Kapitel 28
I Gömda gömmer den driftiga Mia på egen hand en hel chilensk flyktingfamilj i en källare någonstans i Dalarna. Allt för att prästen i hennes hemstad, som vanligtvis brukade gömma flyktingar, vägrade hjälpa dem. Den chilenske mannen påstods ha ingått i Pinochets specialtrupper. Landsmän till honom påstod till och med att hans trupp hade varit en mördarskvadron och att han var en av de hatade soldater som om nätterna slagit in dörrar och släpat bort människor åt regimen. Mannen själv försäkrade att han var oskyldig.
”Jag är ingen mördare”, säger han i Gömda. ”Men de ville att jag skulle bli en. De ville befordra mig till fångvaktare. Vet du vet det betyder? De ville att jag skulle hålla förhör med politiska fångar. De skulle tvinga mig att bli torterare! ”
”En flicka behöver aldrig bli soldat”, säger hans gravida hustru och klappar sin mage. ”Hon kommer aldrig att tvingas döda någon. Det är annat med en pojke. I Pinochets Chile riskerar han att utnämnas till mördare.”
Mannen vägrade och familjen flydde.
”Vi har varit här två år nu. Vi måste få stanna. Om jag tvingas återvända kommer de att fängsla mig redan på flygplatsen.”
Båda var kortväxta och hade tydliga drag av indianskt ursprung.
Liza Marklund skriver alltså att Mia ingick i ett riksomspännande nätverk som gömde undan flyktingar. Dit hörde även prästen.
”Jag umgicks och arbetade med flyktingar, utlänningar och invandrare praktiskt taget varje dag”, säger Mia i boken. Sedan den chilenske mannen bett henne om hjälp utspelar sig följande dialog mellan henne och prästen:
”- Jag behöver ett gömställe så snart som möjligt.
Prästen vände sig bort och stod så en stund.
– Vad är det?
– Jag har hört mig för om familjen, sa prästen och hans vänliga blick var borta. Jag tycker inte att du ska ha med dem att göra.
– Varför inte? De behöver hjälp. Mannen kan inte åka tillbaka till Chile. Han är efterlyst för desertering ur Pinochets armé. De behöver gömmas undan.
– Han är en mördare, sa prästen kallt. Vi hjälper inte torterare. Dessutom säger mina källor att han kan vara spion.
Mia undrade om hon hört rätt. Här stod en präst, en Guds förkunnare, och fördömde människor han säkerligen aldrig ens hade talat med.
– Hur vet du att han är en mördare? Dömer du folk på hörsägen? Och spion?! I så fall bör vi omedelbart ge honom asyl och anställa honom på Dramaten. Han dog nästan när han fick avvisningsbeslutet. Menar du att han simulerade?
– Kasta ut dem, sa prästen. De förtjänar inte din hjälp.
Mia trodde inte sina öron.
– Det här kan inte vara möjligt, sa hon. Hur kan du säga på det viset?
– Våra resurser är inte hur stora som helst. Någon prioritering måste även vi göra. Mördare och torterare finns inte med på listan över dem vi hjälper.
– Så kyrkans godhet räcker inte längre än så här. Hur var det Jesus sa om det förlorade fåret? Att en omvänd syndare gör större glädje i himlen än nittionio rättfärdiga?
Prästen såg på mig under tystnad.
– Jag trodde inte dig om detta, sa Mia, vände på klacken och gick. Jävla skit, skrek hon sedan och blickade upp mot korset. Jävla Gud! ”
Kjell Wiklund var kyrkoherde i Oxelösund från 1973 till 1989. Dialogen ovan ska ha utspelat sig 1984, när han alltså var chef för kyrkan. Han och kollegan Kjell Granroth, som tjänstgör i en församling söder om Nyköping, var på den tiden kända för att hjälpa och ibland också gömma flyktingar. Kjell Wiklund känner genast igen Mias riktiga namn och tror att hon - eller hennes syster Maria - var med på ett hörn i flyktingverksamheten. När och hur vet han inte.
- Men det kan också vara så att jag känner igen systrarna från någon förrättning under mina 16 år som kyrkoherde i Oxelösund.
Han vet inte så noga. Kjell Wiklund blir emellertid förskräckt när han får ta del av det berörda bokavsnittet. Det är som om en dåre har hållit i pennan, säger han.
– Jag kom i kontakt med asylsökande flyktingar redan 1973 efter militärkuppen i Chile. Först kom kvotflyktingar till förläggningen i stan. Sedan kom politiska flyktingar från oppositionen i Chile. Då började mitt engagemang ur kyrkans perspektiv. Jag har medverkat till att asylsökande har gömt sig. I slutet av 70-talet samarbetade jag med Kjell Granroth kring några flyktingar som ville hålla sig undan. Vi var gömmare, kan man säga.
Kjell Wiklund konstaterar att flyktingar som vill gömma sig gärna hamnar hos kyrkorna. Det ligger i sakens natur. Kyrkorummet, dess medarbetare och organisation ses som en fristad.
– Så var det hos oss också. Det började i blygsam skala på 70-talet och växte sig större, när allt fler latinamerikanska flyktingar strömmade in i landet på 80-talet. I början arbetade vi enskilt var och en för sig, men till sist blev vi tvungna att bilda nätverk. Jag antar att det var där Margareta var med. Eller om det var hennes syster Maria.
Han känner emellertid inte igen sig på beskrivningen i Gömda. Det kan heller inte ha varit någon av hans kollegor.
– Jag har kollat vilka som arbetade här 1984. De var utomordentligt seriösa allihop. Vi var överhopade med ärenden och hade sedan 1980 organiserat arbetet så att vi hade mottagning för flyktingar i församlingshemmet en kväll i veckan. Till de träffarna samlade vi folk med olika kompetenser omkring oss. Flyktingarna fick träffa en jurist, en sjuksköterska, en tandläkare och andra frivilliga som hade så pass stort hjärta att de ville jobba gratis med detta på fritiden. Några arvoden var det ju aldrig tal om.
Kjell Wiklund beskriver verksamheten som en öppen rådgivning.
– Vi hjälpte till med att skaffa underlag och handlingar och i något fall fungerade jag som rättsligt ombud. Det irriterade såväl dåvarande Invandrarverket som flyktingförläggningen och polismyndigheten. Vi läste in oss på fallen och sa nej till sju av tio om vi insåg att de inte hade tillräckligt skyddsbehov. Resterade tre satsade vi desto mer på. Jag var aldrig med om att förlora ett fall. Men så gjorde vi ju en oerhörd gallring också.
Kjell Wiklund påpekar att arbetet bedrevs enligt kyrkans grundläggande uppdrag att värna om rättslösa och svaga grupper.
– När människor kom till kyrkan, beskrev sin situation och bad om hjälp körde vi dem inte på porten. Så småningom öppnades även en flyktingmottagning i Stockholm som hade läkare och vårdpersonal. Där ställer de diagnoser och delar ut mediciner. Sånt kunde vi förstås inte göra. Vi försökte hjälpa folk med samtal och juridisk rådgivning. Vi hade flerspråkiga gudstjänster och vid några tillfällen till och med spanskspråkiga mässor. Men vi hade aldrig folk som sov i vare sig källare eller kyrkan.
Kjell Wiklund berättar om en ung polsk flicka som kom till Sverige sedan hon tvingats till prostitution i sitt hemland. Hon bodde hos släktingar, var väldigt skärrad, bad om hjälp och hamnade hos Kjell.
– Jag åkte dit och kom fram just som polisen kom för att hämta henne och hennes dotter. Jag fick ut dem på husets bakgård och körde iväg med dem ut på landet där jag kunde inkvartera dem hos bekanta. Polisen och Invandrarverket hade sitt regelverk att följa. Jag hade mitt. Jag följde Jesus för att säkra rättssäkerheten. Vi såg ju att många ärenden på Invandrarverket behandlades både snabbt och slarvigt. Det blev sak av fallet med den polska flickan och ett ganska stort TV-inslag. Självklart fick de sina uppehållstillstånd.
Kjell Wiklund är bekymrad över att dialogen mellan Mia och prästen i boken Gömda framställs som autentisk och korrekt.
– Det är allvarligt eftersom det är en total sågning av såväl prästen som verksamheten, säger han. Vi hade en riksbekant verksamhet och fick oerhört mycket kritik från såväl förläggningen som polisen. Jag hade möten med polischefen varje vecka så att vi skulle kunna klargöra våra respektive roller.
– Att prästen i boken säger: ”Vi jobbar inte med mördare”, låter helt befängt. Ja, han låter faktiskt som en knarkpåverkad galning! Det går ju precis på tvärs mot all rimlig humanitet. En desertör från Pinochets armé hade ett av de tydligaste asylskälen som fanns. Det vore närmast kriminellt av en präst att säga på det viset. Jag skulle aldrig ha nekat den här mannen hjälp. Kjell Granroth skulle heller inte ha burit sig åt på det viset. Det måste ha varit någon annan.
Kjell Wiklund påpekar än en gång att desertörer från Chile hade högsta prioritet i deras verksamhet. Varken mer eller mindre. Därefter kom desertörer från Turkiet. Dialogen i Gömda ger därför intryck av att vara en efterhandskonstruktion, menar han. En felaktig sådan.
– Orden "vi arbetar inte med mördare" kommer i boken direkt efter en lång harang om bibliska förebilder. Det är nästan en liten predikan. För mig är det obegripligt att någon ens i upphetsat tillstånd skulle ha formulerat sig så. Därför blir det här en ganska allvarlig historia.
Kjell Wiklund säger att han inte är upprörd för egen del. Det är bara det att citaten ger en egendomlig bild av det arbete kyrkan utförde.
– Ingen av oss präster känner igen det. Och så är det väl. Man får på skallen ibland när man håller på med konstiga saker. Vi gör våra självmål här i livet men det här känns jag inte vid. Jag fick fara runt i landet och beskriva vår arbetsmodell och i dag finns liknande nätverk på flera håll.
Eftersom flyktingförläggningen i Oxelösund är nedlagd finns av naturliga skäl heller ingen flyktingverksamhet kvar inom kyrkan i staden. Kjell Wiklund är sedan en tid pensionär. Han njuter av friden på sommarstället i Tystberga och ägnar sig åt frivilligarbete.
***
Det är alltså oklart om Mia verkligen gömde flyktingar. Någon av systrarna eller båda kan emellertid ha ingått i det lokala nätverk som skapades i Oxelösunds församling i akt och mening att ge flyktingarna praktisk hjälp och stöd.
Att systern Maria gjorde det är mest troligt. Hon har vid minst ett tillfälle lånat ut sin lägenhet till en jagad kvinna i behov av skydd. Hon har också låtit minst en gömd flykting skriva sig där. Genom sitt arbete i banken hade hon kanhända även praktiskt ekonomiska kunskaper att tillföra. Nätverksarbetet med flyktingar i Oxelösunds församling genomfördes emellertid öppet och inte som någon hemlig, underjordisk verksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar