Sanningen om Gömda, kapitel 7

Kapitel 7

Efter en lång diskussion om hur det skulle kunna gå till att få hem Mia och hennes familj skildes vi från Inger Segelström och lämnade riksdagshuset. Mia var omtumlad och uppsluppet glad. Det var länge sedan någon verkligen hade velat hjälpa henne och familjen.

Mia skulle återvända till gömstället i sommarstugan med tunnelbana eller pendeltåg. Själv skulle jag vidare till lokaltidningens redaktion i Bromma. Jag föreslog en promenad längs Drottninggatan till Centralstationen. Mitt på ljusa dagen borde ingen våga göra henne något, tänkte jag.

– Okej, sa Mia och lät till min förvåning såväl lockperuken som solglasögonen stanna i plastpåsen. Hon var glad som ett barn på julafton när vi i maklig takt promenerade affärsgatan fram. Inte en enda gång såg hon sig över axeln. Tvärtom. Hon ville titta på allt i skyltfönstren och verkade inte det minsta rädd. Stackars kvinna, tänkte jag. Hon har varit gömd och instängd från världen så länge att hon blir lycklig av så lite.

Mia tackade ja till en lunch på restaurang Orientexpressen som låg i anslutning till Centralen. Lokalen hade vinklar och vrår varav några liknade tågvagnar. Vi slog oss ned och beställde varsin skomakarlåda. Mia plockade fram en kopia av domen från kammarrätten ur plastpåsen. Namn, personuppgifter, målnummer, datum och allt annat som skulle ha kunnat identifiera henne var övermålat med tippex före kopieringen.

– Domen är överklagad till regeringsrätten, sa hon och nämnde en erkänt skicklig advokat som hon hoppades skulle driva hennes fall.

– Vi får se hur det går. Regeringsrätten är vår sista chans. Vi måste få ekonomisk hjälp med att börja om där borta. Annars tvingas vi lämna vår bostad och flytta ner i slummen. Och slummen är ett rent helvete. Hur det ska gå med Emma där vill jag inte ens tänka på. Hon behöver läkarvård. Inte ens det får vi hjälp med från Sverige.

– Men Anders då? Är inte han egen företagare, som du sa?

– Det är svårt att etablera sig, konstaterade hon. Det tar tid innan verksamheten går med vinst.

– Då måste ni ju få hjälp.

Mia fnyste föraktfullt.

– Vi fick en enkel biljett till vårt nya hemland sedan rätten konstaterat att vi måste flytta. Det var allt. Har man lämnat landet får man inte ett öre.

– Då vore det kanske klokt att flytta hem igen, försökte jag.

– Det går inte. Mina händer är bundna nu. Efter Gömda är det kört. Vi kan inte flytta hem. Vi måste få hjälp att börja om på nytt där borta. Vi måste dessutom akta oss för socialtjänsten. Efter allt vi har gått igenom mår barnen så dåligt att de hotar att tvångsomhänderta dem. Det var faktiskt den utlösande faktorn. När vi fick veta det insåg vi att vi måste lämna landet.

   

Kammarrättens dom: I målet får anses utrett att familjen (Eriksson) för att kunna leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige, står det i domen från kammarrätten. Familjens resa till (utlandet) kan betalas genom egna inkomster, ca 16 000–17 000 kr i månaden och diverse bidrag. I (utlandet) behöver familjen en bostad. Även om en bostad inte skulle kunna ordnas på annat sätt än genom att köpa en lägenhet kan behovet inte anses inträda förrän familjen vistas i (utlandet). Individnämnden I Botkyrka kommun kan inte åläggas att utge bistånd enligt 6§ socialtjänstlagen för att tillgodose detta behov.

Mia berättade att hon i samband med boksläppet hade försökt men misslyckats med att få ut mer pengar från bokförlaget. Än hade Gömda inte sålt så pass bra att den tjänat in förskottet på 100 000 kronor som hon fått. Det skulle ta tid innan nya pengar började flyta in, även om boken blev en bestseller.

– Hur kom det sig att Liza var med i Kvällsöppet, undrade jag.

– Hon krävde att få vara med, sa Mia. Det blev en del diskussioner om det. Bokförlaget hade ju bara köpt en biljett till Göteborg.

– Synd att hon fick en så framträdande plats i programmet.

Mia höll med. Ovan som hon var vid uppmärksamhet hade hon inte haft något grepp om situationen. Liza tog helt enkelt över.

– Jag önskar att jag hade varit mer förberedd, sa hon.

– Men hur gick det till när ni skrev boken. Du hade ju skrivit det mesta när ni var gömda, sa du.

– Jag behöver hjälp med språket. Det tog Liza tre månader att skriva boken. Det är hon som har upphovsrätten. Hon ska dessutom ha 50 procent på allt jag tjänar. Jag ska till Norge nu och göra en intervju. Jag får 4 000 kronor för det. Hon ska ha hälften.

– Va?!

Jag blev förvånad.

– Det var kanske dumt av mig att skriva på det papperet, sa Mia.

Hon berättade att hon dessutom hade varit hos socialtjänsten i den kommun där de senast var bosatta.

– Varför kommer du, undrade de. Ni har ju emigrerat på vår bekostnad. De tycker bara att vi ställer till med besvär.

Maten kom in och Mia visade med all önskvärd tydlighet att hon uppskattade att äta på restaurang. Mitt hjärta blödde för den stackars utsatta kvinnan som berättade om det ena stället efter det andra där familjen varit gömd. En tid bodde de, som sagt, på något som hette Stiftelsen Trossen där jagade kvinnor kunde få hjälp att byta identitet.

– Kvinnan som drev verksamheten var bara ute efter pengar. Jag hjälpte Liza bevisa det. Så snart vi hade fått ett bättre boende och kunde flytta satte vi fast henne. Liza jobbade på Expressen då. Det resulterade i en rättstvist och att Liza slutade på tidningen. Det är därför hon är på Metro nu. Och det är därför Expressen inte skriver om Gömda.

Mia satt tyst en stund och koncentrerade sig på skomakarlådan.

– Jag har ett barn till, sa hon plötsligt.

Jag slutade äta och lade från mig besticken.

– Jag har en son. Mikael heter han. Han är tolv år nu. Det är till honom boken är dedicerad.

– Men var är han då?

– Jag har lämnat honom i min hemstad, sa hon tyst.

Det skar i hennes hjärta. Det syntes.

– Micke bor hos sin pappa. Det är en bra man. Min son har det bra där. Jag kunde helt enkelt inte rycka upp honom med rötterna och utsätta honom för de faror och hot vi flytt ifrån. Vi hade dessutom delad vårdnad så jag kunde inte bara ta honom med mig därifrån. Det hade hans pappa aldrig gått med på.

Jag svalde och tänkte på mina grabbar därhemma. Under inga förhållanden kunde jag ha lämnat dem. Mia hade av någon anledning tvingats ta det steget. Hon visade tydligt att hon älskade sin son. Det vill jag att Michael ska veta. Och hans pappa talade hon bara gott om.

– Micke vet inte ens var jag är. Han minns att min förre fästman var elak och att han försökte döda oss, men han får ingen förklaring till varför vi har flytt. Det är farligt för honom att veta det.

Hon berättade att hon trots allt hade kontakt med sina föräldrar och att hon genom dem kunde hålla en viss kontakt även med Michael.

– Vi har just varit i Finland tillsammans. Det var första gången vi sågs sedan vi lämnade min hemstad i januari 1990. Mina föräldrar sa till Mickes pappa att de skulle ta med honom på en kryssning. Anders, jag och barnen fanns ombord så vi fick umgås i två dygn. Men vi vågade inte ens lämna hytten. När båten hade lagt till i Stockholm igen gick mina föräldrar i land med Micke och återvände till min hemstad.

– Men vad sa han? Han måste ju ha undrat över situationen? Han måste ha varit full av frågor?

Mia svarade inte. Hennes ansiktsuttryck visade att tanken var mycket smärtsam.

– Vi ska skriva brev, sa hon. Det får gå genom mina föräldrar och mina syskon så att ingen utomstående märker det. När han blir äldre kan han komma till vårt nya land och hälsa på.

Efter lite allmänt småprat var det dags att bryta upp. Mia skulle tillbaka till sommarstugan några dagar. Sedan var det dags för henne och familjen att lämna Sverige. Vi skulle förmodligen aldrig ses mer.

– Kan jag inte få komma till ditt nya hemland och göra ett reportage om dig där, frågade jag.

Mia funderade en stund och skrev sedan Santiago de Chile och ett telefonnummer på en lapp ur mitt block.

– Det är mitt hemnummer, sa hon. Jag har en agent också. Det är Bengt Nordin Agency AB på Värmdö. Han kan alltid få tag i mig. En kontaktperson i yttersta nödfall är Johan Svensson i Oxelösund.

Hon skrev ned hans adress och telefonnummer. Förvånad tog jag emot lappen och stoppade den i plånboken. Jag trodde länge att Johan Svensson var hennes pappa. Det är han inte, men jag hade gott kunnat börja nysta just där om jag hade velat. Som jagad, skräckslagen och mordhotad var Mia inte särskilt skicklig.

– Ring inte i onödan, sa Mia med beslöjad röst. Jag kontaktar dig.