Sanningen om Gömda, kapitel 23

Del 2

I Mias fotspår

Jag bestämde mig för att försöka gå i Mias fotspår. Vem var hon egentligen? Vem är hon? Och vem är egentligen mannen med de svarta ögonen? Vilka är hans kompisar? Vad sysslar de med? Är de verkligen så aggressiva och farliga som Mia och Gömda gör gällande? Vad var det egentligen som hände i den lilla skärgårdsidyllen Oxelösund? Vad är sant och vad är falskt i de påstått sanna böckerna Gömda och Asyl?

Marie-Louise och Levi försåg mig med myndighetshandlingar och anteckningar de gjort genom åren. Osama såg till att jag fick kopior på videofilm, hans utdrag ur belastningsregistret och luntan av asylhandlingar från Migrationsverket. Den tålmodiga personalen vid Nyköpings tingsrätt försåg mig med domar från såväl brottsmål som vårdnadstvister. En rad vänliga personer ställde dessutom upp och berättade.

Varje bidrag får ses som en pusselbit till Mias historia. Den är naturligtvis inte komplett och det ska det inte vara heller. Några hemligheter måste Mia få ha kvar. Hon ska dessutom även fortsättningsvis kunna leva sitt tämligen rika och sorglösa liv i Arizona. Det är åtminstone min förhoppning.

Så varsågod Mia, här har du ditt liv…

Kapitel 23

Mia hette från början Eva Margareta Elisabeth E. Jag utelämnar efternamnet av hänsyn till föräldrar och syskon. Hon kom till världen i Oxelösund den 21 september 1961. I familjen fanns redan en fyraårig dotter och tre år senare föddes lillasyster Maria. Familjen bodde, när flickorna växte upp, på adresser som Björkvägen och Oxelögatan.

Mias pappa arbetade som så många andra oxelösundsbor på stålverket SSAB innan han avgick men pension. Han var och är möjligen fortfarande organiserad socialdemokrat. Under några år var han även aktiv som fritidspolitiker. Åren 1986-88 var han suppleant i Brandstyrelsen och 1988-91 suppleant i styrelsen för Kustbostäder.

Arbetet på SSAB var tryggt och bra och gav familjen vissa favörer. För en billig penning kunde de exempelvis avnjuta somrarna på Metalls sommarhem Vibäck utanför stan.

Knappt sju år gammal började Mia 1968 i Häggenskolan. Hon placerades i en specialklass markerad med F efter årskurssiffran.

– Det kallades hjälpklass förr, berättar damen på Oxelösunds kommuns utbildningskontor som faxar över betygskopiorna.

– Numera heter det specialklass. En sådan har färre elever. De läser dessutom mindre avancerade kurser än sina jämnåriga kamrater.

Varför Mia hamnade i specialklass är så här på avstånd svårt att veta. Vännerna tycker sig minnas skriv-, läs- och talsvårigheter. Mia hade emellertid gott stöd hemifrån. Det framgår av en vårdnadsutredning långt senare. Såväl barndomsåren som skoltiden tycks ha varit tämligen lyckliga.

Efter sexan gick Mia högstadiet i Frösängsskolan. Även då i specialklass. Det bör ha varit bra för hennes självförtroende. När hon gick ut nian den 12 juni 1977 var hon nämligen bäst i klassen med ett betygsgenomsnitt på 3,65. Ingen av de totalt nio klasskamraterna kom ens i närheten av hennes resultat. Mia kunde gratulera sig själv till en 5:a i matematik och 4:or i såväl svenska som syslöjd, hemkunskap, barnkunskap, religion, samhällskunskap, biologi, fysik och ekonomi. I övriga sju ämnen fick hon betyget 3. Som fritt valt arbete valde hon "min garderob", ett något märkligt val kanske men alternativen var "skytte" och "hundvård" vilket säger mer om läroplanen än om eleverna.

– Jag minns henne som en tjej som varken hördes eller syntes, berättar Marie-Louise som gick i en av de "vanliga" parallellklasserna markerad med G. Vissa ämnen som musik, teckning och gymnastik hade de gemensamt.

– Maggan hade en kompis som hette Eva. De handarbetade mycket, stickade och virkade på rasterna. De samlade dessutom på fina kaffekoppar. Maggan jobbade extra i Malmtorgshallen och köpte dyra samlarkoppar för pengarna hon tjänade. En kaffeservis är bra att ha när man flyttar hemifrån, sa hon. Vi andra höll väl med. Men det var ingen av oss som gick och köpte så dyra kaffekoppar.

Kanske var det kaffeservisen som senare i Gömda blev till konstglas eller munblåst färgad kristall, samlingen som skulle ha stått på en lång vit bänk i hallen i souterrängradhuset?

– Det är möjligt, säger Levi som för sin del inte kan minnas att han har sett någon konstglassamling alls hemma hos Mia. 

Fjorton år gammal började Mia feriejobba i livsmedelsbutiken Malmtorgshallen. Hon jobbade både helger och skollov vilket gav henne en viss ekonomisk frihet. Efter grundskolan gick hon en hemteknisk kurs på gymnasienivå. Ett helt läsår pluggade hon barnkunskap, bostads- och miljökunskap, familjekunskap, hälsa med hygien, konsumentkunskap, kostkunskap, gymnastik, textilkunskap och sömnad. Efter 40 veckor kunde hon gratulera sig själv till ett avgångsbetyg med ett betygsgenomsnitt på 3,13.

Mia ändrade emellertid inriktning och avslutade sin skolgång med en tvåårig distributions- och kontorslinje kallad "kontor utan variant". Då sjönk betygen vilket möjligen berodde på att hon redan sommaren 1979 hade flyttat hemifrån.

– Hon var ihop med en finsktalande kille som hette Arri, berättar Marie-Louise. Det vet jag säkert. Vid ett tillfälle tittade såväl de som jag och min dåvarande kille på samma lediga lägenhet.

Marie-Louise vet inte mer om Arri än att han var snäll, försiktig och blyg. Något djupare avtryck tycks han annars inte ha satt i Mias liv.

Den 8 juni 1980 gick Mia ut gymnasiet med ett betygsgenomsnitt på 2,7. Hon hade 3:or i svenska, litteraturvetenskap, företagsekonomi, distributionskunskap, kontorskunskap, konsument- och varukunskap och kontorspraktik och 2:or i gymnastik, maskinskrivning och engelska. Hon behöll arbetet i Malmtorgshallen och fick efter skolan schemalagd arbetstid. Innan året var slut hade hon emellertid sagt upp sig och slutat.

– Det var där hon fick de där handskarna med stålskenor, säger Marie-Louise. Det var ju tungt att lyfta alla mjölkbackar som hon sa. Jag vet inte hur många hon verkligen lyfte men det var ju långt före Osamas tid.

Mia blev kassörska på Oxelökrog, en lunchservering där hon såväl portionerade  upp mat på tallrikar som satt i kassan och tog betalt

"Mia trivs någorlunda bra och har bra arbetskamrater", står det i socialförvaltningens utredning. Speciellt som en syster till hennes bästa kamrat Eva också arbetade där.

Mias skolbetyg visar att personbeskrivningen av henne i böckerna Gömda och Asyl är falsk. Hon är inte gymnasieekonom och har aldrig haft 4,8 i betygsgenomsnitt. Hon sökte sig heller aldrig till studier vid Karolinska Institutet. Än mindre kom hon in. Möjligen drömde hon om det. I böckerna påstås att hon tackade nej till en utbildningsplats vid Karolinska Institutet eftersom hon inte ville lämna sin hemstad. Påståendet faller på sin orimlighet. Det är pendlingsavstånd mellan Oxelösund och Karolinska Institutet i Solna.

Liza Marklund skriver att Mia istället valde att arbeta på en bank och att hon där höll på med ekonomiska analyser. Till mig sa Mia så sent som i november 2007 att hon höll på med utlåning. I själva verket stod hon alltså på Oxelö krog och öste upp mat.

Den aktuella banken var Statshypotek i Nyköping. Mias syster Maria var anställd där och där fick även Mia feriearbeta en kort tid som socialförvaltningen uttrycker det. Anställningen ska ha varat i fyra sommarveckor.

– Jag tror faktiskt att hon jobbade som kassör, säger Marie-Louise.

Lena berättar att hon vid ett tillfälle råkade stöta ihop med Mia utanför just Statshypoteket i Nyköping. Det var inte i samband med sommarjobbet.

– Jag frågade vad hon gjorde där. Hon sa att hon hade stämt träff med en kille, sagt att hon hette Maria och att hon jobbade på Statshypotek. Hon hade sagt åt honom att han absolut inte fick ringa henne på jobbet. Då skulle chefen gå i taket. Gå nu, sa hon till mig. Han kommer när som helst.

En jämförelse mellan Mias och Marias grundskolebetyg visar att Maria gick i vanlig klass. Hon läste särskild kurs i matematik, engelska och franska. Med två 5:or, tio 4:or och fem 3:or slutade hon nian med ett betygsgenomsnitt på 3,82. Hon ska därefter ha gått gymnasiet på Tessinskolan i Nyköping och utexaminerats som gymnasieekonom.

Mia påstås i Gömda tala flera språk och i synnerhet spanska. Hon var därför en tillgång för flyktingar från Latinamerika och framför allt på flyktingförläggningen i Oxelösund. De som arbetade där har emellertid inget minne av att hon skulle ha anlitats som vare sig tolk eller något annat. Det finns heller inga sparade anteckningar som tyder på det.

Av skolbetygen framgår inte att Mia skulle ha studerat spanska. Systern Maria talar emellertid flera språk. Marie-Louise tycker sig dock minnas att systrarna vid något tillfälle tog en kvällskurs i spanska tillsammans.

– Maggan har nog lärt sig spanska i efterhand, säger Levi. Hon gifte sig ju med en chilenare som vägrade lära sig svenska. Han var svår att förstå. Han talade nästan bara spanska.

Han påpekar att Mia på många sätt är en snäll, vänlig och driftig person.

- Det är bara det att hon har så svårt för att skilja på sant och osant, verkligt och overkligt.

I stället för att förlusta sig på diskotek, dansställen och krogar roade sig ett antal flickor i Oxelösund på stadens flyktingförläggning i bostadsområdet Ramdalen. Där fanns många unga vackra män som kunde konsten att charma en flicka. De var dessutom alla angelägna om att så snart som möjligt få en svensk fästmö. Att ha anknytning till Sverige i form av fru och barn var ett oslagbart skäl för att få asyl.

Mia var en av dessa unga kvinnor.

De var inte särskilt många och inte stadens mest uppvaktade. Svältfödda på komplimanger föll de lätt för de mörkögda männen.

De invandrade grabbarna föll i sin tur för den så kallade svenska synden. De flesta var oerfarna muslimska pojkar i 20-årsåldern som hade upplevt krig men som sällan eller aldrig hade varit nära en kvinna. På flyktingförläggningen i Oxelösund dukades smörgåsbordet upp och de kunde förvånade bara ta för sig. Inombords vittnar flera om att de kände ett visst förakt för de frigjorda svenskorna som roade sig friskt och klädde sig som de ville. I deras hemländer var det bara prostituerade kvinnor som uppförde sig så.