Kapitel 62
Osama förnekar att han skulle ha träffat på och hotat Mia och familjen i Smedjebacken. Han hade fullt upp med sina egna familjeangelägenheter hemma i Nyköping. Speciellt som han gjorde ännu ett försök att få umgänge med Sara. Förhandlingen genomfördes i Nyköpings tingsrätt den 10 juni 1992. Såväl han som Mia var på plats med respektive advokater men under något märkliga omständigheter genom att Mia anlände tillsammans med Elisabeth Hermon under poliseskort.
Mia förklarade för rätten att hon och hennes familj levde gömda på grund av rädsla för Osama och hans landsmän som hon sa hotade dem till livet.
– Mia bad rätten att hennes nya namn skulle få förbli skyddat, säger Elisabeth. Det lyckades inte. Namnet står i protokollet. Efter rättegången var det följaktligen inte längre någon vits med den skyddade identiteten. Mia kunde ha bytt namn på nytt men det gjorde hon inte, så man undrar ju hur rädd hon var egentligen.
Det är möjligt att redan Mias dramatiska entré vid tingsrätten fick Osamas chanser till umgänge med Sara att krympa ihop till ett minimum. Genom sin advokat förklarade han emellertid att det, enligt hans mening, vore bra för Sara att få lära känna och umgås med sin pappa. Han begärde att få träffa henne dagtid varannan lördag i sex månader och därefter få ett normalt umgänge med henne varannan helg, varannan jul, vartannat nyår, vartannat sportlov, varannan påsk och tre veckor varje sommar för semester. Han bad rätten besluta att Mia mot vite av 5 000 kronor per gång måste medverka till umgänget.
Mia vägrade. Till hennes förmån vittnade såväl pappa Thure som systern Maria. Till Osamas förmån vittnade före detta flickvännen Caroline.
Det visade sig att inte bara misshandeln låg honom i fatet. Det gjorde även det faktum att Mia och hennes familj sedan januari 1990 fått bistånd av socialtjänsten i Oxelösund för boende på hemlig ort av rädsla för Osama - trots att ingen hade tagit reda på om det verkligen förelåg något skäl till oro.
Tingsrätten fann den beskrivna hotbilden "något överdriven".
Så står det faktiskt i protokollet.
Socialnämnden i Oxelösund ansåg inte att ett umgänge med Osama skulle gagna Sara. Socialnämnen i Nyköping påpekade dock att han hade ett utmärkt fungerande umgänge med sin och Carolines dotter Lovisa. Osama hade därigenom visat att han mycket väl skulle kunna klara av och borde beredas ett umgänge även med Sara.
Det hjälpte inte.
Rent praktiskt föreföll ett umgänge med Sara vara ogenomförbart, tyckte rätten. Familjen levde ju gömd långt från Nyköping. Sara hade dessutom sedan länge levt med modern, styvfadern och halvbrodern som sin familj. Det fick liksom duga åt henne. Av det skälet sa rätten nej till umgänge.
Osama förlorade därmed sin dotter.
När Mia berättar om rättegången i Asyl blir den enda mötande polisbilen vid kommungränsen två bilar och en rad motorcykelpoliser som under blåljus och tjutande sirener står för hennes personskydd så länge hon befinner sig i Nyköpings kommun. Hela konvojen kör ner i polishusets garage medan en annan grupp poliser söker igenom hela tingshuset och avlägsnar obehöriga personer som hon menar är Osamas kompisar. Först, sedan det är gjort, förs hon till tingsrätten i en civil polisbil med mörkt tonade rutor under eskort av två polisbilar och motorcykelpoliserna.
Osama står helt frågande inför påståendet. Hans kompisar var inte närvarande och han såg inte röken av någon poliseskort.
Mia beskriver rättegången tämligen korrekt vad gäller vittnesmål och advokaternas utspel. Sedan svänger hon ihop en otäck personteckning av Osama. Hon skriver att han ser hånfullt och skadeglatt på henne med en blick som säger ”du ska krossas”. Hon blir så rädd att hon håller på att kräkas. Än mindre kan hon tala. När hon väl har vunnit vårdnaden om Sara vrålar han rakt ut: "Jag ska överklaga! Jag ska mörda dig din jävla hora!" Därefter beskriver hon hur poliser släpar ut honom ur rättssalen medan han skriker och svär på att hämnas.
Men allt är ljug.
För ovanlighetens skull finns ett vittne.
– Jag såg mannen, säger Elisabeth. Han såg ut som en typisk arab, smal och lite gänglig. Han tittade på oss, minns jag. Men han sa ingenting. Allt tal om att han skrek och hotade Jacklyn är hennes påhitt.
Det är över nu, säger advokaten i boken och klappar henne på axeln.
– Efteråt var det som att ingenting hade hänt, som att hon skakade lite på armarna och hängde av sig alltihop, säger Elisabeth. Det var över. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något som inte stämde.
Stiftelsen Trossen fick småningom i uppdrag att ta emot två kvinnor från ”Bortrövade Barns Förening”. Socialförvaltningen i Smedjebacken sa däremot nej till Mias placering. De tänkte inte betala för familjens vistelse där.
– Då ville hon i stället ha hjälp att flytta utomlands, säger Elisabeth som följde med till Smedjebacken för att lägga fram hennes sak för socialnämnden genom att intyga att kostnaderna för Mias önskemål var rimliga.
– Hon ville tillbaka till Chile. Det innebar att hon ville ha pengar till att köpa en bostad, privatlärare till barnen, dagmamma och barnskötare utbildade i svenska den första tiden.
Kostnaden för hennes önskemål slutade, enligt Elisabeth Hermon, på 1,6 miljoner kronor.
– Nämnden frågade om det var rimligt att ställa ett sådant krav. Jag tyckte inte det. Det sa jag också till Mia. Socialnämnden i Smedjebacken hade ju inte ens råd att betala ett vanligt skyddat boende.
Elisabeth vet inte om nämnden sa ja eller nej. Hon känner heller inte till att socialnämnden i Oxelösund blev indragen i fallet.
– Kan du begripa hur hon kunde få socialtjänsten att ställa upp som de gjorde?
– Det är enkelt, säger Elisabeth. Hon gav sig inte. Det var minst problem att göra henne till viljes. Men vilken socialtjänst som gjorde vad vet jag inte. Familjen var ju kvarskriven i Oxelösund.
– Tror du att socialtjänsten eller kuratorn kan ha triggat igång Jacklyn?
– Så kan det mycket väl vara, säger Elisabeth. Sedan kan man ju undra hur det står till mentalt med en människa som kan göra det hon gjorde mot oss.
– Så Luis var jagad och då måste Mia spela offer för att de skulle få hjälp?
– Så är det ju med socialtjänsten. Män får ingen hjälp. Det är i varje fall väldigt sällsynt. Så då var det ju bekvämt att ha Osama att skylla på. Det sa jag rent ut till henne i spontan bestörtning när jag fick veta hur det låg till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar