Kapitel 21
till kap 21 sid 139 rad 3
Som så många andra i Oxelösund reagerade Lena negativt på Gömda, när boken kom ut. Den 8 maj 2000, sedan även pocketutgåvan kommit, skrev hon följande brev till Liza Marklund:
Hej Liza!
Mitt namn är Lena och jag faxar detta till dig för att jag har i ca tre veckor försökt nå dig. Det verkar svårt. I dag fick jag detta faxnummer och därav mitt fax. Jag har läst din bok "GÖMDA" och skulle vilja göra några påpekanden. Jag förväntar mig inte att du ska tro mig men vill ändå göra detta med tanke på mina barn. I boken talas det om en väninna till Maria som heter Helena som skulle kunna vara jag Lena.
För det första var jag aldrig "väninna". "Maria" har inga väninnor och så dåligt omdöme anser jag mig inte ha att jag vill kallas "Marias väninna".
För det andra har jag inte slöja (huvudduk) och har aldrig haft det heller, inga fördomar om dom som bär slöja även om det för mig är främmande.
Dessutom undrar jag hur man kan skriva en bok UTAN att kolla uppgifterna innan man tillägger att det är en sann historia. Enligt upphovsrätten citat (När ett verk återges offentligt med stöd av detta kapitel skall källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver samt får verket inte ändras i större utsträckning än användningen kräver.) Lag (1993:1007).
Dessutom är mitt liv inte inskränkt på något sätt. Jag tittar inte i marken när jag är ute. Jag har ett rikt liv och anser att jag har det bättre än många andra. Aldrig har jag medvetet gjort någon illa eller kränkt någon. Jag är mycket aktiv i föreningslivet. Anledningen att jag fick för mig att meddela dig detta nu beror på att jag VILL att du ska få dig en tankeställare. Och för att jag en dag vill kunna visa detta fax för mina barn så dom förstår vad jag talar om. Det kan ju faktiskt tänkas att dom en dag läser "Gömda". Även om dom faktiskt inser att sanningen är långt borta, vill jag visa att jag bemödat mig om att åtminstone intressera eller väcka dig till eftertanke om vad du gjort.
För min egen del kan inget "Maria" säger eller gör kränka mig, för hon är ingenting. Den dagen hon lämnade staden är välsignad och ett mirakel vi inte vill vara utan, så känner många. Slutligen en dag kommer sanningen fram. Tro mig.
Hoppas att du förstår, jag älskar mina barn och har uppfostrat dom att vara ärliga, modiga, starka och älskvärda. Därför sa mitt samvete mig att jag måste rätt färdiga mig om barnen en dag skulle fråga: Mamma varför har du inget sagt??
Om du vill är du VARMT VÄLKOMMEN på besök när som helst.
Vänliga hälsningar Lena Larsén
Först efter ett och ett halvt år, den 14 september 2001, fick Lena svar.
Bästa Lena,
Tack för ditt mejl.
Jag skriver till Dig såsom pressansvarig för Liza Marklund.
Jag har talat med Liza om Ditt meddelande, och vill därför förklara följande:
Liza har skrivit om och bevakat frågor som våld mot kvinnor och barn i många år. Hon har träffat hundratals människor som på något sätt varit inblandade i den här sortens händelser. De är tyvärr mycket vanliga och mycket tragiska.
När det gäller personerna i boken "Gömda" så är de inte identifierade. Det finns ingenting i boken som pekar ut vare sig deras namn, hemkommun eller ens vilket län händelserna utspelar sig i.
Däremot är det många människor runt om i hela Sverige som känt igen sig i boken, vilket visar hur vanliga den här typen av händelser är. En del tror att de kan identifiera de gömda människorna, andra har trott att de själva figurerar i boken.
Nu skriver också Du att Du tror Dig känna igen Dig, men att händelserna inte är korrekta. Du behöver dock inte vara orolig eller fundera mer över detta. Du finns inte med i denna bok, så det är inte så underligt att Du inte känner igen Dig.
Eftersom händelserna är det enda som kan identifiera de inblandade personerna i fråga, så behöver alltså varken Du och någon av Dina bekanta känna Er träffade.
Vänliga hälsningar
Lotta Byqvist
pressansvarig – Hon glömmer bort att hon själv var nere i Osamas lägenhet och vandaliserade, konstaterade han. Och hon har sprungit runt på stan och kallat både Lena och andra för hora. Det är hon som använder sig av det uttrycket på folk.
I Gömda beskrivs Lena som en rolig tjej, pratglad, rödblond och kurvig. Hon och Mia umgicks på småbarnsmammors vis våren och sommaren 1984 när de var ensamstående småbarnsmammor. Mia hade just separerat från Levi och i februari hade Michael fyllt ett år. Lenas son Jimmy var något äldre. Lenas pappa var på den tiden engagerad i Verdandi, en socialpolitisk organisation som bildades i slutet av 1800-talet i protest mot sociala orättvisor och missförhållanden i samhället. Medlemmarna arbetar för att förbättra villkoren för samhällets mest utsatta människor. Den lokala föreningen i Oxelösund avsatte det året medel till ett projekt för ensamstående mödrar. I mitten av 80-talet fanns nämligen flera sådana i Oxelösund än riksgenomsnittet. Tanken var att skapa en träffpunkt där mammorna kunde mötas och utbyta erfarenheter. I samarbete med kommunen försökte Verdandi hjälpa dem till arbete och ett även på alla andra sätt välordnat liv.
– Det är sant, sa Lena. Maggan har kallat mig hora.
Lena arbetade på mötesplatsen, en lokal i centrala Oxelösund, och mammorna strömmade till närhelst de hade lust.
– Vi gjorde utflykter, diskuterade uppfostran och lagade god, näringsriktig mat som passade plånboken, berättade Lena. Vi hjälpte varandra och analyserade varför det hade blivit som det blivit.
Lena berättade att Mia kom och gick lite som hon ville. Till Verdandi kom då och då även en svensk tjej som hade rymt med sin son från maken i USA. Hon hade mycket spännande saker att berätta. Speciellt som hon gömde sig i Oxelösund.
– Hon hade flyttat från Amerika utan att meddela sin sons far. Vi diskuterade mycket om vi tyckte att det var rätt eller fel. Själv har jag svårt att förstå att en förälder skulle ha mer rätt till barnen än en annan.
De ensamstående mammorna lyssnade med stora öron och lät sig inspireras. Flera hade problem med sina män, svenskar såväl som män från andra kulturer. Somliga var till och med utsatta för hotelser och våld. Men att sticka med barnen kunde de ändå inte göra. Det var de flesta överens om.
Mia och Lena umgicks utan att vara särskilt nära vänner. De fikade på stan och roade sig på flyktinganläggningen vars kärlekstörstande, mörkögda unga män utövade en viss lockelse.
– Det var ett gäng tjejer som sprang där och fiskade killar, säger Lena. De brukade låna mina skivor. Själv fick jag inte vara med så ofta. Jag hade ju barn att ta hand om så jag var mest hemma.
Vid ett tillfälle åkte Lena och Mia alltså till Uppsala. Lena hade träffat en trevlig kille på flyktingförläggningen. Han var från Valparaiso i Chile, hade en syster i Uppsala och flyttade dit så småningom.
– Jag hade ställt upp och hjälpt honom så hans syster, som också hade barn, bjöd mig och Jimmy till Uppsala några dagar. Det lät kul, tyckte jag. Jag hade ju inte råd att åka på semester och bo på hotell någonstans. Maggan råkade vara hos mig, när hon ringde. Hon ville gärna följa med så vi åkte dit båda två. Maggan lämnade Micke hos Levi och Marie-Louise och sa att hon skulle vara borta en vecka.
Väl i Uppsala skildes de åt. Lena och hennes son umgicks med chilenaren och hans syster medan Mia slog sig ihop med deras bror och gjorde stan som ju var full av studenter.
– En dag när vi steg ombord på den fullsatta lokalbussen började alla ropa: Hallo Maggie! Jag har aldrig hämtat mig från det. Det var som om varenda student i hela Uppsala kände henne. Hon var ju inte ens särskilt snygg! Hon hade ju bara sina svarta kjolar och sin maria-midja, som hon sa.
Lena förklarade att uttrycket maria-midja kommit till för att Mia brukade låna sin systers kjolar. Maria-midja var ett mått på att de passade.
– Hon inte bara kallade sig Maria, sa Lena. Hon försökte till och med vara Maria. Det var en slags hatkärlek det där. Maria såg bra ut, hade pojkvän och ett bra jobb. Sådan ville även Maggan vara.
– Ni kom tillbaka efter fem veckor, påpekade Marie-Louise. Då ringde Maggan till oss ute på landet och sa att Musen skulle göras klar på direkten. En timma senare kom hon för att hämta honom. Jag var ensam hemma, så det vet jag bestämt. Levi var på jobbet.
– Vi kom faktiskt hem från Uppsala efter kanske två veckor, sa Lena. Men vi åkte tillbaka igen utan att meddela oss med er. Maggan ville inte att Levi skulle få veta det.
Lena pratade lite spanska och fick ibland hjälpa till på flyktingförläggningen. De flesta som kom till Sverige just då var chilenare. De behövde hjälp med mycket och ville dessutom gärna ha kontakt med vanligt folk.
– De var unga och tyckte om att roa sig, sa Lena. Med det menade hon att de gärna hade tillfälliga förbindelser med flickor utan att ge några löften.
– De grabbarna var ju osäkra kort för tjejerna, men alla visste vad som gällde. Man roade sig helt enkelt och behövde inte bli kvar i ett förhållande om man inte ville. Det var annorlunda då. Då fanns varken hiv eller aids. Man kunde visserligen bli med barn men det tänkte man inte på.
Sommaren 1984 blev Lena kär. Det innebar att hon fick allt mindre tid över för umgänge med Mia och de andra väninnorna. Mannen som fick hennes hjärta att klappa i snabbare takt kom från Libanon. I Gömda kallas han Muhammed och är muslim från Irak. För enkelhetens skull får han heta så här också.
Lena och Muhammed träffades genom Mia. Hon var ung och aningslös vad gällde kulturkrockarna som småningom skulle visa sig vara stora.
– Islam sitter i ryggmärgen på muslimerna, konstaterade Lena. Det vore ju konstigt annars.
I Gömda beskriver Mia att Lena blev allt mera inskränkt. Hon fick inte klä sig som hon ville och inte äta fläskkött. Att dricka rödvin på kalas var det heller inte tal om. Muhammed isolerade henne från familj, vänner och bekanta. Som hans kvinna ville han att hon skulle konvertera till islam och bära slöja.
– Jag har aldrig varit speciellt förtjust i alkohol, sa Lena. Men jag drack om jag ville. Min man uttalade aldrig några förbud. Vi var inte gifta. Han såg mig som en tillfällig förbindelse. När vår dotter Jolin började närma sig två år och hans mamma och bror försökte ta sig hit ändrade han sig. Men jag konverterade aldrig till islam och bar definitivt ingen slöja.
Lena lät som att hon kom undan med blotta förskräckelsen.
Hon fick två barn med Muhammed - Jolin och Adam som i dag är 20 respektive 14 år gamla. När Adam var några år gammal reste hans pappa till Libanon och gifte sig med en landsmaninna. Väl tillbaka i Sverige ångrade han sig och betalade pengar för att få äktenskapet upplöst. Sedan gifte han sig med en annan landsmaninna som redan bodde här.
– Hon bär inte heller slöja, påpekade Lena.
Hon satt tyst en stund.
– Det var inte jag som talade om för min man var kvinnojouren låg så att Osama kunde gå dit och bråka. Hälsa Maggan det om du träffar henne.
Lena syftade på ett avsnitt i Gömda där Mia säger sig ha sökt skydd för Osama hos kvinnojouren i Nyköping. I själva verket var det Lena som var gömd där. Hon hade blivit misshandlad av Muhammed, för vilken gång i ordningen minns hon inte. Möjligen var det den gången då han slog henne med en barnstol i ansiktet så att käken gick ur led.
– Han stod inte ut med att se mig och min äldste son äta fläskkött. Han sa det visserligen aldrig rakt ut. Man skulle liksom förstå ändå. Det var samma sak med religionen. Han sa aldrig åt mig att konvertera eller att jag skulle lyda honom. Jag helt enkelt bara förväntades göra det. Så är det med alla svenska tjejer som bär slöja. De har valt det själva. Ändå tvingas de av kulturen att göra det.
Lena utsattes för hotelser och misshandel gång på gång. Speciellt allvarligt var det när mannen gav den då åtta månader gamla dottern Jolin en örfil på skötbordet.
– De uppfostrar sina barn så, förklarade Lena. Om ett barn sträcker sig efter en sak så slår de. Om barnet stoppar fingrarna i munnen så slår de. Det är därför arabiska barn är så tysta. De lär sig snabbt att det inte är någon idé att gråta. Vid sju, åtta års ålder har de slutat. Deras ansikten blir mer och mer uttryckslösa.
Lena polisanmälde misshandeln och råkade ut för påtryckningar från mannens arabiska kompisar.
– I och med att jag hade satt honom ur spel, så kom ju Osama och de andra araberna. De sa att de skulle stena mig och så.
Vid ett tillfälle stod de plötsligt bara framför henne på ICA. Tag tillbaka din anmälan! Vill du dö?!
Lena blev livrädd men varken polisen eller socialtjänsten kunde göra något. Hon var utelämnad till sig själv.
– Några dagar senare stötte jag på dem igen. Vi ska döda dig, sa de. Då visste jag att jag måste säga ifrån. Kom igen bara, sa jag. Då backade de.
Lena blev hotad till livet flera gånger men ingen av mannens kompisar krökte så mycket som ett hårstrå på hennes huvud.
– Men de kunde mycket väl ha gjort det, påpekade hon. De brydde sig inte särskilt mycket om svenska lagar på den tiden.
Vid något tillfälle fick Lena viss assistans av polisen och till sist gömde hon sig för att få vara i fred och tänka. Första gången tog hon sin tillflykt till sin pappas sommarstuga. Andra gången gömde hon sig i en lägenhet i Nyköping. Tredje gången blev hon inkvarterad hos en släkting och fjärde gången gömde hon sig hos kvinnojouren. Lena stod emellertid inte ut med isoleringen.
– Jag grät och var alldeles uppriven när jag satt hos kvinnojouren. Jag tror att jag grät konstant i flera dygn. Då kom Mia dit med lilla Sara och bad mig vara barnvakt. Annars skulle araberna ta henne som gisslan, sa hon. Sara brukade ju vara hos mig. Jag var ju barnvakt åt henne nästan jämt första halvåret.
Lena berättar att Mia rekommenderade Lena att byta identitet och fly.
– Så sa ju kvinnojourerna och socialtjänsten att man skulle göra på den tiden. Och Maggan var väldigt inspirerad av den där tjejen som hade bott i Amerika och som gömde sig här. Hon berättade fantastiska historier om sina knep och vi lärde oss.
– Du måste ta Sara, sa Mia på kvinnojouren. Annars kommer araberna att använda henne för att locka fram dig. På så vis fick jag alltså ett extra barn att ta hand om i min ynkliga situation. Det var alltså jag och inte Maggan som var på kvinnojouren. När hon hade lämnat Sara gick hon direkt till City-grillen några kvarter bort och träffade Osama. Det var hon som berättade för honom, var jag var och inte tvärtom. Senare, när Osamas nuvarande libanesiska fru sökte skydd där, visste han precis var den låg och kunde gå dit direkt. Jag har alltid undrat varför han inte skvallrade för min man den gången. De var trots allt bästa kompisar.
En annan libanes brukade tipsa Lena om statusen på makens humör så att hon visste om hon skulle våga gå hem eller inte.
– Han har fått mycket skit för det efteråt av sina landsmän, sa Lena. Det har förmodligen även Osama fått. Fast jag tror kanske inte att de någonsin fick veta hur mycket Osama hjälpte mig. Så visst är det ironiskt att han, som skylls för att vara så våldsam, faktiskt skyddade mig.
Lena stod, som sagt, inte ut med att vara gömd. Hon höll sig därför inte undan särskilt länge.
– Det är en så konstig känsla att vara instängd i en lägenhet. Då om aldrig förr blir man livrädd. Om inte annat så av själva situationen. Man kan lätt få för sig att mannen står utanför fönstret eller dörren.
Lena tyckte det var pinsamt att hon som trots allt arbetade med Verdandi, själv skulle gå i fällan och bli så utsatt att hon nästan gick under.
– Jag bestämde mig för att sätta klackarna i backen till sist. Så där fick det helt enkelt inte gå till i vårt samhälle! Dessutom hjälper man inte en slagen kvinna genom att flytta på henne, ge henne ny identitet eller att adoptera bort barnet. Jag tog ett allvarligt snack med min man. Nu är det så att jag tänker varken leva som en muslim eller fly med mitt barn, sa jag. Är det någon som ska försvinna härifrån, så är det du. Det är fanimej inte jag!
Efter det fick Lena vara i fred. Hon har till och med vunnit respekt bland araberna i Oxelösund och Nyköping, sa hon.
– De kanske pratar bakom min rygg. Vad vet jag? De kanske tycker att Muhammed är svag som låter mig styra och ställa. Men det är deras problem. Det går inte att tramsa hit och dit och vara förstående med män som kommer från en annan kultur. Vill man hjälpa såväl kvinnor som män så sätter man ner foten och berättar vad som gäller.
En av orsakerna till att Lena vägrade byta identitet och leva gömd var äldste sonen. Han hade trots allt också rätt till sin pappa, familjen, släkten och vännerna.
– Men visst hotade jag min man ibland med att vi skulle försvinna. Det är fel. Jag vet det, men jag gjorde det ändå.
Lena menade att det är ett stort ansvar att ha barn med en partner från en annan kultur. Barnen har rätt till båda. Hur ska de annars kunna bli hela?
– Jag är övertygad om att det är fel att försöka ta bort den ena av två föräldrar. Av det skälet fick min man åka till Libanon i tre veckor med Jolin och Adam för några år sedan. Jag är flygrädd så jag vägrade följa med. Jag hade dessutom ingen längtan dit. Det var ett utmärkt tillfälle för honom att få ta hand om sina barn på egen hand. Senare flög vi till Paris tillsammans i stället.
Lena har numera inte så mycket till övers för blandäktenskap. Särskilt som kulturkrockarna kan drabba barnen.
– De får två kulturer att inordna sig i. Det fungerar inte för alla. Flickorna ställs inför kravet på att bära slöja. För pojkar handlar det om omskärelse.
Lenas barn har både svenska och arabiska namn. På arabiska heter de Jomana och Omar. De har småningom valt att använda sina svenska namn.
– Bara det var en lång kamp, sa Lena. Pastorsexpeditionen, domkapitlet och kammarrätten sa nej till namnet Jolin. Jag gick ända till regeringsrätten för att min dotter skulle få heta så. När min mans familj kom hit ville de kalla henne Jomana. Jag vägrade. Men i arabisk kultur är det bestämt tidigt vad barnen ska heta, till och med innan de föds.
Det var när maken hade slagit Jolin som förste socialsekreterare Göran Råström kom på hembesök. Han såg Sara sitta på golvet och frågade, vad hon gjorde där.
– Jag sa som det var att Maggan inte orkade ta hand om henne. Han bara tittade. Han visste mycket väl vem hon var.
Om Gömda sa Lena att boken har väckt upprörda känslor hos många i Oxelösund och Nyköping. Många vet vilka huvudpersonerna är. De flesta bor kvar.
– Det är i stort sett bara Maggan som har lämnat scenen.
Marie-Louise, Levi, Micke och Osama, som hade suttit tysta och lyssnat till Lenas berättelse, höll med.
– Vi kan gå ut med boken på stan och fråga folk, så får du se, sa Marie-Louise.
Lena påpekade dock att hon inte är ensam om att vara förlaga till bokens Helena. I hennes karaktär finns även inslag av andra tjejer. En del av det Lena varit med om, har Mia dessutom lagt beslag på för egen del.
– Det var jag som var jagad! Inte Maggan. Hon har alltid haft problem med sin identitet. Hon vill egentligen vara sin syster eller åtminstone någon annan.
Lena sa att en del av anklagelserna mot Osama nog var sanna. Samtidigt fanns det gånger när Maggan påstått sig ha fått stryk, trots att Osama bevisligen hade varit på helt andra platser.
– Vid ett tillfälle var han ända borta i Enköping, sa hon.
Så plötsligt en dag försvann Mia utan ett ord till farväl.
– Vi hade ju pratat mycket om den där svenskamerikanskan och vad hon hade gjort, sa Lena. Ingen var särskilt förvånad. Det fanns ju en väldig spänning i det.
Timmarna hade runnit iväg och mörkret hade sänkt sig utanför. Lena tog farväl och gick hem för att laga mat åt Adam. Vi andra tog en kopp kaffe till. Osama avstod fortfarande från kaffebröd. Han bestämde sig för att ta bilen hem till familjen i Nyköping. Michael for iväg till jobbet på SSAB för att gå på nattskiftet. Marie-Louise, Levi och jag for iväg till en av Oxelösunds bättre restauranger.
– Vi känner ju alla de här arabpojkarna, sa Levi medan han drog ut stolen åt sin fru så att hon kunde sätta sig. Vi fick varsin meny av krögaren. Levi och jag beställde varsin plankstek, medan Marie-Louise nöjde sig med en sallad i miniatyrformat. Efter operationen är hon sällan hungrig och äter väldigt lite.
– Flera av dem har jobbat hos oss. De är duktiga. Det finns egentligen inget ont i dem.
– Men det var dumt av Osama att inte berätta hela sanningen, sa jag. Om jag ska kunna skriva den här historien så måste han komma fram med allt. Jag vill ha ett utdrag av hela hans belastningsregister innan jag gör något mer.
De skjutsade mig till tågstationen i Nyköping, där jag klev på tåget mot Stockholm kl 20.13. Kameraväskan var full av exponerade filmrullar och inspelade kassettband.
Några dagar senare berättade jag för Ingrid på Allas vad jag varit med om. Nu var det hennes tur att bli stum. – Den här historien är ju omöjligt att skriva, konstaterade hon igen. Jag vet inte vem som skulle våga publicera den?
Ytterligare några dagar senare ringde en mycket upprörd Osama.
– Levi säger att du inte tror mig. Det var obekvämt för mig att träffa dig tillsammans med dem. Jag vill att du kommer till Nyköping så att vi kan prata i lugn och ro. Jag vill att du träffar min familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar