lördag 4 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 74

Kapitel 74

När Michael i november 2003 för första gången reste till sin mamma i USA tyckte han att det stora äventyret låg framför honom. Så här i efterhand kan man kanske säga att han var som Bambi på hal is. Det säger han i alla fall själv.
– Ring om det är något, sa Marie-Louise och Levi. Vi ser till att du kommer hem. Var inte orolig.
Michael har svårt att berätta om första mötet med sin mamma. Han skulle just fylla 21 år och hade inte sett sin henne på åtta år. Syskonen hade han inte träffat sedan han var tio år och de besökte Euro-Disney i Paris. 
– Det var med blandade känslor jag mötte henne, säger han. Men det var skönt att komma fram efter den tolv timmar långa resan. Jag kom ut i flyghallen och vi kände väl igen varandra, antar jag. Jag kramade henne och Lance tog mig i handen. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha en dusch. Jag hittade liksom inte orden. Lance verkade jättesnäll men är nog ganska hård som förälder. De är ju mormoner, som sagt. Allihop.
Mia skriver i Mias hemlighet hur hon står där på flygplatsen och spejar efter en sjuåring.
Michael suckar uppgivet.
– Jag vet inte vad hon väntade på. Den som kom var jag. Och ja, hon var nog lite nervös. Det var vi alla. Mamma känner ju inte mig. Det gör hon inte i dag heller. Min flickvän känner mig bättre.

Michael berättar om det fina huset med pool som familjen bodde i då och där syskonen bor kvar likaväl som om den nya värstingvillan på 600 kvadratmeter.
– Sara kom fram och kramade om mig på en gång. Hon hade hela tiden haft för sig att jag var hennes bror. Vi hade pratat lite i telefon innan jag for men jag var ju inte så duktig på engelska, så det blev väl inte så mycket sagt. Hon påminde mig om att mamma och Luis påstått att jag var deras kusin! Så får man inte göra mot ett barn! Samma kväll satt Dennis och jag och pratade. Både han och Sara talar svenska om än med svårighet. De har inte hållit språket aktivt. De förstår allt jag säger och om jag tappar bort mig på engelska fyller de i och översätter själva. 

– När du och mamma pratar om Gömda och varför det blev som det blev, håller hon fast vid samma historia till dig då?
– Hon är tyst, säger Michael. Jag tror jag har ställt alla frågor du kan tänka dig. Hon svarar inte.
– Och när du undrar vart hon tog vägen, vad säger hon då? Varför sa hon ingenting till dig?
– Hon säger att hon inte kunde. Jag har varje gång sagt att det är bara att komma hem. Vi löser alla problem på hemmaplan. Men hon vill inte lyssna på mig. Jag ska aldrig flytta tillbaka till Sverige, säger hon.
- Hon påstår att Osama fortfarande utgör ett hot mot henne. 
– Äh, stönar Levi. Det finns inte en möjlighet.
Michael skakar på huvudet.
– Vad skulle du ha önskat att hon hade gjort för dig? Hur skulle hon kunna gottgöra det som hänt?
Han sitter tyst och funderar.
– Går det överhuvudtaget?
– Nej, säger han. Det gör det inte.
Han funderar en stund till.
– Det är klart att jag har velat träffa mamma men det är mest Sara och Dennis jag har haft i mina tankar. Det är samma sak nu när jag åker dit. Det handlar inte så mycket om att träffa mamma längre. Det handlar om att få träffa dem allihop. De är också min familj. Lance bror Seth har till exempel blivit som en bror för mig.
– Tycker du att mamma skulle ha kommit hem när hon skippade Luis?
– Hon hade fått det förbannat svårt i Oxelösund i så fall, säger Levi.
Michael funderar en stund och säger sedan att det inte går att bygga upp de 14 år som har gått förlorade. De är liksom bortblåsta.
– Jag var 20 år när jag åkte dit första gången. Hon svarade inte på mina frågor. Hon har fortfarande inte svarat på mina frågor. Så hur ska man kunna bygga upp någonting på ett par semesterveckor varje år efter så många år av ljug och svek. Hon kan ju inte tala sanning! Så är det ju.
– Kan man inte börja om från början och bli åtminstone bästa vänner? 
– Hon har trampat på alla vänner, säger Levi.
– Vi kommer överens, säger Michael. Men det finns fortfarande saker vi inte kan prata om. Hon är helt enkelt inte intresserad av det. Det händer ofta att jag blir arg och ledsen över att hon inte är ärlig. Och då blir hon helt enkelt bara tyst.
– Och argumentet att hon lämnade dig för att skydda dig håller inte?
– Nej. Vad skulle hon skydda mig från?
– Osama och hans kompisar.
– Men jag har inte haft några bekymmer med dem, säger Michael. Inte hon heller. Om Osama hade velat slå ihjäl henne så hade han kunnat göra det inne på Åhléns där han stötte ihop med på henne en gång när hon var på besök.
– Hade han velat henne illa så hade han ju kunnat slå till där. Men han gjorde ingenting. Han ringde till oss och talade om att hon var i stan. Det hade vi inte en aning om. Hon hade inte hört av sig till Micke med ett ord.  

 Michael stannade i Arizona en månad första gången. Han ringde och mailade till Levi och Marie-Louise varje dag. Det kände viktigt, som han säger, att kolla läget där hemma. Han berättar att Sara har haft det väldigt tufft emellanåt. Hon fick en chock när Luis 2002 avslöjade att han inte är hennes pappa.
– Hon var 15 år och fick det slängt rakt i ansiktet! Då mådde hon riktigt dåligt. Hon var väldigt rotlös en tid.

Under 2004, sedan Michael kommit hem igen, ringde Mia betydligt oftare. 
- Ett tag ringde hon säkert varje dag och frågade hur jag mådde. 
– Men då brydde hon sig alla fall?
– Det var väl första gången i så fall, säger Michael. Jag tror snarare att hon var rädd. Hon var rädd att jag skulle vända taggarna utåt och att vi skulle hamna i den situation som nu har uppstått. Hon hade lovat mig så mycket men nästan aldrig hållit sina löften.
– Så hon är rädd för att bli avslöjad alltså?
– Absolut. Men den dagen den sorgen. Jag är bara rädd att jag ska tappa kontakten med mina syskon. Det är det enda jag är orolig för.

När Kerstin Weigl, i samband med att Asyl kom ut, besökte Mia i USA och skrev artiklar i Aftonbladet mailade familjen Hjortsberg till tidningen för att få stopp på lögnerna.
– Då gick ju larmet till USA, säger Michael. Mamma ringde och sa att vi hade svikit henne. Jag skulle aldrig mer få träffa vare sig henne eller mina småsyskon. Jag var drygt 21 år gammal och sa inte emot. Pappa tog över samtalet. Hur man än vrider på hennes snyfthistoria så är hon den enda som går vinnande ur den. Vi andra förväntas bara hänga med på tåget och låtsas som att det regnar. Det är kanske det som retar oss mest. Att just hon, som har lovat så mycket och hållit så lite, ska gå segrande ur det här. Hon hade sagt i flera år att vi skulle träffas men vi träffades inte. Jag skulle få foton av mina småsyskon men inga foton kom. De trodde att jag var deras kusin! Sara berättade för mig 2003, när vi hade diskussioner om nätterna, att hon misstänkte att jag var något mer än kusin men att hon inte riktigt visste.
– Du har ju flyttat hem till din flickvän nu. Inom några år har ni kanske bildat familj. Skulle du själv kunna göra mot ditt barn som mamma gjorde mot dig?
– Inte en chans! Och ingen i min närhet kommer att göra så mot sina barn heller. Det ska jag se till. Man gör inte så. Situationen kan vara tuff och svår men någonstans måste man använda hjärnan också. Men det gör inte mamma. Hon river upp alla sår så snart de har börjat läka. Då är hon där igen med en ännu vassare kniv och vrider om. Hon strör salt i öppna sår. Det gör de allihop. Hela släkten. Jag har många gånger gått hem tokledsen från mormor och morfar.

Inga kommentarer: