Sanningen om Gömda, kapitel 8

Kapitel 8

Såvitt jag vet for Mia tillbaka till Chile i Sydamerika och sitt nya liv i värmen. Här hemma fortsatte debatten och i mitten av oktober sändes Sista upplagan, TV3:s motsvarighet till Kvällsöppet, om Mia och hennes situation. De filmade avsnitten hade tagits medan Mia var kvar i Sverige för att lansera Gömda. Ett filmteam hade åkt omkring med henne i Dalarna och bland annat filmat vid Klotens värdshus där hon varit gömd.

– Vi sitter i ett ruttet hus långt in i skogen i Dalarna, sa reportern. Det är ett av många ställen där hon och familjen varit gömda.

– Nu ska vi berätta om en familj som har råkat ut för något som ingen tror är möjligt i Sverige, sa programledaren. Mamman kallas Maria Eriksson men det är inte hennes rätta namn. Maria, hennes man och deras två barn bor på hemlig ort i ett u-land. Ingen av deras släktingar och vänner vet var de är och de kan aldrig träffas igen. Vad har då Maria gjort för att tvingas fly ut ur landet? Ja, inget annat än att förälska sig i och få barn med fel man. Efter flera års terror och förföljelse av en man som en gång var hennes fästman har hon tvingats lämna landet och skaffa ny identitet. För Maria fanns ingen annan utväg.

Mia dök upp i bild men satt i skugga och berättade med förvrängd röst:

– Han var väldigt välklädd, väldigt öm, välvårdad, trevlig, uppvaktande och rar. Jag blev störtförälskad och blåögd och… Ja, jag var ganska naiv.

– Jag sa att han inte kunde komma och gå som han ville. Det var mitt hem och mitt liv. Då gav han sig på Emma. Det var droppen…

Hon polisanmälde honom inte. Av rädsla. Hon hoppades att misshandeln skulle upphöra. Han såg dem som sina ägodelar. En natt tog han sig in i hennes lägenhet när hon sov.

– Jag kunde inte prata, fick inte fram ett ljud. Och så tryckte han och tryckte och tryckte…

Mia försökte beskriva hur det kändes att nästan bli strypt.

– Så försvann jag. När jag vaknade var han borta. Och dörren var avhäktad. Vi kan aldrig känna oss säkra. Inte ens när han sitter i fängelse. Hans vänner tar över.

Mia snyftade.

– Vi blev tvungna att gå i landsflykt. Beslutet togs en torsdagskväll. På fredagen fick vi veta att vi skulle åka tre dagar senare. Det var bara att packa två små väskor med det allra nödvändigaste. Vi fick ingen chans att säga adjö. Vi fick ingen möjlighet att ta farväl av platser och vänner. Nu kan jag aldrig mer komma tillbaka. Han finns kvar i min hemstad. Han skulle mörda oss om vi kom dit.

Mia sa att hon kände sig hatisk.

– Han har berövat oss livet. Jag lever och andas men allt annat har han tagit ifrån mig. Det är svårt för oss i det nya landet. Vi kom dit med tomma händer och har börjat om på nytt. Men det finns ju glädje också. Vi har frihet. Barnen går i skolan. De kan se solen, leka i sanden och ta på snön. Det är viktigast av allt.

Liza Marklund fanns också på plats i studion.

– Jag har jobbat som journalist i elva år och skrivit mycket om brott mot kvinnor och barn, sa hon. Jag hörde talas om Mia och hon hörde talas om mig. Det var hon som sökte upp mig i början av 1992.

Resultatet blev boken Gömda.

– Myndigheterna höll på att utreda ihjäl familjen. De behövde något som höll dem kvar vid förståndet. När vi skrev boken var det inte klart hur det skulle gå för dem. Efter första utlandsvistelsen kom de tillbaka till Sverige. När vi var färdiga med boken togs beslutet att de skulle flytta utomlands för gott.

Liza Marklund fick frågan om hon såg Mias historia som ett extremfall.

– Det är extremt men inte unikt, sa hon. Jag vet åtta kvinnor som i olika perioder har bott utomlands. En del kommer aldrig tillbaka. Just för att komma undan män som förföljer dem och barnen.

Hon sa att polisen oftast inte tar så kallade familjebråk på allvar. Hade de bara gjort det så nog fanns det verktyg att stoppa kvinnomisshandel.

– Vad beror det på, tror du?

– Att det är kvinnor och barn det handlar om.

– Och det är en svagare grupp i samhället som man inte värnar om lika mycket eller?

– Ja.

– Tror du att Maria och hennes familj någonsin kommer att kunna återvända hem till Sverige?

– Även om han dör och alla hans kompisar försvinner på något mirakulöst sätt så kan de inte flytta tillbaka. Emma håller på att rota sig i det nya landet. Man kan inte dra upp henne med rötterna en gång till.

Programmet gjorde paus för reklam. En stund senare berättade reportern att Mia till slut fick kontakt med en bra psykolog och att det blev familjens räddning.

– I rättspsykiatriska undersökningar av mannen som förföljer Maria och hennes familj framkommer det att han lider av psykiska krigsskador efter upplevelser i sitt hemland, sa programledaren och presenterade Rudi Firnhaber vid Röda Korsets centrum för torterade.

– Man vet inte om den här mannen själv är olycklig över det han gjort eller om det finns någon annan bakgrund till hans aggressiva beteende. Det är svårt att veta om han känner någon skuld eller har dålig inlevelseförmåga. Det finns uppgifter om att han redan som barn skulle ha varit utsatt för svåra krigsupplevelser. Vi vet ingenting om hur det var med familjen. Han kanske lämnades åt sitt eget öde och hade en väldigt svår uppväxt, hamnade i gäng och så. Sånt kan ge mycket svårare störningar än om man utsätts för krigsupplevelser eller tortyr senare i livet.

Reportern påpekade att mannen och hans kompisar vid ett tillfälle bollade med den nyfödda Emma.

– Det är ytterligare ett tecken på att mannen är sjuk, menade Rudi Firnhaber. Han har förmodligen ingen upplevelse av att det han gör är fel. Han tycker inte att det finns något att ursäkta. Ett sådant beteende kan man inte förklara med vanliga krigsupplevelser. Det är ett uttryck för en djupare störning i själva personligheten.

– Det känns ju helt absurt att samhället inte kan låta henne vara kvar medan han går på ungefär som tidigare, som vi kunnat läsa här i boken, och att han har fortsatt slå kvinnor även efter detta.

Psykiatern Elsbeth Brännström stod på tur. Hon kom i kontakt med Mia och hennes familj när de hade levt gömda i ett år och är förbittrad över att Maria tvingades fly utomlands. Det var liksom fel person som blev straffad.

– När det är så här illa, när barn är inblandade och förföljelsen aldrig tar slut måste man ta hjälp, konstaterade hon.

– Mia har ju behövt såväl praktisk som psykologisk hjälp. Nu verkar hon mer trygg och är naturligtvis mycket glad att det har ordnat sig för familjen. Hon gläder sig åt barnens utveckling att de har hämtat sig från skräcken och den där eviga pressen. De vuxna är trygga och lugna vilket spelar stor roll för barnen.

Nästa expert att uttala sig var Madeleine Leijonhufvud, juridikprofessor och medlem av kvinnovåldskommissionen.

– Det är ett stort systemfel när det blir på det här sättet, sa hon om det faktum att Mia tvingats fly medan mannen var kvar.

– Det blir liksom hon som straffas och inte han.

Madeleine Leijonhufvud konstaterade att alla åtgärder som samhället hade att erbjuda utsatta kvinnor dessvärre också medförde en minskning av deras integritet och rörelsefrihet.

– Kvinnovåldskommissionen föreslår att man inleder en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som överskrider besöksförbudet, sa hon. Det skulle kunna vara en framkomlig väg. Det är trots allt inte en naturkraft det rör sig om, utan en människa.

Andra viktiga åtgärder är utbildning och information till dem som ska möta de här kvinnorna. Våra myndigheter har svårt att hantera de här fallen. Man får ingen undervisning om detta i vare sig polis- eller juristutbildningen. Vi menar att det borde ingå i alla utbildningar inom såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården och rättsväsendet. Det är mer kunskap som behövs och sådan finns att få på andra håll i världen.

Programledaren ifrågasatte om elektronisk övervakning av Mias före detta fästman skulle ha kunnat hjälpa henne.

– I så fall måste man ha elektronisk övervakning på alla hans kompisar också, sa Liza Marklund.

Madeleine Leijonhufvud avslöjade att kvinnovåldskommissionen sett brister i lagstiftningen.

– Den är skriven av män, påpekade hon, och fokuserad på enskilda handlingar. De här kvinnorna lever ibland i åratal under ständiga hot. Vi föreslår ett helt nytt brott som beskriver den verkligheten, alltså ett varaktigt brott när mannen med olika medel inskränker på hennes självständighet och frihet. Det kan vara misshandel, sexuella övergrepp och tvång att hålla sig inne. Det kan även gälla förbud att träffa vissa människor eller att mannen gömmer undan telefonen och kräver att hon rapporterar allt hon gör. Det skulle förändra rättsläget så att hennes historia skulle hålla i en domstol.

***

Psykiatern Rudi Firnhaber är inte längre verksam vid Röda Korsets centrum för torterade. Han drabbades av en stroke i samband med en bilolycka 2005 och är numera förtidspensionerad. En följd av skadorna han ådrog sig vid olyckan är att han har problem med minnet. Han kommer därför inte ihåg särskilt mycket av vare sig Mia, Gömda eller tv-programmet Sista upplagan. Minnet brukar emellertid klara efter en stunds tankearbete i lugn och ro. Så gör det även i detta fall. En stund efter vårt första samtal ringer han därför upp.

– Det måste ha varit så att jag yttrade mig generellt i programmet. Om den här kvinnan Mia varit min patient skulle jag aldrig ha tagit upp hennes fall i tv. Även om en person är med på det, så finns alltid en risk att de ångrar sig.

Rudi Firnhaber berättar att han under årens lopp tämligen ofta blev ombedd att medialt yttra sig om aktuella fall.

– Jag hade som generell princip att inte kommentera enskilda fall över huvud taget. Min medverkan i programmet måste därför ha varit att jag kommenterade ett för mig berättat förlopp. Den här kvinnan kan inte ha varit min patient. Hon är ju så speciell att jag absolut skulle ha kommit ihåg henne.

***

Psykiater Elsbeth Brännström känner sig fortfarande uppbunden av tystnadplikten och vill därför inte uttala sig.

***

Juridikprofessor Madeleine Leijonhufvud medverkade i programmet som sakkunnig i Kvinnovåldskommissionen. Hon hade inga andra fakta att gå på för sina uttalanden än boken Gömda.

– Jag var där för att tala om hur lagen ser ut, säger hon. Inget annat. Programmet bandades och sändes i efterhand. Liza Marklund satt med i studion. Hon var ju inte alls känd då. Om Maria Eriksson var med, så minns jag det åtminstone inte. Såvitt jag vet har jag aldrig träffat henne.

***

Hemmets Veckotidnings artikel om Mia i nummer 45 1995.

Min artikel om Mia kom ut i Hemmets Veckotidning nummer 45 i början av november 1995. Redaktionen och jag hade tillsammans bantat texten med omkring 4 000 tecken. Artikeln vann på det. Sedan kan man förstås ifrågasätta om man verkligen ska lyfta bort obehagliga sanningar. Men vi sysslade, som sagt, med underhållning och jag blev nöjd med resultatet.

Samma vecka publicerades reportern Titti Holmquist artikel om Mia i Allas Veckotidning med titeln: "Jag dömdes till ett liv på flykt".

Vecka 47 kom Året Runt med en artikel under rubriken: "Efter misshandel, mordhot och kidnappningsförsök, Maria tvingades fly till andra sidan jordklotet".

Journalisten Dan Höjer skrev:

– Maria hajar till när hon ser mig. Det märks att hon inte hade väntat sig en man. Hon blir nervös, fingrar på sin nyutkomna bok Gömda och släpper mig inte med blicken. Vi trevar oss fram i några minuter innan hon spricker upp i sitt första leende och vi börjar tala allvar. Maria har tappat all respekt för män.

Bakom fasaden av peruk och finkläder, som hon troligtvis inte har i vanliga fall, berättar hon med glöd och inlevelse om sitt liv. Om hur naiv hon var när hon blev förälskad. Något som hon ångrar mer än allt annat i dag.

– Han var en charmig och mycket uppvaktande man. Han hade allt det där som svenska män saknar, sa hon med sorg i rösten.

– Att skriva boken var en läkeprocess. Tidigare har jag aldrig berättat fullt ut vad som hänt.

Debatten var igång och fallet Mia blev allt mer känt. Med Gömda etablerade sig samtidigt Liza Marklund som kvinnornas beskyddare nummer ett. Förlaget slog på stora trumman och tog in Gömda i katalogen för Bonniers Bokklubb. Nu ska den väl börja sälja, tänkte jag. Nu bör Mia få en bra slant på banken och ett bra liv i Chile.