiken och kontaktsökande sjuåring. Hon har utvecklats mycket positivt under vår kontakt, men det märks tydligt att hennes erfarenheter av andra sociala kontakter utanför familjen har varit begränsad. Hennes lek- och spelutveckling är därför inte åldersadekvat, däremot den fysiska utvecklingen. Sara trivs hos oss och på dagis och hennes längtan efter kamrater är påtaglig. För närvarande har Sara 1 års skoluppskov med placering på daghem.
Dennis är en pigg, men mycket blyg och försiktig femåring. Han har precis börjat invänjning på dagis. Efter en långsam och försiktig invänjning i förhållande till oss söker han numer själv kontakt. Hans lek- och spelutveckling är också klart omogen utifrån hans ålder. Förutom en hel del svårigheter med tal- och språkutvecklingen så ger han ett fysiskt åldersadekvat intryck.
Det är uteslutande jachlyn som varit med barnen på daghemmet. Hon anser att det är positivt och viktigt för deras utveckling, men rädslan för Saras biologiska fars vedergällning präglar henne starkt. Hon kan ej lämna Sara särskilt långa stunder och inte alls Dennis. Det yttre hotet sätter här en definitiv gräns för barnens möjlighet att röra sig ifrån föräldrarna. Vår bedömning är att det föreligger realistiska grunder för föräldrarnas oro och rädsla. Och så länge detta är fallet så är det helt uteslutet att förorda eller "tvinga på" en separation mellan föräldrar/barn.
Vi anser det oerhört angeläget att familjens önskemål om flyttningsbidrag till Chile beviljas då detta är den enda lösningen för att möjliggöra ett normalt socialt och psykiskt liv för familjen. Familjen har hittills flyttat 10-12 gånger och är både utmattade och uppgivna inför tanken att behöva flytta inom Sverige vid ytterligare tillfällen. Parallellt trycker barnens ålder på för att hitta en mer permanent lösning, då båda snart är skolmogna. Familjen har under dessa år tvingats leva på bekostnad av sociala myndigheter. Detta behov kommer att föreligga under mycket lång tid framöver. Kommunens mångåriga ekonomiska åtaganden för familjen borde sättas i relation till flyttningsbidraget till Chile. Skulle hemställan avslås föreligger stor risk för psykiskt sammanbrott för hela familjen inom en snar framtid alternativt en stor risk för utvidgad suicid.
Tumba den 20.10.1993
X X
Kurator Psykolog
Leg psykoterapeut Leg psykoterapeut"
X = överstrykningar gjorda av Aftonbladet 2009
Intyget är fantastiskt på många sätt. Dess syfte är alltså att genom analys av familjen och dess livssituation tvinga fram det önskade flyttningsbidraget på 350 000 kronor till Chile.
Man måste fråga sig om de två psykoterapeuterna över huvud taget hade läst länsrättens dom i vilken det klart framgår att det inte förelåg något hot från Osama. Ändå är det deras åsikt att familjens oro hade realistiska grunder.
Mia var i så dåligt psykiskt skick att det förelåg risk för utvidgad suicid vilket betyder utvidgat självmord. Hela familjen svävade alltså i livsfara genom Mias psykiska ohälsa. Det fanns alltså uppenbar risk för att hon skulle mörda såväl make som barn samt begå självmord!
Mias påstående om att hon inom kort skulle genomgå "ett flertal operativa ingrepp på grund av misstänkt hud-, bröst- och underlivscancer" borde ha fått psykoterapeuterna att dra öronen åt sig. Påståendet faller på sin egen orimlighet men framhålls här som sanning.
Samtliga intyg terapeuterna refererar till är referat av Mias egna berättelser eller har inte ens med fallet att göra.
Vad tänkte de både psykoterapeuterna med och hur kom det sig att PBU vågade låta Mia behålla barnen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar