Kapitel 16
Mina tankar var ständigt hos Mia. Det kunde inte hjälpas. Ju mer jag tänkte på henne och hennes historia, desto knepigare blev det. De vid det här laget närmast kultförklarade böckerna var alltså inte sanna som Liza Marklund påstår såväl i böckerna som i intervjuer och på sin hemsida. Hur i all världen hade hon vågat ta en sådan risk?
Detsamma gällde förstås också Kerstin Weigl som ju så småningom tog över Lizas roll som spökskrivare. Böckerna är ju bra som de är. Varför ta risken att kalla dem sanna? Bubblan skulle ju spricka så snart Mias identitet avslöjades.
Jag tog kökspallen från Ikea, klättrade upp i bokhyllan och sträckte mig efter böckerna. De var dammiga men, som sagt, försedda med Mias personliga hälsningar. Hennes barnsligt spretiga handstil och tafatta språk gjorde mig förvånad redan 1995. Och inte hade det blivit bättre med åren.
Jag torkade av böckerna och bar ut dem på altanen. Kanske skulle jag kunna hitta en förklaring i någon av dem. Jag knäppte på datorn, som automatiskt kopplade upp sig på internet, och gick in på Liza Marklunds hemsida. Samtidigt började jag bläddra i böckerna.
”Detta är en sann historia” står det i första utgåvan av Gömda. Maria Eriksson och Liza Marklund anges i nämnd ordning som författare. Av förordet framgår att berättelsen finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter som exempelvis domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt. För att inte tala om akter hos socialtjänsten i flera kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker samt rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens Invandrarverk, flera försäkringsbolag, en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer är ändrade för att skydda de gömda människorna. Det var allt.Hur i all världen kunde Liza Marklund få ut rättspsykiatriska undersökningar och akter hos statens invandrarverk, tänkte jag. Det går ju inte. Inte med mindre än att berörd person själv har gett sitt skriftliga tillstånd. Hade hon fått ut handlingarna ändå så hade någon begått tjänstefel. Dödsattester förresten. Såvitt jag kom ihåg hade ingen av personerna i böckerna dött och vars dödsattester författarna skulle kunna ha haft nytta av. ”Gömda blev något av en flopp” skriver Liza på sin hemsida om första utgåvan.”Fem år senare gavs den ut igen, nu på Piratförlaget och bara i mitt namn. Idag har den sålts i över 700 000 exemplar bara i Sverige och över en miljon om man räknar hela världen”.Gömda kom ut som pocket på Piratförlaget i december 1999. Liza Marklund står ensam som författare på omslaget. Dedikationen till Michael och förordet är borta. På insidan står fortfarande att berättelsen är sann.”Den handlar om en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat”, skriver Liza Marklund. ”Maria Eriksson – tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänsteman”.Än en gång läste jag hennes programförklaring.”Jag kom i kontakt med Mia Eriksson och hennes familj i februari 1992. Mia ringde mig från en telefonkiosk. Hon hade läst något jag skrivit i Expressen. Familjen Eriksson hade då levt helt gömda i drygt två år. Sedan dess har jag följt familjen på mycket nära håll. Långa tider har jag varit deras enda kontakt med omvärlden”. Hon påstod vidare att Mia i dag är en helt vanlig amerikansk hemmafru som aldrig mer kan komma till Sverige och att hon själv är hennes enda kontakt med det gamla hemlandet.
”Hon är helt enkelt inte säker här”.
Redan programförklaringen är alltså lögn. Att Liza Marklund långa tider skulle ha varit Mias enda kontakt med omvärlden lät som ett rent önsketänkande. Efter mötet med Mia och Lance och efter samtalet med Levi stod det tämligen klart att Mia hälsat på i Sverige med jämna mellanrum hela tiden .
Jag hällde upp en kopp te och fortsatte läsa.
”Boken Gömda gjorde vi vintern 93–94. Mia berättade. Jag skrev. Skälet var enkelt. Familjen höll på att gå under. Vid den tidpunkten fanns inget synbart slut på deras isolering. Myndigheterna utredde år efter år. Att gå igenom alltsammans och skriva ner det blev ett sätt att hålla Mia vid liv”.På baksidan av boken står än en gång att Gömda är en sann berättelse. Den kallas kort och gott en gastkramande thriller direkt ut verkligheten. Över 100 sidor har redigerats bort. Vad som är nedstruket är svårt att avgöra. Budskapet kan emellertid varken missförstås eller bortförklaras. Gömda gör anspråk på att i alla delar vara en sann berättelse. I Asyl tar författarna det säkra för det osäkra och kallar boken en dokumentär roman som i sin helhet bygger på verkliga händelser. Det är ett smartare drag med undantag från uttrycket "i sin helhet". Det innebär att även Asyl gör anspråk på att vara en sann historia. På hemsidan skriver Liza Marklund mycket riktigt att Asyl är den sanna fortsättningen på Gömda. Samtidigt konstaterar hon att Gömda i en omröstning har utsetts till den näst mest älskade svenska boken någonsin, enbart slagen av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit.Sånt förpliktar. Något smartare är Mia och Kerstin Weigl 2006 i Mias hemlighet. Även den boken kallas dokumentär roman. Allt som berättas har inträffat i verkligheten. Därmed klarar de sig bättre. När, var och hur framgår nämligen inte. Inte heller om det som har hänt verkligen har hänt just Mia. Det som har hänt kan lika gärna ha hänt någon annan eller flera andra. I min bandade intervju på Kerstin Weigls bakgård 2006 försäkrade Mia dock att det var hennes liv som skildrades.Samtliga tre böcker gör alltså anspråk på att vara sanna.Jag hade flera gånger via Piratförlaget bett Liza Marklund om en intervju. Hon hade varje gång tackat nej. "Liza skriver på sin nästa bok och får inte störas", brukar det heta i mailen. Svaren på frågorna kring Gömda och Asyl måste tills vidare alltså hämtas från hennes matnyttiga hemsida.Där berättar hon ingående om den ena boken efter den andra och vad som driver henne i det fullständigt självklara engagemanget för kvinnors frid. Sedan början av nittiotalet har hon byggt upp hela sin personliga image kring ämnet.Liza Marklund berättar att hon började arbeta som journalist i Luleå i mitten av 1980–talet. En av hennes arbetsuppgifter var att gå till åklagarmyndigheten om eftermiddagarna och läsa igenom dagens skörd av stämningsansökningar, de åtal och förundersökningar som åklagaren för dagen hade offentliggjort.Där var sorgliga historier om bedrägerier och snatterier och droghandel och rattfyllor. Och så var det de sönderslagna kvinnorna. Vecka ut och vecka in, berättelser om förföljelse och skräck, bilder på krossade käkben och avslagna revben, knivhugg i bröst och sparkar mot könsorgan. Och så ansiktena, de förskrämda och sönderslagna. ”Hur är det möjligt”, undrade Liza Marklund.
”Jag vet”, suckade åklagaren. ”Det är för jävligt med alla dessa hysteriska kärringar”.
Hörde hon rätt, undrade hon förbluffad, Var det verkligen kvinnorna som var problemet? Var det de sönderslagna brottsoffren man skulle ta itu med? Menade åklagaren verkligen allvar?
”Resten av intervjun är borta ur mitt minne”, skriver Liza Marklund. ”Det enda jag minns är min fullständigt överskuggande blodröda ilska, min fruktansvärda insikt: Det är helt normalt att slå kvinnor. Det är helt i sin ordning att hota kvinnor. Det är helt okey att förfölja, trakassera och förnedra kvinnor. I myndigheternas ögon uppstår problemen när kvinnorna protesterar, hamnar på sjukhus eller dör”.
Liza Marklund hade gått igång i sin hedervärda kamp för kvinnor och barn. Hennes krönikor sedan dess har ofta handlat om allt från hivsmittade gatubarn och våldtagna småpojkar till jagade och sönderslagna invandrarkvinnor. Undra på att hon utsågs till UNICEF–ambassadör!
Mina tankar kretsade kring ämnet en stund medan jag rullade igenom flik efter flik av hennes hemsida på skärmen. Hon hade besökt häkten och fängelser likaväl som hon hade konfronterat åklagare och poliser. Hon hade intervjuat hundratals misshandlade kvinnor och skrivit många artiklar i ämnet. I början tvingades hon skriva dem på fritiden och tjata in dem i tidningen när nyhetschefen någon natt hade särskilt svårartad nyhetstorka. ”Du och dina jävla kvinnor", tjöt han en natt. "Att du aldrig ger dig! Det säljer inte. Ingen bryr sig. Vad fan ger du inte upp för?”
Liza vägrade ge upp. Kampen mot våldet, för kvinnor och barn blev till ett slags projekt. Gömda och Asyl blev en del i det arbetet. Just så uttrycker hon det. "Det gällde att få människor att lyssna. Då kom böckerna väl till pass som två beståndsdelar i ett uttalat politiskt projekt."
Jag läste meningen om och om igen.
Gömda och Asyl var alltså två beståndsdelar i ett uttalat politiskt projekt!
För att nå sina syften med detta projekt behövde Liza Marklund en berättelse som kunde göra andra lika upprörda som hon själv var.
”Om jag kan låta en kvinna berätta sin historia och tala till punkt kommer människor att lyssna”, skriver Liza Marklund.
Sedan Mia kommit in i Lizas liv "avslöjade" de tillsammans stiftelsen Trossen. Mia skrev samtidigt på sitt livs historia, en berättelse som kom att ta fastare form under Liza Marklunds penna hösten 1993 när hon var barnledig med sitt tredje barn.
”Att historien kom att handla om karaktären jag valt att kalla Maria Eriksson var egentligen en slump. Den hade lika gärna kunnat beskriva erfarenheterna hos någon annan. Det var det som var själva poängen med projektet, att berätta en så allmängiltig historia att alla kunde känna igen sig.” En allmängiltig historia!
Det finns knappast någon i Sveriges avlånga land som skulle kunna kalla Gömda en allmängiltig historia, tänkte jag.
Men Liza Marklund tillstod alltså att hon hade ett politiskt skäl till att skriva först Gömda och nio år senare Asyl. Hon ville visa hur det svenska rättssystemet har misslyckats med att skydda sina medborgare. Sedan dess har diskussionsklimatet i frågan förändrats, menade hon.
”Om Gömda har bidragit till detta på något enda vis har min ambition förverkligats. Enda sättet att få slut på våldet mot kvinnorna är att vi tillsammans säger ifrån.”
Det var ack så sant!
Men inte till vilket pris som helst.
Vad var det egentligen för historia Liza Marklund hade berättat?
Jag funderade över det en stund. Gömda var alltså ingen skildring av Mias liv och upplevelser. Gömda var ett "uttalat politiskt projekt" som kunde ha handlat om vem som helst. Allt för att få folk att lyssna till – Liza Marklund. På hennes hemsida hade Mias betydelse minimerats till ett platt ingenting.
Jag kunde inte låta bli att undra om Mia hade noterat och förstått det tämligen tvära lappkastet.
Liza Marklund hade kanske bara använt Mias levnadsberättelse som stomme till historien och sedan kryddat efter behag till en lämplig anrättning att kalla sann för att få en grund att stå på i sin fortsatta verksamhet? Det som inte hade hänt i Mias liv kanske hade hänt i någon annans? Kanske rent av i Luleå på 80-talet?
Mia hade kanske i sin tur blivit så upplivad av historien att hon tagit den till sig och gjort den till sin? Från att ha varit en grå liten mus i Oxelösund förvandlades hon i ett enda slag till en spännande hjältinna svårare att få grepp om än Greta Garbo. Att hon blev mångmiljonär på kuppen och fick ett liv i lyx i USA gjorde ju inte saken sämre.
Kanske hade Liza Marklund helt enkelt ingen nytta av Mia sedan Gömda kommit ut? Kanske var det därför hon körde henne på porten, som Mia sa. När hon många år senare tog kontakt för att skriva Asyl gjorde hon det i ett uttalat politiskt syfte. Så förvånad Liza Marklund måste ha blivit när Mia plötsligt fick eget liv och började skriva egna böcker tillsammans med Kerstin Weigl.
Jag knäppte av datorn, bar in böckerna igen och försökte skaka av mig de konspiratoriska tankarna. Om Gömda och Asyl inte var sanna, fanns det då något allmänintresse i det? Syftet var ju trots allt gott. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar