söndag 5 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 20



Kapitel 20

Med ett nytt "plingplong" kom Osama Awad in genom dörren, en smal och något gänglig man med stor tjock mustasch, snälla ögon och typiskt arabiskt utseende. Vad annars? Han hade åkt bil från Nyköping till Oxelösund för att få vara med och berätta om kvinnan han kallar Maggie och som tog en sådan gruvlig hämnd på honom att ett långvarigt fängelsestraff hade tett sig lindrigt.
Kan den mannen verkligen ha ställt till med allt elände som det berättas om i Gömda, tänkte jag. Kan han verkligen vara så stark och farlig att Mia var tvungen att gå i landsflykt och hålla både sig och familjen gömd resten av livet? Kunde den här mannen verkligen vara ledare för ett rövarband av araber som sedan mitten av 80-talet hade hållit hela Oxelösund i skräck? Det lät som ett dåligt skämt nu när staden hade fått ett namn och mannen satt bredvid mig. Han lade bilnycklarna på bordet framför sig.
- Det betyder otur, sa Michael.
Osama tog tillbaka nycklarna och stoppade dem i byxfickan.
När vi andra högg in på kaffebrödet som Marie-Louise hade köpt stod Osama över. Det var ramadan och som muslim fick han inte äta förrän efter mörkrets inbrott.
– Äh, sa Michael. Lägg av med den där fastan!
Han buffade Osama i sidan och vände sig till föräldrarna.
– Jag tror vi får ta och tvångsmata den här karln!
Stämningen var god och hjärtlig. De kände varandra ganska väl. Det var ingen tvekan om det. När jag bad att få ta en bild lade de armarna om varandras axlar och log rakt in i kameran.

Michael Hjortsberg, Osama Awad och Levi Hjortsberg i soffan på Levis praktik.
Foto: Monica Antonsson

Jag kom att tänka på vad Liza Marklund skriver på sin hemsida angående mannen med de svarta ögonen som så många har försökt identifiera. Det är inte möjligt, skriver hon. Han vill framför allt inte bli identifierad. 
"Om han känner igen sig i Gömda så vore det väldigt dumt av honom att ställa sig upp och säga, det här är jag, det handlar om mig."
Men det var alltså exakt vad han tänkte göra. Både han och de andra. Med namn och allt. På bild till och med.
Därmed var det inte mycket för mig att fundera på. 
– Jag har länge letat efter någon som kan skriva, sa Levi igen med belåten min och visade oss runt i lokalerna. Han berättade om sitt arbete och fick Osama att klättra upp på behandlingsbritsen för lite hårdhänt "massage" i all vänskaplighet. Efter en stund hjälpte även Michael till vilket fick Osama att kvida ljudligt.
Mina nyfunna vänner hade mycket att berätta där vi satt i Massagepunktens väntrum. Allt som i böckernas värld hade hänt i Mias hemstad hade alltså utspelat sig här inom bara några få kvarter. Det kändes magiskt, som sagt.
 Michael berättade än en gång hur han hade blivit övergiven av sin mamma och hur hennes familj sedan hade satt honom på något slags undantag. Han var alltid den som sist fick veta var Mia och syskonen befann sig. När Gömda kom ut frågade han morföräldrarna om den handlade om henne. Han fick inget svar. Länge visste han inte ens om hon levde.– Som övningsuppgift i skolan skulle vi leta reda på folk i folkbokföringen. Jag hittade hela släkten utom mamma. Hon fanns ingenstans. Hon tog liksom bara slut. Då trodde jag att hon var död. Sedan bytte de ju namn också när hon var gift med den där Paul eller Luis eller vad han hette. Herregud, jag vet ju knappt vad mina syskon heter i original!Osama berättade om livet i krigets Beirut och hur han 23 år gammal flydde till Sverige för att inte bli dödad.– Jag deserterade ur syriska armén men jag har inte dödat någon som Liza Marklund skriver i Gömda. Det är inte sant. Jag har aldrig dödat någon.Han berättade hur det var att möta en ny, främmande kultur och om kärleken till Maggie, hans livs första kvinna som det blev så mycket bråk med.Han ville först inte kännas vid att han hade slagit henne. Under samtalets gång försökte han bagatellisera det hela så mycket som möjligt. Det var förståligt men dumt. Speciellt som Michael, Marie-Louise och Levi visste bättre. Inför mig förlorade han i trovärdighet. Han kan ju inte vara helt oskyldig, tänkte jag.– Jag har misshandlat henne en gång, sa han till sist. Men det är enda gången.– Så du har inte slagit med knytnävar, forcerat dörrar, våldtagit, brutit dig in och försökt köra ihjäl…?Osama såg förskräckt ut.– Aldrig i livet, utbrast han. Aldrig i livet! 

Inga kommentarer: