Kapitel 51
Mia utnyttjade sin kontakt med direktör P på Domänverket som i augusti 1990 såg till att familjen fick hyra ett torp, en fullt utrustad röd stuga med vita knutar utanför Skinnskatteberg. Kanske var det rent av där Michael var på besök de där första sju dagarna. Psykologen ställdes än en gång inför fullbordat faktum. Det var bara att öppna kassakistan och betala. Mia missade Michaels första skoldag. Hon tog däremot tag i Saras problem och kontaktade Britts husläkare som i all hemlighet såg till att flickan fick sjukhusvård. Enligt Asyl skulle Sara då ha fallit i koma och undkommit döden med en hårsmån. Under tiden fick familjen bo några veckor i en stuga på sjukhusområdet.
– Det måste ju ha varit någonstans i Dalarna, säger Britt Lindberg. I Ludvika kanske.
När Sara i oktober 1990 väl var på bättringsvägen ringde Mia psykologen och begärde att de skulle få flytta till friluftscentret Gillersklack i hjärtat av Bergslagen, sju kilometer norr om Kopparberg. Det fick flytta in i en toppmodern, fullt utrustad timmerstuga med stort rum, kök och två sovrum. Där fanns alla moderniteter, till och med torkskåp.
Den 8 oktober det året fyllde Sara fyra år. Tre dagar senare fyllde Dennis två.
I månadsskiftet oktober/november 1990 tvingades Mia och familjen lämna stugan i Gillersklack. De valde att återvända till Björsjö Skogshem.
Märta Hammarbäck var anställd där då. Hon tog senare över anläggningen efter Berit och Horst Theelke 1992.
– Jag brukade prata med Margareta och hennes familj så jag visste att hon var jagad. Hon sa att han var knäpp den där karln som förföljde henne, men att det var jäntan han ville åt. Det gick ut över dem alla. De var oroliga allihop. Varför blandar du ihop kulturerna, sa jag. Det finns ju så många svenska karlar. Du hade ju först jäntan med en utlänning. Sedan blandar du dig med en till och får pojken. Man ska inte blanda så mycket, tycker jag. Nordbor och sydlänningar går inte ihop. Det är barnen som blir lidande.
Märta kände till att Mia hade lämnat en son i Oxelösund.
– Han bodde ju hos sin pappa. Han var svensk den karln. Honom skulle hon ha behållit.
Mia berättade för Märta att Osama hade försökt köra över henne och barnvagnen.
– Jag bara gapade av förvåning, säger Märta. Jag tror inte att det var riktigt sant. Hon lade nog till lite för att göra det hela mer intressant. Det lät ju lite väl häftigt. Så gör man ju inte. Han hade nog inget emot jäntan, den där mannan. Jag hade hela tiden en känsla av att det inte var riktigt sant. Men det behöll jag för mig själv. Samtidigt är det svårt att förstå varför en människa svartmålar en annan.
Märta var särskilt förtjust i Sara. Hon var fin som en liten docka, säger hon.
– Det skulle vara roligt att få träffa henne, den lilla slörvan. Hon var ju så fin. Och glad! Hon kom alltid och sträckte armarna mot en. Det var inte lätt för henne att vara gömd. Hon fick inte träffa några andra barn än sin lillebror. Så det var inte konstigt att hon blev nervös och orolig. Barn ska inte blandas in i vuxnas bråk. En gång fick hon åka hem till min dotter och hennes barn. Då lekte hon och var så glad, lilla tufflan.
Märta tyckte om hela familjen, säger hon. De var trevliga allihop.
– Luis var ju så dan med pojken. Tyvärr gick han före jäntan. Han behandlade barnen olika. Pojken kånkade han på jämt. Släpp ner pojken, sa jag. Låt honom gå. Är man två år ska man kunna gå själv. Men karlar är karlar, speciellt när de kommer från sydliga länder. Har de väl fått en son så. Margareta var otroligt snäll mot båda barnen. Hon var rättvis mot båda.
Märta tror att Mia och familjen bodde minst ett halvår i sträck på Björsjö Skogshem.
– Sedan flyttade de till ett annat ställe i Malingsbo och därifrån till Smedjebacken eller om det var tvärtom.
Märta är säker på att Mia verkligen var rädd. Hon och Luis åkte och handlade om dagarna. De var iväg till Grängesberg och Borlänge och överallt. Men om kvällarna låste de in sig.
– Jag har aldrig hört att några araber skulle ha kommit hit till Björsjö Skogshem och skrämt dem. Det är väl sånt man lägger till när man skriver böcker.
Hon skulle gärna ha kontakt med Mia och familjen igen. Men nu bor hon ju i Amerika, säger hon. Så det är väl omöjligt.
– Margareta var snäll och gullig mot mig. Hälsa henne så gott. Och om du träffar henne igen, ge henne en kram från mig.
Psykologen kom, enligt Gömda, till Björsjö Skogshem med ett maskinskrivet förslag på hur familjens framtid skulle utformas. De skulle antingen flytta hem igen, välja en ny kommun att bo i eller emigrera. Socialtjänsten erbjöd sig att betala enkla biljetter ut ur landet. Själv såg psykologen emigration som enda utvägen.
"Ni måste flytta utomlands", sa hon. "Här i Sverige kommer ni aldrig mer att kunna leva i säkerhet."
Hon försåg Mia och Luis med skriftig information om vad som krävdes för att få bosätta sig i Australien eller USA.
De koncentrerade sig på Amerika. Enligt Gömda gällde något annorlunda regler 1990 än i dag. Sedan 1985 fick till exempel bara 675 000 människor flytta in varje år. Det fanns flera möjligheter, nämligen:
· att själv skaffa sig en anställning i USA som ingen amerikansk medborgare kunde klara av eller ville ha. Arbetsgivaren skulle sedan ansöka både hos de amerikanska immigrationsmyndigheterna och det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet, innan man kunde anställdas och därefter få lov att söka arbetstillstånd.
· att bli F-I-student eller M-I-student eller J-I-utbytesbesökare, det vill säga del i ett utbytesprogram för studier eller arbete.
· att skaffa sig en amerikansk far, mor, syster, bror eller vuxet barn.
· att återvända som "returning resident" efter att först ha varit permanent bosatt i USA och sedan varit utomlands ett år.
· att lyckas klassa sig som "special immigrant", det vill säga vara missionärer eller anställd inom vissa internationella organisationer.
· att flytta in som "investor", det vill säga starta företag, investera minst en miljon dollar och anställa minst tio arbetslösa amerikanska medborgare.
Mia och Luis tyckte inte att de passade in i någon av grupperna. Då.
– Psykologen vet inte vad hon talar om, säger Mia i boken. Vi har inga möjligheter att välja bland de här alternativen.
Hon kände sig lurad. Oxelösunds kommun ville väl, när de skickade bort dem, men det blev så fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar