Kapitel 38
Dagen efter att besöksförbud meddelats anmälde Osama Mia för urkundsförfalskning eller eventuellt bedrägeri hos polisen i Nyköping. Det påstådda brottet var då ett och ett halvt år gammalt och skulle ha skett under tiden 1 december 1987 – 31 januari 1988, det vill säga den månad när Osama satt häktad för misshandeln av Mia och veckorna närmast efter. Att han inte anmälde brottet tidigare berodde på att Mia hade hotat honom med att han då inte skulle få träffa deras gemensamma dotter. I och med besöksförbudet hade han emellertid fått nog.
Att anmälan existerar framgår av protokollet från vårdnadstvisten om Sara som senare utkämpades och där bådas brottsregister redovisas.
Mias och Osamas brottsregister återfinns i domstolsprotokollet
angående vårdnadstvisten om Sara.
(”Eurenius” ska strykas över på två ställen)
Osama släpptes efter en månad i häkte när rättegången 1987 om misshandeln av Mia var över. Det månadslånga fängelsestraffet han dömdes till var i och med häktningstiden avtjänat.
Då träffades Mia och Osama märkligt nog igen varpå hon, enligt Osamas anmälan, berättade att hon hade öppnat ett konto på postorderföretaget Ellos i Borås i hans namn. Orsaken var att Osama var skyldig henne pengar och att hon i stället hade köpt möbler på hans konto och som han skulle betala.
Osama blev upprörd över att hon med hans förfalskade namnteckning hade skrivit under kontoansökan. Skadan var emellertid redan skedd så det var inte mycket att göra åt saken. Han uppmanade henne därför att sköta betalningarna.
Efter en tid började betalningspåminnelserna ramla in hos Osama som ringde Mia och uppmanade henne att betala. Hon förklarade att hon hade struntat i räkningarna eftersom han var skyldig henne pengar. Han gick med på att betala en del av skulden. Det kom emellertid fler inbetalningskort som han helt enkelt lämnade över till henne. Till slut tog han kontakt med socialsekreterare Sven Andersson i Oxelösunds kommun och bad om hjälp. Denne tog fram telefonnumret till Ellos, varpå Osama uppmanade Mia att ringa företaget så att kontot kunde överföras i hennes namn. Han fick då veta att det var omöjligt på grund av en betalningsanmärkning till följd av obetalda telefonräkningar på cirka 20 000 kronor. Osama hade skött om hennes lägenhet hösten 1987 och då lite väl ofta ringt hem till Libanon.
Polisen gjorde ingenting åt Osamas anmälan förrän ett drygt halvår senare den 15 februari 1990 när Mia och familjen befann sig på flykt. Polisen ringde upp henne på deras hemliga vistelseort Sävernäsgården i Kloten och höll ett kort förhör per telefon. Hon berättade en annan historia.
Efter rättegången den 9 december 1987 hade Osama kommit hem till henne och bett att få tillbaka soffbord, tv, stereostapel, klocka och leksaker som han tidigare hade gett henne. Hon menade dock att hon i så fall skulle bli ställd på bar backe. Osama föreslog då att hon i stället skulle öppna ett konto hos Ellos och köpa nya saker. Det var omöjligt på grund av betalningsanmärkningen, förklarade hon.
Mia uppgav i förhöret att Osama egenhändigt hade undertecknat ansökan om ett konto hos Ellos. Hon hade bara fyllt i den åt honom då han hade svårt att skriva europeiska bokstäver. De beställde matta, lampa och soffbord i Osamas namn varpå Mia gick med på att betala räkningarna från Ellos.
Den 20 januari 1988 – bara två månader efter att Osama hade misshandlat Mia – hade hon dessutom lånat honom 2 000 kronor av barnbidraget till en bokhylla från Mio. Totalt var han då skyldig henne 3 000 kronor samt 20 000 kronor för obetalda telefonräkningar.
Varorna från Ellos anlände och Osama hjälpte Mia montera soffbordet. De gjorde dessutom upp att han fortsättningsvis skulle betala räkningarna från Ellos vilket han alltså, enligt Mia, inte gjorde. Ovänner tycks de i varje fall inte ha varit förrän Luis kom in i bilden.
Mia förnekade alla anklagelser om grovt bedrägeri och urkundsförfalskning. Speciellt som Osama personligen hade undertecknat ansökan, sa hon. Hon förklarade också i telefonförhöret att hon var mycket rädd för Osama och därför aldrig skulle våga göra sig skyldig till bedrägeri mot honom.
Polisen trodde henne och utredningen lades ned.
– Det var en liten tjafsgrej bara, säger Thomas Tellebro på utredningsenheten hos polisen i Nyköping vars kollegor grävde fram ärendet ur arkivet.
Osama säger att han betalade av telefonräkningen till Mia. Han vet emellertid inte om hon i sin tur betalade pengarna till Televerket.
– Det var Maggan som skrev under ansökan om ett Elloskonto, säger han. Jag satt ju i fängelse. Hon förfalskade min namnteckning. Jag ringde Ellos och talade om det men de brydde sig inte.
– Maggan är faktiskt rätt bra på sådana saker, säger Marie-Louise. Hon skrev falska arbetsgivarintyg till AMF Pension med fel tidsuppgifter när hon och Luis jobbade hos oss. Allt för att de skulle få rätt till pensionsförsäkring. Försäkringsbolaget skickade arbetsgivarintygen till oss. Vi kunde bara konstatera att de var falska så Levi ringde upp och sa det.
Levi berättar att Mia utan vidare kunde hämta ut pengar på hans konto under deras tid tillsammans. Ändå hade hon ingen fullmakt.
– Maggan måste ha haft en jävla tur, säger han. Hon kunde gå in på mitt bankkonto och hämta pengar som ingen annan. Jag frågade på banken hur det var möjligt, men de slog ifrån sig och sa att det var jag som skrivit under. Hon hade hämtat ut pengar med min namnteckning och allt. Jag var vansinnigt arg men kunde inget bevisa.
– Så hon förfalskade din namnteckning helt enkelt och hämtade ut pengarna som bud?
– Ja, det gjorde hon. Sedan räckte det med att hon legitimerade sig.
– Men hon skrev ditt namn väldigt snyggt, säger Marie-Louise. Det gjorde hon verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar