Kapitel 47
Enligt Gömda var det en psykolog med brunt kortklippt hår och målade naglar, verksam i Oxelösund och Nyköping, som strax före jul 1989 talade om för Mia att Osama var en socialt missanpassad psykopat eller sociopat. Hon hade visserligen aldrig träffat honom men ställde diagnos ändå på hörsägen. Hon kunde med lätthet konstatera, sa hon, att Mia och familjen svävade i fara.
Mia berättar i Gömda att Osama ständigt bevakade hennes hem från sin bil. Vid ett tillfälle klev hans kompisar till och med ut ur bilen, drog ner dragkedjorna på sina jackor och blottade automatvapen. Osama dök dessutom upp och hotade Emma med kniv. Mia och barnen vågade inte längre gå ut.
Som vanligt finns inga vittnen. Varken Levi, Marie-Louise, Lena eller Caroline känner igen anklagelserna med den bild de har från den tiden.
Psykologen måste likt Mia ha haft en väl utvecklad känsla för dramatik. Hemma-hos-terapeuten Mona hakade på liksom polisen och socialnämnden. Om man ska tro Mia.
”Ni måste åka”, sa psykologen. ”Det är bara en tidsfråga innan han dödar er. Men ni får inte berätta det för någon. Säg att ni åker bort på två veckors semester.”
Psykologen påstods ha sjukskrivit såväl Mia som Luis. Hon hade dessutom ordnat så att landstinget skulle betala kostnaderna för deras vistelseort som gömda. Under tiden skulle socialtjänsten stå för hyran av radhuset på Höjdgatan i Oxelösund.
”Packa lätt”, sa psykologen. ”Tag med er så lite som möjligt. Officiellt ska ni ju bara åka på två veckors semester.”
Den 29 januari 1990 lämnade Mia och Luis Oxelösund. Han hade då avtjänat nästan fem månader av sitt årslånga straff. Frågan är varför han frigavs då? Han hade minst en månad kvar till halvtid.
Barnen Sara och Dennis som då var tre respektive ett år gamla skulle följa med på den fejkade semesterresan. Michael lämnades hos morföräldrarna. Levi fick inget veta mer än att han även fortsättningsvis skulle få ha pojken varannan helg.
– Det var mamma och inte morfar som lämnade mig på dagis den dagen, säger Michael.
– Hon sa att de skulle åka på två veckors semester. Av någon anledning skulle inte jag få följa med. Det är de två längsta veckorna jag någonsin har hört talas om. De började när jag var sex år och är inte slut än!
Michael hade hoppats att mamma och syskonen skulle komma hem till hans födelsedag den 12 februari. Kanske skulle de till och med ha köpt en present till honom någonstans på semestern. Men han fick vänta förgäves. Han fick inte ens ett vykort till hälsning och definitivt inga svar på sina frågor. Mormor och morfar ville inte svara. Levi och Marie-Louise kunde inte. De visste lika lite om Mias och syskonens försvinnande som han själv.
Mia, Luis och barnen reste iväg i psykologens bil och med henne själv vid ratten. Allt enligt Gömda.
”Det var sista gången jag såg min hemstad”, ljuger Mia.
De svängde in på personalparkeringen vid lasarettet i Nyköping och tog sig in genom en låst personalingång till ett underjordiskt garage med ambulanser och akutbilar. Där väntade chauffören Leif i en vit minibuss med plats för åtta personer.
"– Jag tror inte att de följde efter oss, sa psykologen och kastade en snabb blick runt parkeringen." Mia var så rädd att hon spydde över kofångaren på en parkerad läkarbil.
När bussen en stund senare körde upp ur det underjordiska garaget visste hon ännu inte vart de skulle. Snön var gråsvart av avgaser och sot. Vägskyltarna rusade förbi. Sara tittade med ögon som inte såg.
Om avfärden från Oxelösund är korrekt beskriven är det inte konstigt att Mia var skräckslagen. Redan genom sina polisanmälningar hade hon visat att hon lätt förstorade, förvrängde och dramatiserade tämligen vardagliga händelser.
– Hon var säkert precis så rädd som hon påstår, säger Thomas Tellebro hos Nyköpingspolisen. Det var säkert hennes känsla. På så vis var det sant för henne. Men det är ju ett extremt fall så jag tror att mycket av det som hänt, har hänt i hennes fantasi.
Thomas Tellebro berättar hur det erfarenhetsmässigt brukar vara. Säger mannen att han minsann har många kompisar och att kvinnan ska få sota för det hon gjort så brukar kvinnan tro på hotet och att hotet ska bestå.
– Det finns faktiskt ofta också en risk i början, särskilt i samband med rättegångar. I realiteten är hotet oftast inte så stort. Dessutom dör det ut. Det vore väldigt märkligt om hotbilden mot den här kvinnan fortfarande finns kvar. Det är nog snarare så att hon inte har gått vidare. Hon lever helt enkelt kvar i det gamla.
Stämmer Gömda var det myndigheterna som gjorde situationen ohållbar. Familjen övervägde flera gånger att åka hem igen men vågade inte. Speciellt som psykologen och socialnämndens ordförande mycket bestämt avrådde dem från att göra det. Polisen kunde helt enkelt inte skydda dem i Oxelösund, sa de.
Det kommande dryga året bodde Mia och hennes familj, enligt boken, på tolv olika platser. Det tycks vara nästan sant. Mia var omvittnat rädd. Hon kände sig ständigt förföljd, såg sig ofta över axeln och uppförde sig på det hela taget tämligen hysterisk.
Platserna var enligt Gömda:
29 jan 1990 Sävernäsgården i byn Kloten, ett före detta konvalescenthem för utslitna skogshuggare beläget mellan Skinnskatteberg och Kopparberg.
4 april 1990 Björsjö Skogshem i Ludvika
1 juli 1990 ca Birgittagården, ett kloster med gästhem i Falun (2 veckor)
15 juli 1990 ca Kvinnojouren i Borlänge
1 aug 1990 ca Domänverkets torp, en röd stuga med vita knutar utanför Skinnskatteberg.
1 sept 1990 ca En av läkare lånad stuga i anslutning till ett sjukhus någonstans i Dalarna.
1 okt 1990 ca Friluftscentret Gillersklack sju km norr om Kopparberg i Bergslagen
25 okt 1990 ca Björsjö Skogshem
25 nov 1990 ca Lilla pensionatet Lindesnäs strax söder om Nås
15 dec 1990 ca En bruntimrad stuga i Nyfors, 7 km från Björsjö Skogshem
2 januari 1991 Pensionat Solliden i Falun
15 jan 1991 ca Brotorp, Domänverkets dragiga torp fullt med råttor sex kilometer utanför Malingsbo.
15 april 1991 En egen lägenhet med adress Västansjö 9A i Smedjebacken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar