Kapitel 44
Sedan Levi, Marie-Louise och Michael med en rivstart hade kört iväg från Höjdgatans parkering kastade Luis sig i bilen för att följa efter.
– Det var då Osama och Caroline körde förbi, säger Marie-Louise. Och Luis var ju i topptrim så…
Osama och Caroline såg Luis komma och förstod att han var på krigsstigen. Osama parkerade bilen vid hotell Ankaret.
– De bestämde sig för att promenera därifrån upp till Ramdalen där hans vänner araberna stod på en balkong och tittade på, säger Marie-Louise. När de kom in på gården till förläggningen var Luis redan där. Han trampade gasen i botten och körde rakt emot dem med hög fart.
Två fjortonåriga flickor tvingades i sista stund kasta sig undan den framrusande bilen för att inte bli påkörda. Osama lyckades knuffa undan Caroline men blev själv nermejad. Efteråt backade Luis och körde på honom en gång till. Åkturen slutade i källartrappan till chilenska föreningens klubblokal där flyktingarna brukade spela kort och biljard. Bilen satt fast som i ett skruvstäd.
I samma stund kom araberna springande. Tag fast honom! Tag fast honom, ropade de. Luis blev livrädd, slog upp bildörren och sprang därifrån.
Osama berättar att han kom gående på gården i Ramdalen med Caroline när Luis plötsligt körde på honom. Vid kollisionen kastades han först upp på bilens motorhuv innan han gled ner framför bilens vänstra framhjul. Sedan föstes han framför bilen in i en rosenrabatt tills väggen på fastigheten Björntorpsvägen 45 tog emot. Han drabbades av lårbensbrott, vårdades på sjukhus i 14 dagar och tvingades gå sjukskriven till den 19 november.
– Jag låg på gräsmattan under bilen. Mitt ben stod rakt ut. Luis sprang hem till Maggie och sa: Jag har dödat honom! Jag har dödat honom! Det hörde mina kompisar. De ville ta honom förstås men de hann inte. De tog hand om mig först. När de rusade ner trodde de att jag var död. Sedan såg de ju att jag andades.
Dagen efter mordförsöket blev Osama förhörd på sjukhuset. Han förnekade då att han hade kretsat med bilen runt Mias bostad. Som alla andra hade han emellertid rätt att trafikera allmänna gator som till exempel Höjdgatan. Luis var upprörd över att han hade åkt förbi deras hus två gånger samma vecka, dels den 2 augusti och dels några dagar tidigare.
– Caroline och jag hade varit hos min kompis Abdallah som bor på Esplanaden. Vi var på väg till televerkets kiosk och passerade Höjdgatan. Jag såg Maggie och en annan kvinna. Men när vi passerade tittade jag bort.
Osama nekar till att han och Levi skulle ha kommit överens om att skicka Luis till Chile. Han har över huvud taget aldrig hört talas om det. Det var bara något som Levi slängde ur sig.
Levi konstaterar att det egentligen var honom Luis letade efter på kvällen den 2 augusti.
– Så fick han syn på Osama, blev ännu argare och körde över honom.
Lena tror sig förstå varför Luis var så arg.
– Maggan pratade ju så mycket om att Osama var ute efter henne att han ville ligga med henne och att han ville att allt skulle bli bra mellan dem igen. Hon hetsade den stackars chilenaren tills han inte visste vad han gjorde.
– Det var ju tur för mig, skrattar Levi. Det blev min räddning! Hade inte Luis kört över Osama så hade polisen inte släppt mig. Då hade jag väl åkt in.
Åtalet mot Levi lades ned den 19 september. Mia överklagade. Chefsåklagare Anders Öjert var emellertid bestämd och skrev den 3 oktober 1989 att han avstod från att åtala Levi för såväl egenmäktighet med barn som misshandel.
De två tonårsflickorna kom undan med blotta förskräckelsen.
– Vi hörde rivstarten och kastade oss rakt in i ett snår av rosenbuskar, säger Solange Campos Ramos som tillsammans med sin jämnåriga kompis alltså också höll på att bli överkörd.
– Det tjöt om däcken. Alla i Ramdalen hörde det. Sedan hördes världens smäll och folk kom springande från alla håll. Hela gården var full med människor. Jag och min kompis borstade av oss och gick hem. Jag bodde ju i 45:an.
Solange och hennes kompis kallades aldrig som vittnen. De blev inte ens förhörda av polisen.
– De struntade i oss. Men vi var ju inte skadade heller. Vi var bara fulla med taggar.
Solange visste att Luis var från Chile. Hon visste också att han hade bott i punkthusen för att han inte gick ihop med sina landsmän.
– Han hade ett nedvärderande sätt att titta på folk, säger hon. Det var orsaken.
Osama tyckte hon bättre om. De brukade ses när han var i lekparken med Sara.
– Han verkade vara en jättebra pappa. Han var hur gullig som helst med sin dotter. De lekte och han cyklade med henne i barnsadel. Jag har aldrig trott på beskyllningarna mot honom. Den mannen har inte kastat sitt barn. Det är omöjligt.
Solange berättar att hon läste Gömda långt innan hon visste att historien hade utspelat sig i Oxelösund.
– Det är en jättebra bok. Jag grät mycket och kände mig lycklig över att Mia kom undan. Sedan fick jag veta att den handlar om geväret.
– Geväret?
– Hon kallades så. Den kvinnan var mycket populär på flyktingförläggningen. Hon sköt åt alla håll och träffade många som de sa.
Solange skrattar.
– Och ingen har sett henne blåslagen. Om hon har blivit så misshandlad som hon påstår så borde väl någon ha sett det. Jag har aldrig sett Osama och hans arabiska kompisar hotfulla. Visst förekom sammandrabbningar på förläggningen mellan exempelvis araber och somalier eller araber och thailändare. Men de såg alltid till att vi barn inte kom till skada. Och vi var ändå ofta ute och lekte sent om kvällarna.
Solange tror inte att Osama har blivit illa behandlad på grund av Gömda.
– Folk vet hur det var och har en helt annan uppfattning om honom, säger hon. Jag träffar honom fortfarande på gatan ibland. Han hälsar lika vänligt som han alltid har gjort.
Solanges pappa, José Campos Rochas, befann sig hemma i lägenheten, när Luis körde över Osama. Han rusade ner och kom fram till olycksplatsen ungefär samtidigt som ambulansen hämtade Osama.
– Luis måste ha haft problem i huvudet som kunde göra så, säger han. Det var obegripligt hur han tänkte. Han körde på Osama på en plats där han måste backa för att komma undan. Det gick ju inte att köra framåt och smita därifrån.
José kände ytligt såväl Osama som de andra araberna och har bara gott att säga om dem. De var vänliga särskilt mot hans döttrar och de andra ungarna på gården.
Att araberna inte spöade upp Luis efter påkörningen kan mycket väl ha berott på att de allihop väntade på uppehållstillstånd, tror han. Av samma skäl tror han inte heller att de har begått alla andra brott som Mia beskyller dem för i Gömda.
– Det hade varit alldeles för riskabelt. Tänk om de hade blivit utslängda ur landet och tillbakaskickade till Libanon. Där var det ju krig!
Samtidigt är det mycket lättare att bli dömd för exempelvis olaga hot i Sverige än i andra länder, påpekar han. Så varför anmälde hon dem inte?
José kände Mia rätt väl då han en tid tillhörde kompisgänget.
– Hon var lite vild, säger han finkänsligt. Hon hade nog psykiska problem också. Hon bytte hela tiden killar. Varje helg oftast.
– Precis som många män alltså?
– Det skulle bli en bestseller i hela världen om jag skrev en bok om allt som hände i Ramdalen, skrattar han.
José berättar att han först försökte läsa Gömda när den kom ut. Men att det var för svårt. Först sedan hans flickvän skaffat den som ljudbok kunde han ta den till sig.
– Författarna bara ljuger, säger han. Jag undrar just vad Maggan har sagt till Liza Marklund.
– Så du tror inte att hon var jagad?
– Nej, nej, nej! Vi skrattade åt det allihop. Hon måste ha kommit till Liza Marklund med sin historia. Sedan har de lagt till en hel del för att tjäna pengar. Och som de utnyttjade myndigheterna sedan! De måste ha kostat Sverige en förmögenhet.
José minns när Mia träffade Osama.
– Han var så snäll mot sin dotter. Att han och hans kompisar skulle ha spelat basketboll med henne är inte sant. Libaneserna gör inte så med sina barn.
– Sedan kom Luis in i bilden. Han var från Santiago, precis som jag, men väldigt illa omtyckt. Han ville absolut att den lilla flickan skulle kalla honom pappa. Osama skulle hon inte träffa överhuvudtaget, tyckte han.
– Luis höll på med Kung Fu eller något sådant. Sedan anlände en kille från Thailand som hade varit medlem av någon gerilla och som hade problem med regimen där. De tränade thaiboxning tillsammans.
Levi, som har svart bälte i både karate och jiujutsu, menar att Luis bara gjorde sig till. Han kunde egentligen ingenting om kampsport.
– Han sprang omkring med sina karatepinnar, säger Marie-Louise. Men han behärskade inte konsten. Han slog sig själv på ryggen så han blev alldeles randig.
José menar att Luis var orsaken till Mias bekymmer. Men vad han hade för problem hemma i Chile som gjorde att han måste fly vet han inte. Alla undvek att tala om sånt.
– Jag jobbade som busschaufför och tillhörde vänstergerillan Mir. Efter kuppen tyckte juntan att de inte kunde lita på mig. De kastade ut mig och min familj ur landet 1975. Efter tio år i Argentina kom vi tillbaka men kunde inte stanna. Då flydde vi till Sverige. Här har jag jobbat som kranförare på SSAB tills de sjukpensionerade mig på grund av diskbråck.
– Folk kom hit av alla möjliga skäl. Somliga kom för att de hade kämpat mot regimen. Andra berättade sagor för de svenska myndigheterna för att få stanna. Det finns mycket underligt folk.
José och hans familj var de första chilenare som kom till Oxelösund. Han beskriver staden som en mycket oskyldig plats vid tiden före flyktingförläggningen. Butikerna hade inte ens larm.
– Det var som att bo på landet, skrattar han. Sedan kom en massa tjuvar och banditer från olika länder. Vi brukade skoja och säga att om du ser en jugoslav på cykel så kör inte på honom. Det kan ju vara din cykel. Det är klart att det blev bråk. Polisen fick ofta rycka ut till Ramdalen.
José minns att Luis fick så mycket stryk i fängelset sedan han kört på Osama att han hamnade på sjukhus. Någon som sett honom på lasarettet berättade om det.
– Men sånt står varken i tidningen eller någon annanstans, konstaterar han. Det är bara fängelsevakten som vet. Luis trodde att han kunde köra på Osama och klara sig. Det gick naturligtvis inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar