Kapitel 55
Polismannen Per-Olof Frisk i Nyköping är numera pensionerad. Han minns inte fallet Margareta E över huvud taget, säger han. Och hur han än försöker, kan han inte dra sig till minnes att han någonsin skulle ha hört talas om boken Gömda. Det var så mycket som hände under hans tid som polis.
– Jag undrar vilken kollega som kan ha varit inkopplad på det fallet, säger han konfunderat.
***
Överläkare Gunilla Ek bekräftar att hon hade Mia och hennes familj under sina vingars beskydd en tid och att hon vid ett tillfälle var med på Björsjö Skogshem. Hon har hela tiden trott att Mia och barnen verkligen var jagade.
– Jag fick uppfattningen att det var hon och barnen som var jagade av hennes förre fästman. Men det är inget jag är säkert på. Jag hade bara hennes uppgifter att gå på. Utifrån mina kunskaper och min personlighet minns jag att de var väldigt utsatta.
Gunilla Ek träffade bara Osama vid ett tillfälle. Det var när hon som sakkunnig vittnade i mordförsöksrättegången mot Luis.
– Jag blev utfrågad om mina kunskaper gällande Luis. Osama såg jag bara på håll. Jag hörde honom inte säga någonting. Min upplevelse av hot grundar sig helt på Margaretas berättelse. Det var inte min uppgift att fundera på om det var sant eller inte.
Gunilla Ek har aldrig varit med om att gömma en patient vare sig förr eller senare. Om det var nödvändigt i Mias fall kan hon inte avgöra.
– Familjen flyttades på initiativ av socialtjänsten och patienten själv. Margareta var ju en kraftfull och drivande person. Det var inget jag var delaktig i.
– I boken säger den så kallade psykologen bestämt att familjen under inga omständigheter får återvända hem?
– Det är fiktion, säger Gunilla Ek. Jag har som psykiatriker aldrig sagt så. Och jag har på intet sätt identifierat mig med ”psykologen” heller. Min uppgift var att se efter hur Margareta mådde på Björsjö Skogshem. Om hennes rädsla var grundad på verklighet eller inte kan jag inte uttala mig om. Min uppgift var att möta människan.
– Så hur mådde hon?
– Det var så klart en tråkig och händelsefattig tillvaro. Men jag uppfattade inte att hon mådde speciellt dåligt trots den ständiga rädslan och oron.
– Fick du uppfattningen att lilla Sara mådde dåligt?
– Nej, inte speciellt. Men om man bara är på besök ser man ju inte allt.
– Men Luis var i dåligt skick?
– Han mådde väldigt dåligt av att sitta i fängelse och blev väldigt orolig av det.
Att Luis skulle ha blivit misshandlad i Oxelösund och i fängelset känner Gunilla Ek inte till.
– Jag har läst Gömda som en fiktion med verklighetsunderlag, säger hon. En sådan hade hon ju rätt att skriva. Att hon sedan valde att påstå att det var sanning lägger jag mig inte i. Jag har läst Gömda och Asyl och därefter tappat intresset. Hon lever vidare i USA och böckerna handlar väldigt mycket om hur duktig hon är. Därmed är hon som person inte längre tillräckligt intressant för mig.
Det är något märkligt med den så kallade psykologen i Gömda. Hon sjukskriver, friskskriver och skriver ut medicin. Det kan inte en psykolog göra. För det krävs en läkare eller en psykiater som Gunilla Ek som är både läkare och psykolog. Och eftersom Gunilla Ek inte var med på flykten till Kloten så kan hon omöjligen vara den så kallade psykologen.
– Jag gissar att Margareta menar kurator Lilli Erlandsson på öppenvårdsteamet i Oxelösund, säger hon. Hon hade hand om fallet och gick strax efteråt i pension.
***
I dag bor Lilli Erlandsson i småländska Kosta.
– Jag känner inte alls igen mig i Gömda, säger hon. Jag har definitivt aldrig haft några röda naglar som det står i boken.
Lilli Erlandsson inser emellertid röda naglar eller ej att det är hon som i boken kallas psykologen. Hon känner igen beskrivningen av flykten från Oxelösund men tycker inte att den var särskilt dramatisk.
– Om den var dramatisk eller inte beror förstås på vad man har varit med om förut, påpekar hon. Det var socioterapeuten Leif Blom och inte jag som körde bilen. Polisen planerade det hela. Vi var ju tvungna att veta var vi skulle hämta upp Luis och så. Han släpptes ju direkt ur fängelset.
Lilli Erlandsson berättar hur hon efter samråd med några andra ansvariga föreslog att Mia och familjen skulle gömmas. Planerna lades fram för Mia i hennes föräldrahem.
– Margaretas pappa var genast med på noterna. "Nu ska du lyssna", Margareta, sa han. "För det här verkar vettigt." Tanken var att familjen skulle gömmas en kort tid tills de hade ordnat mottagandet i Chile och fått biljetter. Margareta föreslog att de skulle flytta till Spanien men det ville inte han. Till sist enades de om Chile. Luis kom ju därifrån.
Lilli Erlandsson har ingen aning om vilka kontakter Luis möjligen hade i Chile eller vilken sorts liv som väntade dem där. Det var liksom inte hennes sak. Hon vet heller inte varför det dröjde ett helt år innan de kunde åka. När de sedan kom tillbaka efter sju månader låg ärendet inte längre på hennes bord.
Lilli Erlandsson gick helt på Mias uppgifter när hon agerade. Osama har hon aldrig träffat.
– Jag tyckte inte att man kunde ignorera Margaretas uttalanden. Tänk om något hade hänt. Hon var mycket skärrad och att tycktes ha grund till det. Därför ville jag inte ta några risker.
– I boken ger hon psykologen skulden för sin situation.
– Ja, hon gör det. Det förvånar mig faktiskt. Jag var nog den som tog henne mest på allvar. Hon var ju i en svår situation så jag gjorde vad som gick att göra inom landstingets ramar. Margareta kände kanske efteråt att hon måste ha en syndabock, någon att skälla på. Men jag har rent samvete. Jag kan bjuda på det.
– Enligt boken var det du som såg till att socialförvaltningen betalade kalaset på varje nytt ställe de kom till.
– Det stämmer inte alls.
– Det står också att du friskskrev dem så att de inte längre fick några pengar från Försäkringskassan.
– Men herregud, för sånt krävs en läkare. Jag hade ingenting med det att göra.
– Visste du att Göte Eriksson på eget bevåg tog beslut om att finansiera alltihop vid sidan av socialnämnden.
Lilli Erlandsson sitter tyst en lång stund.
– Det visste jag sannerligen inte.
– Var landstinget med och betalade, tror du?
– Nej, inte som jag känner till. Det var Oxelösunds kommun som betalade. Fast själva resan till Kloten tog ju landstinget hand om. När vi körde upp familjen alltså. Sedan ordnade Leif Blom ett väldigt förmånligt pris på boende och uppehälle. Han hade ju ofta resor dit med olika patienter så han hade de rätta kontakterna. Socialtjänsten kom väldig billigt undan, vad jag förstår. Det var ju inga lyxhotell direkt. Det var bättre vandrarhem kan man säga.
Lilli Erlandsson berättar att Mia och Luis var väldigt angelägna om att få lämna Sävernäsgården och i stället flytta till Björby Skogshem.
"Vi kan inte tala om varför just nu", sa Luis. "Det får ni veta efteråt." Så Leif Blom ordnade flytten. Men någon motivering fick vi faktiskt aldrig.
Lilli Erlandsson vill inte kännas vid att hon skulle ha förbjudit Mia att söka läkare för Sara. Tvärtom. Det hade inte varit några problem alls. Deras hemliga identiteter hade inte varit i farozonen för en sådan sak.
– Jag visste inte ens att flickan var sjuk, säger hon. Så länge jag såg henne var hon frisk.
– Mia säger att Sara höll på att dö. Och att hon själv försökte begå självmord.
Lilli Erlandsson suckar djupt.
– Det är nytt för mig, säger hon till sist och låter ledsen. Flickan var konfunderad över situationen. Det var ju inte så konstigt. Men jag såg aldrig att hon var rädd för vare sig mörka män eller något annat. Sjuk var hon inte heller. Dennis var ju så liten. Han tultade runt som småbarn gör och förstod väl ingenting.
– I boken skriver Mia att de ville hem men att du och Göte Eriksson förbjöd det.
– Jag kan bara se det som en efterkonstruktion. Det var Margaretas beslut som gällde. Hon vågade ju knappt gå utanför dörren så vad skulle man tro.
– Har du någonsin hört talas om ett gäng araber som på den tiden höll hela Oxelösund i skräck?
– Nej. Jag har aldrig sett eller hört talas om något sådant. Men jag gick förstås inte ut på stan och spanade heller. Och så bodde jag ju i Nyköping. I början tänkte jag att de kanske bara retades med henne för att skrämmas. Sedan fick jag det intrycket att vi var tvungna att agera. Hade det hänt något så hade det inte varit roligt för oss.
Lilli Erlandsson har inte följt Mias vidare öden och äventyr. Hon har inte läst böckerna efter Gömda. Hon blir emellertid glad när hon får höra att det har gått bra för Mia, Luis och barnen.
– Det var ju skönt. Men då skulle hon väl inte behöva ge mig en massa tjuvnyp, tycker jag. Samtidigt känns det lite underligt. Hon visade aldrig något agg mot mig. Hon var tvärtom alltid väldigt tacksam.
– Det kanske inte är Mias fel att det står så i boken.
– Nej, kanske det.
***
Socioterapeuten Leif Blom, som i Gömda kallas chauffören, är enligt uppgift avliden och kan därför inte berätta om sin roll i dramat kring Mia. En nära anhörig hör dock av sig. Hon berättar att han flera gånger uttryckte skepsis till Mias berättelse.
– Men han var tvungen att göra sitt jobb, konstaterar hon.
***
Jag söker därför i stället Göran Råström i hemmet trots att han har semester. Varje gång säger frun att han är ute och cyklar. En av de första dagarna på jobbet igen svarar han i telefonen. Men även han har drabbats av minnesförlust. Han känner inte till fallet Mia och vet inte vad Gömda är för bok.
– Göte Eriksson har berättat att du var inblandad i det här fallet.
– Jag hör vad du säger men har inga klara minnen av det.
– Han sa att han hade tagit de ekonomiska besluten själv. Är det korrekt?
– Jag kan inte svara på vad han har tagit för beslut.
– Han tog dem på din inrådan, säger han.
– Det har jag inget minne av.
– Men hur var det i Oxelösund på den tiden då? Fanns det ett gäng araber som höll hela staden i skräck?
– Det har jag ingen minnesbild av. Jag kommer över huvud taget inte ihåg det du pratar om.
– Men det vet jag ju att du gör. Du brukar ju prata med Levi Hjortsberg ibland.
– Ja, men inte om det här. Jag är väldigt noga med att skilja på vad man pratar om privat och vad som gäller min tjänsteutövning. Det måste du förstå. Jag kan inte svara på något jag inte har kunskap om.
– Var det berättigat att gömma undan Mia och familjen?
– Jag kan inte bedöma det. Jag har inte läst boken.
– Men det var ju du som rekommenderade Göte Eriksson att fatta besluten.
– Det var väl befogade beslut som togs då. Jag har ingen annan bild av det. Men det är sekretessbelagda uppgifter så jag går inte in på vad som låg bakom de beslut som togs.
– Så du kommer ihåg det i alla fall?
– Nej.
– Måste inte alla beslut tas i nämnden?
– Nej.
– Vem hade delegation på de här besluten?
– Det kan jag inte svara på.
– Göte Eriksson hade i varje fall ingen delegation på det.
– Som ordförande kan han ju ha haft en viss delegation.
– Han sa att han inte hade det.
– Hade han inte det? Tog han beslut utan delegation?
– Och det måste ha varit du som verkställde dem?
– Nej, det måste det inte. Det var ju han som tog beslutet.
– På inrådan av framför allt dig. Vem kan det annars ha varit som verkställde besluten som egentligen inte fanns?
– Göte hade ju tagit beslut, sa han.
– Men han hade ju ingen delegation.
– Den där bilden har inte jag. Det är ju ett antal år sedan…
– Men det här måste ju vara det mest kända fallet ni har i Oxelösund. Och du kommer inte ihåg ett dugg alltså?
– Nej, jag kommer inte ihåg alltså. Jag har inte satt mig in i den här boken du refererar till.
– Du var ju med i verkligheten till skillnad från de flesta andra.
– Ja ja ja…
Göran Råström grymtade något ohörbart och tystnade.
Det var lika bra att avsluta samtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar