Kapitel 22
Jag kände igen honom på långt håll, där han stod och väntade vid sin bil på vändplanen utanför stationshuset i Nyköping. Det var den 2 december 2006 och medan jag gick perrongen fram mot trappan och ner till gångtunneln funderade jag på vad han nu skulle berätta för mig.
– Snällt att du ville komma, sa Osama och höll upp dörren medan jag klev in i hans bil.
– Nöjet är helt på min sida, sa jag.
Han vred om startnyckeln och körde iväg mot den stadsdel där han och familjen bor. Då slog det mig plötsligt att jag satt i samma bil som den kanske mest hatade mannen i hela Sverige. Mannen med de svarta ögonen. Han som, enligt Mia, håller Oxelösund i skräck. Det var nästan lika overkligt som när jag åkte helikopter över den havererade reaktor 4 i Tjernobyl eller som när jag stod med brandmännen i New York och stirrade ner i kratern efter World Trade Center och terrordådet 11 september. En rysk kollega hade frågat varför jag absolut måste uppsöka sådana platser. Med ens undrade jag det också.
Jag sneglade i smyg på mannen intill mig. Han verkade snäll och vänlig och hade ovanligt långa, svarta ögonfransar. Undra på att tjejerna föll som käglor för honom när han var ung.
– De är bruna, sa han med ett leende som om han hade läst mina tankar. Mina ögon är bruna. De är inte svarta som Liza Marklund skriver. Du ska få se, det står till och med i mitt pass.
Klockan var strax efter tolv och vi skulle åka hem till hans fru och barn. Om han bara ville stanna någonstans kunde jag köpa lunch till oss alla.
– Kommer aldrig på fråga, sa Osama och vände bilen som på en femöring. En stund senare bromsade han in vid Pizzeria Olympia och förklarade att han och jag skulle äta där. Familjen hade redan ätit hemma.
Vi beställde och fick efter en stund varsin fantastisk pizza.
Osama berättade att han är sjukpensionär efter en bilolycka i Falun i mars 1995. En kompis körde men fick sladd med bilen och krockade med två andra bilar. Osama satt i baksätet och drabbades av en bäckenfraktur. Sedan dess har han ständigt ont.
– Jag fick ligga 40 dagar i sträck på rygg utan att kunna göra någonting, sa Osama. Jag var pizzabagare då. Efter olyckan kan jag inte stå långa stunder.
Osama berättade att han fördriver sina dagar i hemmet med familjen. Det gör hustru Noha Mohamad Nabolsi irriterad ibland, erkände han. Då är det bra att ha vänner.
– Om somrarna går vi upp tidigt och åker och fiskar i vattnen kring kärnkraftsverket i Studsvik. Det nappar bra där. Jag tycker om att fiska. Man glömmer sina bekymmer.
Han berättade att de fiskar med levande bete och att de får både abborre och gös vid Studsvik. Om vädret tillåter grillar de fisken på plats och äter tillsammans under bar himmel. Annars är han mest bara intresserad av bilar. Han tittar på Discovery och håller sig långt borta från politik och samhällsdebatter.
Osama sa att hans rykte i Oxelösund och Nyköping trots allt är tämligen gott. Många vet att han är mannen med de svarta ögonen men att det inte talas så mycket om det längre.
– Alla vet att Maggie ljuger, sa han. Det är ingen här i stan som tror på henne. Men det är jobbigt att ständigt bli påmind om lögnerna. Som i somras när jag satt och fikade på min kompis restaurang i hamnen. Tjejerna som jobbar där satt och pratade om Maggie och Gömda. De ropade på mig och frågade vad som är sant. Jag sa som det var. Okej, sa de. Vi litar på dig. Det är jobbigt för mig att det aldrig tar slut.
Plötsligt fick vi sällskap vid bordet av en storväxt landsman till Osama vid namn Abdallah Bassal. Han äger pizzerian, visade det sig, är gift med en landsmaninna sedan 1989 och har fyra barn. Osama hade ringt efter honom. Abdallah släppte allt han hade för händer och kom. På bara några minuter tog han sig till pizzerian för att stötta sin vän och berätta om Maggie.
Abdallah har fått finna sig i att stå modell för en av de otäcka araberna som i Gömda jagar Mia. Han och hans pizzeria figurerar till och med, med namn och allt, på internet i spekulationerna kring boken. Enligt den ska han bland annat ha varit med och bollat med den nyfödda Emma.
– Är du inte klok, utbrast han. Sara var ju bara ett litet barn. Och dotter till min bäste kompis! Kan du på fullt allvar tro att jag skulle vilja döda min bästa kompis lilla dotter? Aldrig i livet! Det var jag, Osama och Omar som kastade Sara. Men det var kanske en meter och hon var ett och ett halvt år. Vi gjorde det på skoj. Hon skrattade. Vad ska jag säga? Maggie bara hittar på. Fråga Lena Larsén. Hon var också där.
Abdallah förklarade att han kommer ihåg mycket annat också från den där tiden. Vissa saker går helt enkelt inte att glömma.
Om sig själv berättade han att han kom till Sverige från Libanon någon månad efter Osama i augusti 1985. Han hade varit militärpolis i hemlandet. En dag fick han order av sin kapten att skjuta några oskyldiga personer som kaptenen själv ville bli av med. Abdallah vägrade. Kaptenen vände då sin pistol mot Abdallah i stället och fyrade av. Kulan snuddade hans huvud. Den till och med ven genom hans då tämligen tjocka hår. Abdallah ramlade ihop.
– Då sköt jag honom, reste mig och sprang. Jag var utrustad med automatvapen men sköt inte för att döda. Kaptenen överlevde men blev handikappad.
Den gärningen kunde ha kostat Abdallah livet. Han tvingades fly. I dag har han inga problem med polismyndigheterna i Libanon. Hans pappa har gjort upp med kaptenens familj i form av ett fett skadestånd.
– Han sitter inte i rullstol, sa Abdallah. Han går lite snett och inte lika bra som förut, men han går i alla fall.
Abdallah hamnade på flyktingförläggningen i Oxelösund där han och många andra fick bo sex, sju månader i väntan på besked om uppehållstillstånd. Det var också där han fick stifta bekantskap med den på den tiden världsberömda svenska synden. I förläggningens närhet fanns nämligen ett antal nöjeslystna flickor.
– Jag fyllde 20 år samma dag jag kom till Sverige, sa Abdallah. Jag hade aldrig sett något liknande. Ingen av oss hade sett något liknande. Vi kom från en annan kultur och blev förvånade. Samtidigt visste vi att det var bra att ha en svensk tjej. Det var ett sätt att komma in i det svenska samhället. Man fick både kärlek och uppehållstillstånd. Att bli utvisad och tillbakaskickad till Libanon var det sista vi ville. Alla som hade deserterat blev hårt straffade om de återvände. Man kunde inte ens vara säker på att överleva.
Abdallah konstaterade att Osama tämligen omgående blev allvarligt förälskad i Mia. Då förändrades synen på henne. De etablerades som ett par.
– Jag lärde känna henne, sa Abdallah. I början var hon en bitch. Jag tyckte att hon var en dålig mor till Michael. Hon lämnade bort honom jämt till Levi, sina föräldrar eller sina systrar när hon skulle ut och roa sig. När han började gråta mutade hon honom med godis. Jag blir fortfarande upprörd, när jag tänker på det.
– Det blev bättre när Maggie och Osama blev kära i varandra. Men efter en tid började hon bli otrogen. Hon gick hit och hon gick dit och Osama lämnade henne flera gånger. Vid ett tillfälle bad hon mig om hjälp. Snälla Abbe, säg åt Osama att komma tillbaka. Så jag hjälpte henne. Jag sa till Osama att om hon tycker om dig som hon gör nu så kan allt gammalt vara glömt. Hon försökte på mig också en gång, men det har jag aldrig tidigare berättat för Osama. Jag berättade det för vår kompis Omar. Bra att du inte gjorde något, sa han.
– Jag visste hur hon var, sa Osama. Jag blev kär ändå.
Abdallah berättade vidare att han i stället var intresserad av Mias syster. Hon hade visat ett visst gensvar också men det hela rann ut i sanden.
– Maggie sa att hon skulle fixa sin syster åt mig om jag bara gjorde fred mellan henne och Osama.
Jag försökte slå dövörat till medan han räknade upp ett tiotal män på flyktinganläggningen som alla skulle ha varit Mias pojkvänner. Samtidigt tänkte jag på vad Lena hade sagt om några av väninnorna och de unga männen på förläggningen. De roade sig och hade tillfälliga förbindelser utan löften. Då fanns varken hiv eller aids och att de kunde bli med barn tänkte de inte på. Det var korkat men tämligen vanligt på den tiden vare sig man vill eller inte.
– Om hon var otrogen, varför tog du tillbaka henne, frågade jag Osama.
Abdallah svarade:
– Han var dum! Jag försökte tala förstånd med honom många gånger men han älskade henne. Förstår du?
Varken Abdallah eller Osama ville kännas vid den förföljelse som kompisarna i arabgänget skulle ha utsatt Mia och hennes familj för. I Gömda beskrivs hur de dygnet runt ringde på hennes dörr, skrek i brevinkastet, sparkade på dörren och hotade döda såväl Mia som hennes "horunge".
– Maggies syster jobbade på Handelsbanken här i stan, sa Abdallah. Om jag hade hotat eller varit farlig för Maggie så skulle hon aldrig ha kommit och ätit hos mig. Men det gjorde hon minst en gång i veckan tills för bara några år sedan. Detsamma gäller Maggies och Levis son Michael. Han kommer ofta hit. Senast var han här för bara någon dag sedan.
– Mia menar att det vilar en dödsdom över henne och Sara bland muslimerna i Sverige. Hon påstår att det finns en slags världsomspännande muslimskt nätverk som ska se till att domarna verkställs, sa jag i ett försök att ställa frågan på sin spets. Hon menar att alla muslimer är skyldiga att döda dem och att de därför måste gömma sig livet ut.
– Vad säger man, sa Abdallah och slog ut med båda händerna. Maggie sitter tyvärr och drömmer. Enligt koranen får vi inte döda någon annat än i självförsvar. Vi överlämnar straffandet till Gud. Genom att tala om det här tar du mig tillbaka i tiden. Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det.
Osama höll med. Det känns ont, som han sa.
– Min dotter Sara är försvunnen sedan januari 1990. Jag vet inte hur hon mår. Jag vet inte ens hur hon ser ut. Hon var mitt första barn. Jag straffas för något jag inte har gjort.
Osama och jag hällde tämligen proppmätta i oss varsin kopp te ovanpå pizzan. Sedan sa vi hej till Abdallah och hans personal, tackade för oss och gick ut till bilen. En stund senare parkerade han på sin parkeringsplats i bostadsområdet där han och familjen bor. Vi gick in genom en port, tog oss vidare genom en gång och åkte därefter upp någon våning med hiss.
Hustrun Noha stod i motljus i hallen och gav mig en smärre chock. För en sekund tyckte jag att det var Mia. De har vissa drag av varandra visade det sig senare. Det tycker åtminstone jag. Osama håller emellertid inte med.
Jag tror att jag lyckades dölja chocken och såg mig omkring i den minutiöst välstädade och hemtrevliga lägenheten.
Sönerna Mohammad, Ahmad och Josef satt på sina rum och spelade dataspel. Noha, Osama och jag slog oss ned i vardagsrummet där ett vackert exemplar av koranen låg centralt placerad.
Osama Awad och hans hustru Noha Mohamad Nabolsi
Foto: Monica Antonsson
För andra gången berättade Osama sin version av historien för mig och min bandspelare. Band efter band fylldes med allt från glada till sorgsna minnen. Noha kommenterade en del men satt tyst för det mesta. Efter ett par timmar bjöd hon på gott arabiskt kaffe. Noha rörde först om i Osamas kopp.
– Så gör man till sin man, sa hon. Det är kulturen. Men ibland får han röra själv också.
Osama plockade småningom fram ett videoband som det stod SARA på. Det framgick av filmen att den var tagen den 17 juli 1988. På filmen springer lilla Sara omkring på en äng i en vit klänning, medan Abdullah och Omar leker med henne. Osama filmar och leker med den lilla som då och då låter sig omslutas av hans famn.
– Där ser du, sa Osama. Sara var inte rädd för mig. Ändå har jag inte fått se henne sedan dess. Det var sista gången.
I Gömda står att Osama inte brydde sig om sin dotter och att han rent av vägrade ta i henne. De få gånger han hämtade henne för umgänge lämnade han tillbaka henne så fort hon skrek.
Det är alltså inte sant. Filmen talar sitt tydliga språk. Lilla Sara hade fin kontakt med sin pappa.
Budskapet skar i hjärtat. Osama hade förlorat sitt barn och hon hade förlorat sin pappa. Hur i all världen skulle Mia någonsin kunna försvara det?
– Maggan och Liza Marklund har inte skänkt våra tre pojkar en tanke när de skrev om deras pappa och syster i Gömda och Asyl, sa Noha. Hur ska det bli när de blir stora och själva läser böckerna? Tänk om de tror att det är sant!
Väl hemma igen skrev jag ett mail till Lena Larsén för att fråga om hon verkligen var med den där gången då Osama och hans kompisar bollade med Sara.
– Jag var säkert med vid flera tillfällen, svarade hon. Jag tyckte inte om det då och jag tycker inte om det nu heller. Men så gjorde de även med min dotter Jolin. Vi svenskar är inte vana vid att hantera barn på det sättet. Vi tycker det är otäckt. Men araberna leker så med sina barn. När barnen är sex månader gamla ställer de dem på fötterna i en kupad hand och där står barnet! Likaså lägger de barnen i knäet och böjer upp ben och armar ett i taget. Jag minns att jag tyckte det såg otäckt ut, men i dag vet vi ju att det är massage.
***
I Aftonbladets nätupplaga visades samma dag en i mitt tycke ganska grotesk film från Indien. Spädbarn kastades rakt ut från ett torn och fångades till allmän muntration upp i en bit tyg av en samling män nedanför.
Speakern sa:
"Trots att den är omdiskuterad så fortsätter den över 500 år gamla ritualen att kasta ut spädbarn från templets torn i den indiska byn Solapor. Ritualen utförs av både muslimer och hinduer och traditionen säger att fallet är bra för barnets hälsa, det ska verka stärkande.
Det finns naturligtvis gott om protester men än så länge har myndigheterna inte gjort mycket för att stoppa sedvänjan som lever kvar i flera delar av Indien och utförs på speciella dagar. Enligt dem som praktiserar ritualen, där barnet alltså kastas ut och faller handlöst cirka 15 meter innan det fångas upp av en bit tyg, så brukar inte barnen få några men, men alla i publiken verkar inte helt övertygade."
Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar